Var för sig har äkta makarna Romero gjort spel som Wolfenstein 3D (John), Jagged Alliance 2 (Brenda), Playboy: The Mansion (också Brenda) och Daikatana (John, förstås). Det är två brokiga karriärer och vad paret skulle kunna göra gemensamt är svårt att föreställa sig.

Lyckligtvis behöver vi inte undra för när Wizardy 8-kvinnan och Doom-mannen slår sina rutinerade huvuden ihop får vi Empire of Sin. Ett strategispel med Xcom-influenser som tar oss till förbudstidens Chicago med hasardspel, bordeller och lönnkrogar. Komplett med gangsterbossar som Al Capone, och Elvira Duarte som baseras på John Romeros irl-gammelfarmor. Att hon var gangsterboss i Chicago är högst påhittat, men verklighetens Elvira drev tre bordeller i Mexiko innan hon vann på lotto och gick i pension. Hon ska tydligen ha varit riktigt badass. Det framgår.

Jag tror inte ens Brenda och John hade kunnat föreställa sig att det var detta de hade i sig.

Du börjar som ingen men blir snabbt någon.

Produktionsvärdena är här och var tveksamma.

Xcom-influenserna är tydliga, men Sin har fler strängar på lyran.

Det finns uppdrag men spelarfriheten är ändå stor.

Rivalerna tar inte Goldie på blodigt allvar. Det misstaget gör de inte två gånger.

Då ska du se hur han använder sin cricketklubba.

Men Empire of Sin är vad vi får. Otippat. Uppslukande. Buggigt. Kantstött. Pilligt. Ambitiöst. För ambitiöst? Al och Elvira är bara två av fjorton (!) kriminella ledare du kan spela som för att bit för bit, kvarter för kvarter, lägga 1920-talets Chicago för dina boots eller höga klackar.

Goldie Garneaus klackar är om inte annat väldigt vassa. Hennes Downton Abbey-elegans (eller Downtown Abbey-attityd) drog in mig men hennes killer queen-förmåga höll mig kvar.

Empire of Sin är rikt och du tvingas ha fler än en tanke i huvudet. Staden består trots allt av en hög maktgiriga män och kvinnor. Du kan sluta pakter med dem, ingå i affärsavtal och gadda ihop er mot någon annan. Detta gör du i "sitdowns", som jag kallar utvecklingssamtal. Arga lekar fyra ögon emellan med tveksamma animationer och skådespel, men med nerv.

"Striderna är inte Xcom-djupa, men Sin har fler sidor"

Målet är att du ska vara ensam kvar, och jag kan inte alltid vinna över alla med Goldies vassa tunga. Enter: vassa klackar. Empire of Sin har Xcom-lika turordningsbaserade strider. Vana alienjägare känner igen vikten av halv- och helskydd samt overwatch. Varje boss har sin unika förmåga och killer queen låter Goldie markera upp till tre motståndare och pistolskotten har potentialen att släcka liv. Overpowered? Troligen. Mäktig? Definitivt.

Under min andra omgång spelade jag irländaren Frankie Donovan vars slagträ möblerar om motståndets anleten. Med den svarta boken kan du också anlita drygt femtio hejdukar, med allt från krypskyttar till läkare. Striderna med sina hagelbrakare och granater är inte Xcom-djupa, men Sin har fler sidor och det krävs att du är en mångsysslare för att lyckas.

Frankie valde jag för hans fallenhet för sprit. Hans bryggerier producerar rikliga mängder och jag kan billigare sprida det goda ryktet om hans lönnkrogar. De olika tillhållen kan levlas på olika vis, med fler vakter och tätare atmosfär (varför inte anlita ett band?). Du behöver bygga ekosystemet som passar din spelstil – och hitta billiga genvägar. Du kan för all del köpa byggnader och starta bordeller från grunden, men det är klart mer kostnadseffektivt att ta över befintliga rörelser.

Managementsidan hos Empire of Sin är fylligare än striderna. Du har en del knep att ta till, men även om spelet inte alltid är pedagogiskt eller tydligt så är tiden din vän. Det lossnar snart. Sprit i mina kasinon kan få klientelet att fatta dumma beslut, men som är smarta för min plånbok. Genom att bygga si och så många av varje rörelse får jag synergieffekter. Dina undersåtar kan bli dina närmaste underhuggare som gör vägen uppåt i näringskedjan rakare.

Det du inte har i avtryckarfingret får du ha i hjärnan.

Al Capone en vanlig dag.

Frankie förhandlar med gammelfarmor Romero. Svettigt.

De olika rörelserna kan uppgraderas. Det gäller att ligga steget före.

Det finns utrymme för lite rollspelande.

Extra brutala avrättningar gör fienden extra död.

Det finns konkreta uppdrag, och varje boss kommer med sitt skräddarsydda ärende. Jag kände dock aldrig att de här låste fast mig, utan de fanns mest där som trygga stödhjul i början.

Det finns ditt och datt som skaver; text som lägger sig över text och animationer som buggar loss. Bilden av det glada (om än moraliskt tveksamma) 1920-talet är inte alltid mitt i prick då systemen bakom spelet känns mer slipade än vad vi faktiskt ser. Ibland fullkomligen kastar spelet saker på mig, och det gör en mer irriterade än motiverad. De jazziga tonerna är dock spot on.

"Systemen bakom spelet känns mer slipade än vad vi faktiskt ser"

Trots blodiga avrättningar, gänguppgörelser på öppen gata, prostitution, illegal sprithandel och hugg i ryggen lyckas Empire of Sin vara ett mysigt managementspel. Det gapar kanske efter lite för mycket och hade behövt mer tid (och/eller budget), men här finns trots buggar och snedsteg väldigt mycket hjärta. Må så vara att det är ett svart och svekfullt hjärta.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen av Empire of Sin.