Halvtid 2020 - här har du en lista att förgylla din sommar med.

Joakim Kilman gottar ner sig i en blandning av indiespel, nysläpp på Switch (eftersom bärbart i hängmattan är boss) och early access-titlar som är fullt spelbara redan nu.

Beautiful Desolation (PC)
Årets hittills kanske allra bästa spel, om jag får välja. Och det får jag ju. Beautiful Desolation är mer än ett typiskt science fiction-äventyr. Det är en fascinerande och bisarr resa i ett framtida Sydafrika, där mänskligheten som vi känner den inte längre existerar.
Världsbygget är intrikat, och nya intressanta infall staplas hela tiden på varandra. Karaktärerna är sympatiska och de flesta snackar med en underbart bred sydafrikansk dialekt. Spelet är långt (kanske en aning för långt, till och med) och generöst, och det liknar ingenting annat i årets spelutbud. Det här är en stor bedrift, särskilt som spelet skapats av två bröder med väldigt begränsad budget. Ge det en chans.

Deep Rock Galactic (PC)
Den här lilla danska juvelen var mer välkommen än det där bajsvattnet som släppts ut i Öresund. Deep Rock Galactic är nämligen inte alls skit, det är ett väldigt roligt fps där du och upp till tre kompisar kan ägna dagarna åt att skjuta jobbiga monster och gräva mineraler i grottor. Eftersom huvudpersonerna är skäggiga (man kan låsa upp gott om nya skägg och frisyrer) dvärgar så kan man också supa sig redlös, med en visuell effekt som definitivt ger även den mest härdade av stålmagar åksjuka. Ett av årets allra bästa multiplayerspel så här långt.

Huntdown (PC/PS4/Xbox One/Switch)
För den som föredrar sin action rak och utan krusiduller så är Huntdown ett utmärkt alternativ. Estetiken för tankarna till diverse gamla actionfilmsklassiker, från The Warriors till Escape from New York och The Running Man. Du är en prisjägare som måste ta sig igenom diverse trasiga storstadsmiljöer, i jakt på ledarna för några härligt fåniga skurkgäng. Det hockey-influerade gänget är nog min favorit. Ett tajt, snyggt och riktigt välgjort plattformsactionspel, helt enkelt.

The Longing (PC)
Uttrycket ”inte för alla” stämmer förvisso om alla spel, men vissa mer än andra. The Longing är ett väldigt säreget och unikt spel som lånar mycket från idle-spel till mobiler. Men istället för att använda frustrerande väntan som ett sätt att blåsa spelarna på pengar, så är det här ett narrativt grepp. The Longing är otroligt långsamt, men ändå totalt uppslukande och fascinerande. Du är en ensam liten figur som måste vänta i 400 dagar – i realtid – på att din kung vaknar från sin tupplur. Exakt vad du gör med din tid är upp till dig. Du kan utforska grottgångarna, läsa böcker, måla, spela instrument eller bara fundera över livet och ensamheten.

Streets of Rage 4 (PC/Xbox One/PS4/Switch)
Finns det något som är bättre än att slå väldigt många människor på truten? Och då menar jag inte i verkligheten, utan i ett riktigt välgjort beat ’em up, som i Streets of Rage-serien. Nu har den fått en senkommen tillökning. Sladdbarnet Streets of Rage 4 gör ett utmärkt jobb med att behålla den tillfredsställande och tunga känslan i föregångarnas slagsmål. Utvecklarna förstår också att det är en i grunden ganska enformig genre, och drar inte ut på banorna i onödan. Allra bäst med några kompisar bredvid i spelsoffan, som alltid med beat ’em ups.

Procession to Calvary (PC)
Joe Richardson är kanske vår allra roligaste spelkomiker. Redan i hans förra spel, Four Last Things, gjorde han stor humor av att klippa och klistra med klassiska konstverk. Estetiken påminner så klart om Terry Gilliams animationer för Monty Python, men Richardson har sin egen ton, och sin egen underbart torra humor. Inte minst beskrivningarna av karaktärer och föremål i världen kan ofta få mig att skratta högt. Den som saknar Lucasarts klassiska peka- och klicka-komedier bör genast testa Procession to Calvary.

Exit the Gungeon (Switch/PC)
Varken Enter the Gungeon eller dess uppföljare Exit the Gungeon har något alls med Bruce Lee att göra, tyvärr. I den här spinoff-uppföljaren är det plattformsaction som gäller, till skillnad från originalets isometriska vy. Exit the Gungeon är tyvärr inte lika skarpt eller innehållsrikt som sin föregångare, men det är ändå kul så länge det varar. I alla fall för den som inte räds den höga svårighetsgraden.

Journey to the Savage Planet (PS4/Xbox One/Switch/PC)
Den här färggranna satiren börjar lite trögt, men har tillräckligt med saker att upptäcka och fnissa åt för att det ska vara värt en genomspelning. Spelet ser ut som ett överlevnadsspel, men är en mer linjär och storyfokuserad upplevelse än man kanske först tror. Jag uppskattar främst faktumet att du arbetar för en stor företagsapparat som skiter stenhårt i dig och den gulliga värld du utforskar. I grund och botten är du en skurk som är där för att exploatera och förstöra, vilket ger Journey to the Savage Planet en övertydlig men skönt besk underton som jag uppskattar.

Red Wings: Aces of the Sky (Switch)
Red Wings: Aces of the Sky känns skräddarsytt för gamla Amiga-ägare som letar efter en andlig uppföljare till Cinemawares klassiker Wings. Med andra ord är detta mer action än flygsimulator, med ett litet narrativ insprängt mellan uppdragen. Estetiken är ganska läcker, med sin serietidningsaktiga stil, och spelmässigt är det rättframt, lättspelat och kul i lagom långa spelsessioner. Något repetitivt, förstås, men som ett bärbart, modernt alternativ till Wings och Red Baron funkar det helt okej.

Bloodroots (Xbox One/PS4/Switch/PC)
Tyckte du att Hotline Miami var på tok för begränsat som inte lät dig dräpa folk med morötter? Tur då att Bloodroots låter dig göra just det. Det här något kaotiska actionspelet låter dig löpa totalamok med alla möjliga och omöjliga tillhyggen, och resultatet är kanske inte världens mest precisa actionspel – men jag har kul ändå.

Hyperparasite (PS4/Xbox One/Switch/PC)
Hyperparasite är inte ett jätteslipat actionspel, men det har en gimmick som väger upp lite för sin brist på puts. Det må vara ännu ett isometriskt actionspel med twin stick-kontroller, men du spelar som en parasit som kan ta över fienders kroppar. I princip är det en isometrisk variant av det gamla arkadspelet Avenging Spirit, fast inte lika charmigt eller snyggt inramat som det spelet. Det är kul, i alla fall ett tag, att testa nya fiendekroppar och se vad de kan göra.

Alder’s Blood (Switch/PC)
Alder’s Blood har mängder med potential, och även om spelet inte riktigt når upp till den, så är det ett intressant litet strategirollspel. Det är en slags mörk mix av fantasy, western och Lovecraft-influenser, med taktiska strider som handlar mest om att smyga och undvika fienderna – som kan både se, höra och känna lukten av dig om du inte är försiktig. Många goda idéer gör Alder’s Blood värt en titt, trots inte alla av de här infallen är lika lyckade.

Roundguard (Switch/PC/PS4/Xbox One)
Jag är väldigt svag för Peggle. Jo, jag vet att det bygger mycket på ren tur, men det är bara en behaglig stunds avkoppling. Wonderbelly Games tyckte att Peggle-konceptet hade utvecklingspotential, och lade till rollspelsinslag och en roguelike-inramning. Bitvis är det något frustrerande, men överlag är det ett charmigt litet spel som om inget annat funkar fint för korta spelsessioner i hängmattan. Inget fan av estetiken, dock.

The Dark Cystal: Age of Resistance Tactics (PC/Switch/PS4/Xbox One)
Jag älskar verkligen både filmen och tv-serien, och jämfört med dem så är så klart The Dark Crystal: Age of Resistance Tactics en rätt tam upplevelse. Men jag är ändå lite svag för spelet, trots rätt ful grafik och långsam, snustorr spelmekanik. Det finns något rofyllt i att klura ut hur man ska komma levande ur de småskaliga, turordningsbaserade striderna. Ett väldigt lagom spel, på gott och ont.

Tonight We Riot (Switch/PC)
Tonight We Riot är allt annat än lagom. I det här spelet ikläder du dig rollen som en arbetare i en förtryckande regim, som får nog och ger dig ut på gatorna för att göra våldsamt motstånd. Och våldsamt blir det, när du slåss, kastar molotov-cocktails och befriar fler och fler arbetare som vill delta i revolutionen. Tonight We Riot känns helt enkelt som en spelvariant av Rage Against the Machines samlade diskografi.

A Fold Apart (Xbox One/PS4/PC/Switch)
Om du tröttnar på allt våld så finns ju alltid det finstämda pusselspelet A Fold Apart. Kanske är det mer rättvist att kalla det för ett kärleksspel, för det är onekligen det som står i centrum i första hand. Pusslen är för all del helt okej, och går mest ut på att du viker och vecklar ut plattformsmiljöerna så att du kan ta dig vidare. Det som dröjer sig kvar är dock den fina kärlekshistorien.

Blacksad (PC/Xbox One/PS4/Switch)
Blacksad är inte bara en privatdetektiv, han är en katt också. En rätt surmulen sådan, vilket man kanske kan ana av namnet. Från början en seriefigur, som nu fått sig ett eget Telltale-doftande äventyrsspel. Tekniskt svajigt, och spelmässigt ojämnt med en del riktigt tröttsamma och onödiga quicktime-inslag, men narrativet är bra, och deckarmysteriet höll min nyfikenhet uppe ända till slutet.

Maneater (PC/Xbox One/PS4/Switch)
En arkadbetonad hajsimulator där du får simma runt och äta i princip allt som rör sig? Jag är på. Ända sedan jag såg hajen som ung parvel, så har jag varit helt fascinerad av de stora fiskarna. Maneater har fippliga kontroller, och inte mycket till omväxling. Men jag kan inte låta bli att charmas av den här hejdlösa fiskkomedin, som också har ett övertydligt men förvånansvärt effektivt miljöbudskap.

Luna The Shadow Dust (PC)
Ett väldigt, väldigt stillsamt och finstämt pusselspel om en liten pojke och hans kattliknande lilla vän. Du kontrollerar dem båda, och måste leka med både miljöerna och dess ljuskällor för att lösa bitvis ganska obskyra pussel. Ett älskvärt, tystlåtet äventyrsspel för mjuka sommarkvällar.

Ultracore (Switch/PS4)
I mitten av 90-talet var Digital Illusions fortfarande mest kända för sina utmärkta flipperspel. De jobbade på ett nytt spel till den döende Amigan, men det lades ner. Nu, 25 år senare, har spelet färdigställts. Ultracore både ser ut och låter som det Amiga-spel det är, och det är förstås fantastiskt läckert att beskåda. Spelmässigt är det ett plattformsspel av Turrican-snitt, fast med twin stick-shooter-kontroller. Inte lika bra som Turrican, förstås, men en charmerande, pixlig bit spelhistoria är det.

Ys: Memories of Celceta (PS4)
För de av er som aldrig spelade Memories of Celceta på den underskattade Vitan, så finns nu en ny chans. Det är inte en jätteläcker remaster, direkt, och spelet kommer inte riktigt till sin rätt på en större skärm där man ser hur stelbenta alla är. Men spelmässigt är det alltjämt ett helt okej actionrollspel av typiskt Ys-snitt. Varken bäst eller sämst i serien.

Darius Cozmic Collection Arcade/Console (Switch/PS4)
Det är verkligen synd att man har delat upp Darius Cozmic Collection i två samlingar. Den ena innehåller arkadversionerna, och den andra konsolversionerna. För den som vill ha båda blir det omotiverat dyrt, men spelen som sådana är riktiga shoot ’em up-klassiker. Kanske främst arkadversionerna, men jag är svag även för konsolportarna. Vem gillar inte att skjuta stora mekaniska fiskar i rymden, liksom?

Old World (PC)
En riktigt lovande blandning av Civilization och Crusader Kings, där du skapar en dynasti under historiens gång. Hotet kommer inte bara från grannländerna, utan från dina egna, bortskämda tronarvingar till barn. Ett grymt bra koncept, och intressant att spela redan nu. Förhoppningsvis kan det leva upp till potentialen i slutänden.

Curse of the Dead Gods (PC)
Förbannat bra roguelike-actionrollspel – bokstavligt talat. Curse of the Dead Gods kretsar nämligen mycket kring förbannelser, i en ständigt avvägning mellan risk och belöning. Resultatet är ett spel med en riktigt kul och tillfredsställande kamp mot ständigt förändrade förutsättningar, när du måste anpassa dig efter de förbannelser du drar på dig. Ovanligt slipat för ett early access-spel.

Surviving the Aftermath (PC)
Vi lider inte direkt någon brist på strategispel där du bygger upp samhällen och försöker balansera tillgången på resurser. Men jag gillar ändå det Surviving the Aftermath visar upp. Inte för att det är så originellt. Inte ens det post-apokalyptiska temat är särskilt unikt, då vi redan har spel som Frostpunk. Men det här spelet är värt att hålla ett öga på för den som är sugen på lite förvånansvärt behagligt byggande. Mina invånare mår kanske som skit, men jag har mest ganska trevligt.

Griftlands (PC)
Klei Entertainment är alltid intressanta, och de kastar sig ständigt mellan olika genrer. Griftlands är deras försök att göra ett roguelike-kortspel i lite samma stuk som det utomordentliga Slay the Spire. I Griftlands tar dock berättandet mycket större utrymme, och du får göra diverse val som får andra karaktärer att antingen älska eller hata dig. Jag gillar också systemet där du kan slåss eller försöka övertala motståndare, beroende lite på situationen. Riktigt kul redan nu, och lovar väldigt gott inför framtiden.

Nysläpp på Switch – eftersom bärbart i hängmattan är boss
Knights and Bikes (Switch)
Jag missade det här nästan aggressivt älskvärda spelet när det släpptes första gången förra året. Men när det släpptes på Switch tidigare i år så spelade jag det, och föll pladask. Den här omåttligt charmiga berättelsen om två vänner som hittar på äventyr och jävelskap på en liten ö, går rakt in i hjärtat. Dessutom har spelet världens absolut bästa gestaltning av gäss. Seriöst, spelet är värt att spela bara för de här märkliga, sneda filurerna.

Xcom 2 (Switch)
Ett av det senaste decenniets bästa spel. Inget nytt under solen där, förstås. Men nu släpptes det ju till Switch i våras. Så hur funkar spelet i bärbart format? Det har långa laddtider, och en del buggar, men det är överkomligt. Definitivt mycket bättre än den legendariskt usla porten av förra Xcom till Vitan, åtminstone. Sämre än pc-versionen, förstås, men som ett bärbart alternativ är det absolut en acceptabel utgåva.

Stories Untold (Switch)
Jag hävdar bestämt att Stories Untold fortsätter att vara underskattat och förbisett. Därför blev jag både glad och nyfiken när jag såg att spelet nu släppts till Switch. Glad för att det är ett bra spel, och nyfiken efter det ju faktiskt är ett slags textäventyr. I alla fall delvis. Men utvecklarna har löst textbiten på ett vettigt sätt, så du behöver inte sitta och knappa in långa meningar på det där hemska touch-tangentbordet. Och spelet som sådant är fortfarande ett enormt atmosfäriskt och välkonstruerat mysterium.

Two Point Hospital (Switch)
Datorspelare har redan kunnat roa sig ett tag, med den andliga uppföljaren till Theme Hospital. Det låter spontant kanske inte som ett perfekt spel att köra med handkontroll, och det är det inte heller. Men Two Point Hospital är förvånansvärt lättspelat på Switch (och, förmodar jag, på PS4 och Xbox One), och gör sig bra som ett bärbart spel, viss plottrighet till trots. En bättre portning än jag hade vågat hoppas på.

Skicka en rättelse
Jaha jag som inte är fascist tycker att man har rätt att uttrycka sina åsikter oavsett vad dom är sen behöver jag inte tycka om dom. idag 14:47 Du får tycka precis vad du vill. Däremot är det inte läge att säga det överallt. Det är samma logik som i vanliga livet: om nån bjuder på mat du inte tycker om går du inte dit och talar om för alla där att maten smakar skit. Som @Frgr sa ovan: vanligt... idag 14:24 Vad många inte verkar förstå på det stora internet, är att en sådan kommentar tillför ingenting. Absolut ingenting. Nu såg jag inte ursprungskommentaren, men med tanke på hur klimatet ser ut idag är det inte svårt att föreställa sig. Om man ändå bemödat... idag 13:28 Så man får inte tycka att en hel genre är skit? Så om jag tycker att majoriteten av en genre är skit måste jag ändå specificera mig inom genren? idag 12:51 Jag trodde jag svarade en annan person, som sagt. Sorry för förvirringen. Du undrar om man inte får ha åsikter om spelen. Jo, det får man givetvis, men gärna på ett trevligare sätt än att gå in och grovsåga en hel kategori i en artikel som handlar om... idag 08:49 Det där var ju knappast relevant till mitt inlägg. idag 00:25 Oops! Dumt att stress-svara med barnen hängande på en. Sorry. igår 23:13 Uppföljaren till spelet ”Tonight we riot” lär heta ”Tonight you go to The Gulag”. https://i.kym-cdn.com/photos/images/original/001/394/333/97c.jpg igår 21:49 Så mycket fantastiska spel som släpps nästan varje dag. Ändå sitter man och spelar bort livet med Dota 2 och Valorant... igår 19:36 Nu var det faktiskt mitt inlägg som du tog bort och inte personen du citerade. igår 18:59