Att göra ett spel med syfte att öka medvetenhet om hemlösas utsatthet måste vara väldigt svårt. Det kan inte vara lätt att få till balansgången i att på ett seriöst sätt gestalta ett allvarligt socialt problem och samtidigt göra ett underhållande spel. Ändå lyckas Delve Interactive hyfsat väl med Change: A Homeless Survival Experience.
Jag tar befälet över en namnlös man som av oklar anledning ramlat handlöst ut i fattigdom. Med några få slantar på fickan gäller det för mig att ledsaga honom från trottoarkanten mot det slutgiltiga målet – 200 pund på banken och en egen bostad. Men vägen dit är snårig och kantad av elände.
Att göra spel om misär är inte lätt, men Change lyckas bra.
Mannen behöver äta. Det är också viktigt att hålla koll på hygienen. Blir han alltför olycklig... ja, då tar alltihop slut. Behoven gestaltas i mätare som sakta töms. Ju hungrigare han blir, desto mer desperat klickar jag runt på förbipasserande människor för att be dem om pengar. De flesta av dem ignorerar honom. Det dröjer inte länge förrän han istället vänder sig till stadens soptunnor i jakt på något att käka. Till slut hittar han en halväten macka som mättar, men att dyka bland skräp gör också att han luktar skit. Och då gillar de förbipasserande människorna honom ännu mindre. Ensam och miserabel rotar han igenom sin slitna ryggsäck. Kanske kan några flaskor öl och ett paket cigaretter hålla depressionen borta för en kväll?
"Blir han alltför olycklig... ja, då tar alltihop slut."
Change påminner en hel del om det halvgamla Cart Life, om någon av er kommer ihåg den smala indiepärlan. Det spelet gick också ut på att slita som ett djur för att få en dyster vardag att fungera. Cart Life var betydligt bättre än Change på att berätta gripande historier. De fem olika spelbara personerna i Change är högst anonyma, dialogerna känns ofta lite för amatörmässigt skrivna, och händelserna som inträffar på härbärgen och i parker är sällan särskilt fascinerande.
Spelet är en roguelite där det går att låsa upp nya butiker och föremål att besöka och använda i framtida genomspelningar. Den här designen fungerar bäst i titlar där spelsessionerna är ganska korta, till exempel The Binding of Isaac och Dead Cells. Min första genomspelning i Change tog lite drygt tre timmar. Det är en långsam upplevelse som mest går ut på att vandra runt och klicka på saker och samtidigt hålla koll på de olika mätarna. Utvecklarna hade behövt skruva på både enskilda spelmoment och tempo för att nå de där riktigt fina höjderna med speldesignen. Men nerven finns ändå där. Jag gillar känslan av att ha kniven mot strupen och behöva prioritera bland behoven. Det gör att jag emellanåt fattar ganska korkade beslut som rör runt i den eländiga grytan.
"Det gör att jag emellanåt fattar ganska korkade beslut"
Så jag fortsätter resan med den anonyma mannen, som efter någon vecka på gatan gissningsvis börjar bli rejält less på mig. Han befinner sig farligt nära en fullständig mental kollaps och har dessutom dragit på sig både alkohol- och cigarettberoenden. Lasterna är för dyra för honom, så han försöker ständigt stjäla det han behöver. Det är inget vidare drömliv. Men så kommer plötsligt vändpunkten – åtskilliga ansökningar senare får han äntligen ett riktigt jobb. Att stapla varor i matbutik ger honom 16 pund om dagen, rena fantasisumman. Nu behöver han inte oroa sig för att gå hungrig. Han kan till och med börja skänka bort några slantar till andra behövande, och unna sig en och annan lyxpryl (om nu en tandborste räknas som lyx). Jobbet gör att han faktiskt kan leva lite också, inte bara överleva. Och till slut får han den där egna bostaden. Spelomgången är över, och jag börjar om resan med en gammal krigsveteran.
Change förmedlar hur mycket enklare det är att leva som en schysst medmänniska om man får sina grundläggande behov tillgodosedda. Visst, det är inte någon ny, revolutionerande visdom som kommer förändra allmänhetens bild av hemlöshet och tiggeri. Men om några av de som spelar Change tar med sig några små lärdomar och plockar in dem i resonemang ute i verkligheten, så har spelet redan där ett existensberättigande. Trots en del brister är det dessutom även ett helt okej spel.
