"Ett inställt tårtkalas och 15 öppna banor inuti tavlorna"

Med Super Mario All-Stars till SNES gav Nintendo allt. De kunde ha nöjt sig med att släppa NES-spelen på nytt i en kassett, men de fick istället en total makeover. De kunde ha nöjt sig med det vi i väst känner som Super Mario Bros. 2, men gav oss också den dittills Japanexklusiva uppföljaren, nu med den talande titeln The Lost Levels. En kulturgärning, givetvis.

Och en supersamling som ännu har ett legendariskt skimmer kring sig. Med Super Mario 3D All-Stars går Nintendo däremot inte en extra mil. De nöjer sig med att släppa två odiskutabla klassiker – och Super Mario Sunshine – i ett högupplöst paket under en begränsad tid. Jaha.

Beslutet är märkligt och samlingen känns inte heller komplett (var är Super Mario Galaxy 2?). Ändå är det svårt att inte falla för den. Det säger en del om hantverket i framför allt 64:an och Galaxy.

Låt oss börja från början. Självklart fanns det 3d-spel innan Super Mario 64, men det är ändå lätt att dela in historien i ett före och efter. En gång för länge sedan blev alltså Mario pionjären av 2d-spelen, och 1997 lyckades han göra om samma bedrift i den tredje dimensionen. Premissen är välkänd: ett inställt tårtkalas och 15 öppna banor inuti tavlorna i Peachs slott.

Med någon slags magi fick Nintendo 3d-Mario att kännas lika självklar som hans 2d-dito.

I jakten på en kidnappad prinsessa och en polygonpumpad Bowser måste Mario hitta ett antal stjärnor. Detta bryter av mot 2d-spelens linjära upplägg, och Mario 64 nöjde sig inte med att kopiera 2d-konceptet in i en ny dimension. Här utforskar Mario en underjordisk labyrint med svarta hål och skakiga plattformar. Han räddar en bortsprungen pingvinunge. Han dyker ner i en sjö mot ett sjunket piratskepp, och lyfter mot himlen iförd sin ikoniska vingkeps.

Det håller förbluffande bra. Visst, kameran känns väl enkelspårig och grafiskt imponerar det knappast. Spelglädjen kan dock inte tidens tand bita hål i, även om 3d-spelandet utvecklats.

"Buggar som Nintendo, rent krasst, haft 18 år på sig att fixa"

Fem år senare tog sig Nintendo an kamikazeprojektet: att följa upp Super Mario 64. Det var dömt att misslyckas, och Super Mario Sunshine visar bestämt att även solen har sina fläckar. Stora fläckar som både kliar och skaver. Det har kameratrubbel och buggar som Nintendo, rent krasst, haft 18 år på sig att fixa. Jag fastnar i miljöer, perspektivet hakar upp sig och det finns bossfajter och "samla 8 röda mynt"-moment så omständliga att jag vill skrika högt.

Ändå ska vi inte stryka ett streck över Sunshine, för det finns mycket att tycka om.

Dess enhetliga, italienska design är ljuvlig. Det är ett lysande sommarlovsspel, och för första gången hade ett plattformsäventyr med Mario lite storykött på benen. Visst, ibland blir det pladdrigt när alla piantas går igång, men det är ändå uppfriskande som bara en svalkande sommardrink kan vara. Den stora gamechangern är dock Fludd. Denna vattenkanon sprutar bort all gegga på Isle Delfino, samtidigt som Mario kan använda den för att hovra framåt.

Samtidigt verkar Fludd i en spelvärld som inte riktigt håller i Mario-mått mätt. Det är bättre än de flesta andra plattformsäventyr, men skuggorna faller ändå oväntat långa över den här solskenshistorien. Längst skugga kastar Mario 64, och den lyckas Sunshine aldrig kliva ur.

Super Mario Sunshine är geggigt, och bitvis en röra bortom gyttjan.

Det skulle dröja ytterligare fem år innan Nintendo träffade mitt i prick igen med ett 3d-Mario, men då gjorde man det å andra sidan med ett spel som var och är ett mästerverk av galaktiska mått.

Att sammanfatta Super Mario Galaxy på några rader är orättvist, men å andra sidan är chansen stor att du spelat det sönder och samman om du läst så här långt. Du har sannolikt känt huden knottras när du hört orkester-soundtracket, känt det där vemodet i den yttre rymden, och konstaterat det bästa 3d-Mario-spelet sedan, well, Super Mario 64. Hur det genom gravitation och svävande himlakroppar lyckades bli nästan lika revolutionerande som klivet från 2d till 3d.

Det jag tycker mest om med nyversionen är hur Nintendo tagit väck viftkravet, så istället för att skaka som en tok behöver jag bara trycka "Y" för att Mario ska flyga iväg med stjärnorna. Inte alls lika elegant blir det om du istället spelar det handhållet, då pekskärmen blir en bökigt historia jämfört med att peka med sin Wiimote (eller sina Joy-Cons, rättare sagt).

Detta är talande för samlingen. Den blandar och ger.

Ställt bredvid historiens första Super Mario All-Stars, det 27 år gamla SNES-spelet, står 3D All-Stars sig slätt. Medan den första samlingen gjorde om fyra NES-titlar till SNES-kvalitet gör Switch-spelet inte i närheten lika mycket. Snarare än att gå en extra mil den här gången är min teori att Nintendo haft ett ganska nöjt och belåtet utgångsläge.

Super Mario Galaxy var och är ett mästerverk.

Super Mario 64 är av förklarliga skäl spelet i samlingen som mått bäst av en visuell remake. Mario 64 ser dock väldigt skarpt ut på Switch, inte minst för alla som minns Nintendo 64:ans suddiga natur. Det irriterar dock när jag flyger runt i skyn i jakt på mynt som bokstavligen poppar upp först när jag är några meter ifrån dem.

"Huden knottras när du hört orkester-soundtracket"

Sunshine har fått mer kärlek, vilket på sätt och vis är vackert då det är spelet som behandlats mest styvmoderligt av både Nintendo och fansen under årens lopp. Vi kliver från 480 till 1080p (64 går från 240 till 720p), men framför allt gynnar 16:9-bildformatet spelvärlden då vi får en bättre överblick. Spelets lite egna visuella stil poppar också, och det är förstås en bättre "popp" än när Super Mario 64 låter objekt kastas rakt i ansiktet på en.

Båda de äldre spelen rullar i sina invanda 30 bildrutor per sekund. Att kräva 60 fps för två avdammade spel från 1997 respektive 2002 är inte mycket begärt. Varför, Nintendo?

Super Mario Galaxy visar ju hur mjukt och läckert det blir med 60 fps. Det nyaste spelet i samlingen har av allt att döma fått minst handpåläggning, och det behövde inte heller särskilt mycket – även om 1080p är tacksamt. Jag är mest lättad över att vi slipper skaka varje gång Mario ska spinna loss. Men ändå: första All-Stars hade en kvartett och det är en miss att inte ha Galaxy 2 i samlingen. Inte minst då det är så tätt besläktat med första spelet.

Till och med boxen (i begränsad upplaga, för övrigt) ter sig som en snabb klippt och klistrad Photoshop-lösning, medan original All-Stars kändes påkostad och som något alldeles nytt.

Man kan drömma och jag önskar att Nintendo tillåtit sig att göra detsamma.

För 35 år sedan höll Nintendo i sin första verkliga masterclass. I den här samlingen ger de övriga spelvärlden ytterligare två lektioner (och Super Mario Sunshine), men får samtidigt bakläxa för genomförandet. Super Mario 3D All-Stars är mycket, men skulle ha kunnat ha varit allt.

Fotnot: Super Mario 3D All-Stars släpptes 18 september och säljs till och med mars 2021.