Jag vaknar upp i en mörk skog och hinner tänka “det här känns danskt”. Men om Limbo hade ett uppenbart mörker i sin svartvita design kommer mörkret i Little Nightmares 2 mer från insidan. Långsamt börjar jag promenera framåt och spelet gör direkt klart för mig att varenda avvikande lövhög kan vara en dödsfälla. Rävsaxar, snaror och rullande stockar försöker alla avsluta mitt liv i förtid.

Visst bultar harjärtat lite i början men det är först när jag kommer fram till ett hus jag instinktivt känner att jag inte vill gå vidare in. Det blir inte bättre av att jag hör en ensam liten speldosa från källarplanet. Såklart. Obehaget petar på min sviktande blodpump under hela spelsessionen och tar bara små pauser där stress istället håller taktslagen över 100-strecket.

Om du tyckte det första spelet bjöd på för mycket trial and error får du leta vidare: jag ser inga direkta förbättringar under de 45 minuter jag får spela, vilket täckte den första akten. Vi får hoppas att antalet checkpoints är generösare denna gång. Tarsier är medvetna om kritiken och vill heller inte att utmaning ska spilla över till frustration. Spelet är dessutom medvetet återhållsamt med instruktioner och pekpinnar, man vill att spelaren själv ska upptäcka lösningar och ibland innebär det att du krossas under något tungt eller blir skjuten med ett hagelgevär.

Den stora nyheten är att du inte är ensam denna gång utan har sällskap av Six, första spelets huvudkaraktär, medan du själv kontrollerar Mono. Ibland hjälper hon dig dig uppför lådor, går i förväg och visar vägen, men oftast är hon en passiv medhjälpare. Man skulle kunna tro att detta öppnar upp för coop men studion nekar till att något sådant är planerat.

"ett sådant upplägg skulle göra Little Nightmares 2 en otjänst"

Det är lätt att dra paralleller till Umeåutvecklaren Coldwood Interactive som med sin uppföljare Unravel Two lät två personer plattformspussla, men jag tror samtidigt att ett sådant upplägg skulle göra Little Nightmares 2 en otjänst. Det här är ett spel som vilar så tungt på sin tryckande stämning, något sällskap förmodligen skulle punktera. Istället för att sätta hjärtat i halsgropen när den stora jägaren obarmhärtigt jagar dig genom snår och rävgryt skulle du kanske istället kommentera hur han egentligen kan se genom hålen i potatissäcken han har på huvudet.

Jag är som bekant lättskrämd men samtidigt finns det något kittlande i den tjärtjocka stämningen i Little Nightmares 2. Det känns nästan som när jag var liten och gömde mig bakom fåtöljen i vardagsrummet medan mor tittade på någon spännande film eller serie. Ibland vågade jag snegla fram men kunde snabbt skydda mig bakom ett tjockt lager brun plysch när musiken stegrade.

Kanske blir det så jag tar mig igenom spelet.