Call of Duty har en ganska lustig historia. Från Medal of Honor-dödare till halvt bespottat för dina årliga släpp och tveksamma mikrotransaktioner. Visst lirade jag de första spelen men där var jag mest imponerad av singleplayerkampanjen och det skulle dröja till Call of Duty: Black Ops innan jag torskade på multiplayerdelen. Jag körde det på Xbox 360, som kändes både syndigt och befriande för en gammal Quake-nötare. Med en gamepad i näven tog jag det inte så personligt när det inte gick bra och det höga tempot gjorde att dålig match var över på mindre än en kvart. Samtidigt som min andra darling Battlefield kunde dra ut på plågan i en halvtimme på sega conquest-kartor.
Jag har uppskattat multiplayer i Call of Duty sedan dess, vilket man under ett par år knappt vågade säga. Det blev ett klassiskt guilty pleasure och nu är vi tillbaka där kärleken började, paradoxalt nog i det kalla kriget. Och multiplayern i Black Ops Cold War känns både bekant och spretig, med vissa tendenser att jaga alldeles för många Battlefield-spelare.
Klassisk team deathmatch är fortfarande min favorit, gärna på små tighta banor där bankännedom är lika viktigt som snabba reflexer. I det förstnämnda har jag fortfarande något att säga till om. Detta följt av Kill Confirmed som blandar in en rejäl dos risk-kontra-belöningsbeslut mitt under hektiska eldstrider.
Domination kan vara kul, på små kartor som Miami, men när kontrollpunkterna blir fler än tre känns det oftast bara som en blek kopia av Battlefield, något som blir extra tydligt på banan crossroads. Däremot erbjuder banan Armada, som utspelar sig på och kring ett par ankrade stridsfartyg, skönt gameplay med gott om vertikalitet och taktiska möjligheter.
Fotnot: under vissa passager i gameplay-klippen beter sig frameraten lite märkligt. Vi spelade in med både Geforce Experience och OBS och fick samma bekymmer, som inte märktes när vi spelade. Där var det som alltid i Call of Duty-sammanhang väldigt följsamt.
Detta är, som tydligt markeras i övre högra hörnet, alpha-kod.
