Den 20 januari landar den avslutande delen i Io Interactives Hitman-trilogi World of Assassination, som tagit oss världen runt på en lönnmordsturné. Efter att nu ha testat ett par av de nya uppdragen kan jag, föga förvånande, konstatera att det mesta är sig likt sedan de två första delarna. Den grundläggande spelmekaniken är i det närmaste identisk och de få nyheterna små men välkomna. Till exempel finns det numer olika typer av genvägar i form av stegar och dörrar man kan hitta och låsa upp för framtida rundor på samma bana.

Och inte mig emot. Gameplayet är otroligt vanebildande och det är ett rent nöje att för tionde gången glida runt i den flådiga Dubai-skyskrapan för att upptäcka nya ”Mission stories” att följa. Med det sagt kan man givetvis helt förlita sig på sina egna observationsförmågor för att hitta nya sätt att ta sig runt och i slutänden få måltavlorna att trilla av pinn. Det finns massor av val att göra och olika roller att testa, så länge man lyckas komma över rätt utstyrsel och är på rätt plats vid rätt tillfälle.

Inledningen bjuder på vackra och svindlande vyer över Dubai.

Nej men oj! Titta, han halkade!

Spelet har en minst sagt högflygande inledning där vi i brist på en officiell inbjudan till en flådig fest istället väljer att bjuda in oss själva medelst fallskärm. Skådeplatsen är skyskrapan Burj Al-Ghazali i Dubai, och som vi kommit att vänta oss är det en miljö full av detaljer, liv och små separata intriger att nysta upp. Io Interactive har verkligen lyckats med den överdådiga estetiken såväl som den bekanta känslan av att bara vara en liten del av en mycket större händelse.

Varje genomspelning av samma bana känns som en helt ny upplevelse. I en Dubai-vända gör jag det till exempel enkelt för mig genom att utklädd till kock förgifta mitt stackars offer. I en annan blir jag istället involverad i en separat komplott där jag cosplayar som en helt annan lönnmördare. Jag blir helt sonika anlitad av mitt tilltänkta mordoffer för att mörda någon annan, vilket jag också gör – assassinception!

Efter det bär det av till en betydligt mer intim tillställning på en gammal herrgård på den engelska landsbygden, och det är en ytterst angenäm tripp. Föreställ dig ett klassiskt mordmysterium á la Cluedo så får du en ganska bra uppfattning om vad det handlar om. Här kan man antingen gå pang på rödbetan och direkt slutföra sina uppdrag som man vill, alternativt axla (läs: stjäla) manteln som polis och gå till botten med vad som inträffat. Detta görs genom att förhöra alla närvarande och i största allmänhet göra sitt bästa för att luska fram det gamla husets många hemligheter.

Detta är ett riktigt roligt uppdrag med fantastisk atmosfär. Därtill är det en välkommen temposkiftning att i bästa Sherlock Holmes-maner få lufsa runt bland skinnfåtöljer, kristallkronor och importerade mattor i de vackra rummen.

Om samtliga sex banor i den färdiga versionen av spelet håller samma kvalitet när Hitman III släpps 20 januari så känns det kort och gott som att vi har en riktigt värdig avslutning på trilogin. Nyheterna är som sagt få, men personligen känner jag att det inte spelar särskilt stor roll så länge vi får en ny uppsättning riktigt bra lekplatser att planera kallblodiga dåd i.