Nintendo gör spelvärlden till en intressantare plats. Trots att deras verk ofta baseras på gamla meriter har de en sällsynt förmåga att vara nyskapande. Säga vad man vill om Playstation 5 och Xbox Series, men i stora drag funkar de exakt som föregångarna. Det kan man knappast säga om Switch och Wii. Eller Mario Kart Live: Home Circuit.

Viljan att testa nytt ledde till samarbete med Velan Studios, och de ger oss nu en korsning av Mario Kart och radiostyrd bil. Det är ett AR-spel som bokstavligt talat flyttar ut den älskade arkadracern i våra hem. Du bygger banor genom att ställa ut checkpoints och vägmarkeringar av kartong, och sen styr du de nätverksanslutna små bilarna med din Switch. Det sitter en framåtriktad kamera på bilen, och med hjälp av AR-teknisk magi förstärks den filmade verkligheten med grafik och funktioner från Mario Kart-världen. Och allt strömmas till Switchens skärm.

Titta på skärmen när du kör, kollar du IRL-karten missar du alla hot och bonusar.

Det blir lite plottrigt med all grafik.

Det är bedårande att se den så ikoniska bilen susa fram över golvet där hemma. Något så vardagligt som ett stolsben blir ett hinder att frukta, och burkar, lådor och blomkrukor kan ges viktiga roller som krokben i medaljjakten. Och jag fnissar till första gången jag kör förbi mina egna fötter och på skärmen ser den groteskt långa varelse de tillhör – grodperspektivet gör mig så lång att självaste Bowser hade backat undan.

I Mario Kart Live-lådan ligger en två decimeter lång kart av plast (du kan välja röd eller grön, Mario eller Luigi), samt fyra checkpoints och två markörer av likadan kartong som Nintendo Labo-grejerna. För att spela drar du hem en app till din Switch, trycker igång bilen och scannar en QR-kod för att synka. Klart.

En charmig syn på vardagsrumsgolvet.

Karten styrs med Switchen på vanligt Mario Kart-vis, och även om du först frestas att titta på den lilla bilen som charmigt far runt i din bostad är det skärmen du ska hålla ögonen på. Du kan puttra runt fritt, men det blir snabbt trist så du vill snart bygga en bana. Ställ ut fyra checkpoints – varken fler eller färre – och eventuellt de två kurvmarkörerna. Sen kör du banan ett varv så att sträckningen dras upp och visas virtuellt på skärmen. Sen kan du köra time trials eller huvudnumret Grand Prix, antingen solo mot fyra AI-förare eller i lokal multiplayer.

"Tekniken ställer upp flera rätt så jobbiga hinder"

Mycket fungerar som det brukar göra i Mario Kart. Bilarna finns i fyra hastigheter, men bara två är tillgängliga från start; de två snabbaste låser du upp med trophies i karriärläget. Svampar och boost-blixtar för ökad fart, blåa skal, elchocker, självkörande Bullet Bill, Chain Chomps som sliter i bilen – det mesta finns med. Rent praktiskt handlar det om att bilen stannar, får mer fart eller att styrningen stökar. Eftersom fysikens lagar nu har ett finger med i ekvationen kan du inte gärna köra uppochner, långhoppa eller sladda genom kurvorna. Men utvecklarna översätter det som kan översättas, du får tiil exempel en fartboost om du håller in och släpper högra bumperknappen genom en kurva. Förvånansvärt mycket från förlagan finns med ändå.

Men tekniken ställer upp flera rätt så jobbiga hinder. Till att börja med är räckvidden begränsad. Max fem meter mellan kart och Switch säger Nintendo, och det stämmer rätt bra vid testning. Längre än så och bilden blir grynig och styrningen vacklar. Och om väggar och annat är i vägen krymper avståndet snabbt.

Det går förstås att göra svängiga banor på mindre ytor, men då finns risk för fusk om ni är flera som spelar. Upp till fyra fysiska bilar kan tävla, men eftersom spelet bara kollar att ni passerar checkpoints (det struntar i om ni följer den virtuella vägen) måste alla köra ärligt. Vägen på skärmen brukar förresten flytta sig under loppen och tar inte hänsyn till fysiska hinder, så det kanske finns en tanke med att hålla den kosmetisk?

Golvytans storlek och utformning bestämmer vilken sorts banor som kan byggas. Jag bor på 100 kvadratmeter, med en lång rak hall och två ingångar till köket. Bansträckning genom köket är då givet, men slingan förbi kyl, frys och ugnar (som står vid en vägg mellan kökets båda ingångar) kväver signalen om jag inte står helt nära. Och mattan i vardagsrummet går att köra över, men bara knappt, så utrymmet begränsas i praktiken till fri golvyta. Det går att trixa med att lägga ut kartong eller annat för att jämna till underlaget. Men eftersom varje cup består av tre lopp får du antingen lägga massa tid på att bygga nya efter varje race eller nöja dig med tre race på samma. Ju längre jag spelar, desto oftare väljer jag det senare.

Mario kastar sig orädd in i Dotterkurvan. Föga anar han att hela rummet bortanför är en chikan av gosedjur och lego. Stackars sate.

En enkel banlayout. Men avståndet är långt, så jag står mellan port 1 och 2 för att bilen ska ha nät hela tiden.

Det är svårt att bygga på höjden: bilarna är klena och klarar inte mer än väldigt flacka uppförsbackar, och sen finns alltid risken att de ramlar ner och pajar. Dessutom måste checkpointsen stå helt rakt för att kameran ska läsa dem. Så rent praktiskt blir de flesta banor platta som i orginalet till SNES. Och förresten, undvik solljus – annars funkar inte checkpointsen. Sen fastnar bilen ibland på trösklar, så jag får lägga en tunn tidning som mellansteg. Större däck hade nog varit bra, men då hade proportionerna skevat. Och större bilar är inte önskvärt, snarare mindre – det kan redan nu bli trångt när jag och sonen med varsin bil slåss om titeln "Familjens sämsta förlorare".

"Absurt mycket för en radiostyrd bil i plast"

Och det är lätt att bli upprörd när man spelar. Banorna är korta och portarna förhållandevis snäva, och därför störs färden ideligen av skalstopp, bläcksprut, pirayablommor och annat ondskefullt. Som vanligt, fast oftare. Loppen körs alltid med fem karts, och Bowser Jr med vänner fyller upp där mänskliga förare saknas. Jag har som mest kört lopp med två fysiska bilar, och i 150- och 200 cc-klasserna blir det svettigt att hålla koll på allt i den höga farten. Att skärmen ofta överlastas av grafiska effekter hjälper inte ett dugg. Race i sandstorm är mest irriterande, när blåsten skickar karten sidledes och sand, AI-förare och bråte skymmer sikten. Mindre hade varit mer.

Nintendo förtjänar beröm för sina många försök att själva eller med hjälp av innovera spelandet. Mario Kart Live är bara ett av många försök, men tyvärr ett som inte landar helt väl. Det är kul och kreativt, inget snack om det, men tekniken är inte bra nog för att bära idén hela vägen. Och som vanligt i Nintendo-sammanhang blir jag upprörd över prislappen – spelet kostar minst 1 350 kronor i skrivande stund. Det är absurt mycket för en radiostyrd bil i plast med avsevärda begränsningar. Och till det kommer att det behövs minst två bilar för att spelet ska bli kul på allvar.

Mario Kart Live: Home Circuit
3
Bra
+
Kreativt och nyskapande
+
Hög charmfaktor
+
Intensivt i multiplayer
-
Bristande teknik
-
Håller inte i längden
-
Priset!
Det här betyder betygen på FZ