"Hade aldrig kunnat tro att de skulle göra en sådan kraftig U-sväng"

2020 har varit överraskningarnas år. Dessvärre av obehagligare slag. Det är en tröst att året är inne på elfte timmen, men inte utan ännu en överrumpling. Dock en fin sådan. Det finns en gud.

Eller kanske ännu hellre: det finns flera. Svekfulla, själviska, naiva, småkorkade gudar och gudinnor. Vi kände det som Gods & Monsters men lärde oss i somras att det lystrar till namnet Immortals Fenyx Rising. Föga inspirerande titel. Mycket underhållande spel.

Assassin's Creed Odyssey-teamet Ubisoft Quebec kände sig bevisligen inte färdiga med den grekiska mytologin, men jag hade aldrig kunnat tro att de skulle göra en sådan kraftig U-sväng. Vi är vana vid att Ubisofts öppna världar bygger på liknande principer. Oavsett om vi är i ett forntida Egypten eller ett totalitärt London är det lätt att känna igen sig. På gott och ont.

Det är vägen som är mödan värd, indeed.

Breath of the Wild-inspirationen är ofta och mycket påtaglig.

Golden Isle är stor med en ännu större spännvidd.

Det finns pussel i pusslen; de här kulorna får du inte gratis.

Statyerna här är fallosfria, till skillnad från i Odyssey.

En sagolik spelvärld.

Immortals är grekiska mytologin med ett Pixar-filter men med gudarnas (barnförbjudna) bravader och brister. Det tar oss till Golden Isle som trots ett överhängande apokalyptiskt hot är som en saga. Afrodites blomstrande ängar. Hefaistos kantiga klippor och djupa skrevor. Tempelkomplex och natur sida vid sida. Det finns någonting vilt över Immortals.

Bokstavligt talat, alltså. Även om spelet tar ett kliv bort från "Creeds" och "Dogs" finns det trots allt få inslag i äventyret som inte lånats rakt av från The Legend of Zelda: Breath of the Wild.

Hjältinnan Fenyx (eller hjälten beroende på ditt val) galopperar med springaren över slätterna, och häver sig uppför klippväggarna samtidigt som uthållighetsmätaren tickar ner. Hon kokar brygder för att få tillfälliga bonusar och hela ön kryllar av hålor som leder till, mer eller mindre, frivilliga pusselutmaningar. Här är det bitar av helvetet som öppnats hos gudarna.

Tartaros-valven är faktiskt ett exempel där Immortals till och med smäller genremästaren på fingrarna med sinnrika pussel, och framför allt en pampigare inramning än hålorna i Breath of The Wild. De handlar om att rulla stenbumlingar genom banor fyllda med hinder och möjligheter, om att rasera väggar med katapulter, och våga orimliga språng för skattkistor.

"Övervärlden" (för att låna en klassisk Zelda-term) är också gåtfylld. Spelar du rätt melodier på stora harpor belönas du, men för att hitta tonerna behöver du ge dig ut på skattjakt för att leta fram mindre harpor. Vi pusslar ihop bilder och bygger ihop stjärntecken med kulor. Den fjärrstyrda pilen från Odyssey gör comeback och öppnar upp för prickskytte genom nålsögon.

"Det är helt enkelt väldigt roligt att spela"

Sagan om de försvunna gudarna och människorna förvandlade till sten låter som en tragedi men är snarare en gudomlig komedi. Men även om Zeus framstår som en egocentrisk tok frossar spelet i mytologi. Det är nördigt. Främst är det dock ett spel jag inte vill släppa.

På en punkt brister Immortals där Breath of the Wild flyger. Jag önskar att Ubisoft vågat bryta mönstret fullt ut men lik förbannat har vi snart en karta proppfylld med pluppar.

På resan över den stora ön bestiger Fenyx väldiga statyer och från toppen spejar hon ut över landskapet och fyller kartan, via sin så kallade "far sight", med skatter, pussel och valv. Detta förtar en del av upptäckarglädjen. Snarare än att upptäcka kartan betar jag lite för ofta av den.

Sprickan består och gör inte spelet till den fullblodigsodyssé det har potentialen att vara.

Fenyx samlar Zeus blixtar för att bli starkare.

Det handlar mer om att sväva än att flyga, men mäktigt är det.

Striderna är självklara men också något tunna.

Olika valv bjuder på olika typer av gåtor.

Skatterna finns också under ytan.

Tartaros-valven skiner starkare än Breath of the Wilds shrines.

Det finns ändå mycket att tycka om. Att breda ut Ikaros vingar och flyga över ön är mäktigt. Inslaget är visserligen begränsat då du snarare än att flyga faller långsamt, men suget i magen är högst kännbart. Striderna mot demoner och gorgoner är ganska enkla, men ändå effektiva. Med Atalantas långsamma men kraftfulla yxa kan du lamslå fienden, och därefter gå loss med svärdet. Kontringar är viktiga liksom att väja undan i rätt ögonblick. Det känns som om man kunnat göra ännu mer, men det är äventyrandet och pusslen som lyser starkast.

Jag tycker mycket om att växa med Fenyx. Överallt i världen finns ambrosia, mynt från Karon, Zeus blixtar och annan grannlåt du kan stärka hjältinnan med i gudarnas hemvist.

Det är i slutändan väldigt roligt att spela Immortals Fenyx Rising. Det har ett par sprickor men är dessa till trots mer slipat än vad Ubisoft-spel brukar vara. Flytet på Playstation 5 är lent som silke (även om du kan prioritera upplösning), och berättelsen om hur alldeles vanliga Fenyx blir alla gudars och människors hjältinna är lätt att känna sympati för.

En ny stjärna har tänts på himlavalvet. Jag tror att den kommer brinna länge.

Fotnot: Recensionen avser Playstation 5-versionen av Immortals Fenyx Rising.