"Inte roligt att låta som en repig skiva, men..."

Paper Mario: The Origami King har hjärtat på rätta stället. Jag önskar detsamma kunde sägas om genren. Låter denna hyllnings- och/eller klagosång bekant? Kanske för att jag sa ungefär samma sak om föregångaren till Wii U, Paper Mario: Color Splash. Jag skulle även upprepa ranten om vi talade om Sticker Star till 3DS och Super Paper Mario till Wii, men det är inte varför vi är här idag.

Det är inte roligt att låta som en repig skiva, men Paper Mario ger mig inget val.

Oavsett hur många styrkor Origami King har (och de är väldigt många) lyckas det inte kliva ur skuggan av briljansen som är Paper Mario: The Thousand-Year Door. Det nya Switch-äventyret får mig att le från öra till öra, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det kunde varit mer.

Det är som att Origami King slits mellan Paper Mario-seriens rollspelsrötter och dess nya grej (oklart exakt vad den är), där allt rollspeligt ska gömmas undan och talas om så lite som möjligt.

Det ger ett splittrat intryck som ömsom förtjusar, ömsom förbryllar. Allra tydligast blir detta i striderna. Likt gamla Paper Marios är brödet och smöret att tajma både Marios skutt och hans hammarslag. Du vill (förstås) inte hoppa på taggiga fiender och kan inte hamra på flygande faror (det vet ju alla), och så långt är allt bekant – förutom att det vilar på något alldeles nytt.

Bossarna är intrikata pussel snarare än just bossar. (Ibland är de också kontorsmaterial.)

Konfetti fyller de svarta hålen.

Flera platser känns nydanande för seriens vidkommande.

Bokstavligt talat, alltså. När Mario tumlar in i striderna hamnar han på enorma, koncentriska cirklar som kan justeras – runt, runt eller inåt och utåt – och därmed rada upp fiender för olika former av attacker. Det är pyssligt, och klockan som tickar mot noll gör också det hela väldigt svettigt. Snabbt blir det dock väldigt mycket av samma visa, om och om, runt och runt. Du får inte heller någon xp, för kom ihåg: Paper Mario får absolut inte vara för mycket rollspel!

Mynt får du däremot, med vilka du kan köpa dig till fördelar.

Jag föredrar i alla fall striderna jämfört med både Color Splash och Sticker Star, och något som definitivt boostar Origami King är bossfajterna. Här placeras Mario i cirklarnas utkant och i intrikata pussel behöver du hitta exakt rätt väg fram och placera dig precis rätt. Finurligt.

Samma visa, om och om, runt och runt

Power-ups piggar upp liksom enkla elementattacker, och hur du placerar cirklarna trimmar Marios attacker. Ändå är striderna det som skaver mest i Origami King. Det tar tid innan de blir roliga, och mycket är därifrån ändå trötta repetitioner.

En annan sak som lockade Paper-purister var hintar om AI-kompanjoner, men dessa spelar liten eller ingen roll. Förmodligen var inslaget för mycket rollspel, och det är som bekant ej okej.

Trots invändningarna är spelet, bortom striderna, bitvis briljant. Trots papperstematiken har serien alltid bjudit på bråddjupa världsbyggen, med stor humor och större hjärta. Den här tolkningen av Svampriket är kanske bäst hittills, då många vyer känns som sådana jag aldrig tidigare sett i subserien. Lyxkryssare? Check. Ett höstlikt berg? Check. Ninjanöjesfält? Check.

Det finns till och med open world-lika områden som får äventyrshjärtat att slå snabbt, snabbt.

Det är stora fält med Toads i nöd överallt, gömda block och illavarslande svarta hål som Mario måste täppa till med konfetti. Tidvis kanske jag tar omvägar runt striderna, men jag ger alltid allt för att vända på varenda stenbumling. Må så vara att de är av papier-maché.

Striderna är enformiga och rollspelet inställt, men glädjen är intakt.

"Mamma mia!"-moment.

Världen fullkomligen kryllar av hemligheter.

Tågan stärks ytterligare då berättelsen allting byggs kring rakt igenom är sylvasst skriven (aldrig har papercuts varit behagligare). I grunden är den familjär, men här har inte bara Peach rövats bort, utan även hennes själ och hela slottet är på vift. Titulära Origami King ligger bakom kaoset, men även om han far med hot och Peach vikts till en origamizombie, vinner alltid glädjen.

"Aldrig har papercuts varit behagligare"

Det är oräkneliga referenser, vrickat och skrivet med rasande intelligens, och vi får verkligen gå på djupet med alla goombas och koopas. De blir inte bara något att hoppa på, utan personligheter att skratta åt, och ibland med.

Nej, Paper Mario: The Origami King lyckas inte (heller) kliva ur The Thousand-Year Door-skuggan. Med några mer eller mindre dramatiska justeringar hade det kunnat vara bra nära, men som vi vet finns det någonstans en klausul om att Paper Mario inte längre får vara rollspel.

Den tycker jag vi ska ändra på.