Jag är en kock som blandar råttgift i soppan. Jag är en fotograf med osedvanligt mycket kräm i blixten. Jag är en hantverkare som råkar lossa på vinschen till kristallkronan. Jag är en krypskytt som är försvunnen i samma sekund som skottet ekar mellan taken. Jag är Agent 47, och antagligen för sista gången på ett bra tag.

Danska Io Interactives Hitman-serie har varit ett kärt inslag i spelvärlden ända sedan år 2000, och Agent 47 har blivit en älskad karaktär trots sin medvetet karga personlighet. 2016 inleddes den nya trilogin World of Assassination, och nu är det dags för denna odyssé i lönnmordets tecken att avslutas.

Handlingen tar vid där den slutade i Hitman 2, men det behöver vi inte nödvändigtvis gå in i detalj på eftersom det är onödigt att spoila. I ärlighetens namn spelar inte den övergripande handlingen så stor roll, åtminstone inte för mig. Istället är det de små berättelser jag själv skapar i de olika miljöerna som jag så här i efterhand verkligen kommer ihåg.

De nya reflektionerna imponerar.

En av Glacier-motorns stora styrkor är massiva mängder NPC:s.

En av de nya genvägar man kan låsa upp i Hitman 3.

Som när en förskräckt städerska såg mig skjuta ihjäl en stackars fågel (he had it coming) och min enda utväg var att sula en guldstatyett i bakhuvudet på henne när hon sprang iväg för att tjalla. Eller när jag satte det perfekta skottet med ett krypskyttegevär tvärsöver kartan och försvann som en flintskallig vålnad.

Vid ett annat tillfälle klädde jag ut mig till pizzabud för att ge en läderklädd herre våldsamma uppstötningar av sin mat. Det är möjligheten att själv agera regissör med hjälp av de många spelmekaniska variablerna som verkligen är stjärnan i Hitman-spelens narrativ, snarare än den övergripande handlingen.

"Halva nöjet med Hitman-spelen är att improvisera."

De ”Mission Stories” man stöter på under uppdrag och som kan vägleda en genom smarta taktiker för att nå sina mål är visserligen roliga, men gör uppdragen lite väl lätta på lägre svårighetsgrader. Jag rekommenderar starkt att man skruvar upp svårighetsgraden till Master så att man får lista ut själv vad som ska göras genom att tjuvlyssna och vara uppmärksam. Halva nöjet med Hitman-spelen är ju trots allt att improvisera och anpassa sig, och mycket av det går förlorat om man låter sig ledas vid näsan från A till B till C.

Vi får besöka totalt sex olika platser i spelet. Vi styr kosan till en skyskrapa i Dubai, en herrgård i England, ett rave i utkanten av Berlin, de neondränkta gatorna i kinesiska Chongqing, en vingård i Argentina och bergskedjan Karpaterna i Rumänien. Av dessa sticker helt klart herrgården i Dartmoor och dess mordmysterium ut från mängden. En betydande medlem i familjen har nämligen trillat av pinn under mystiska omständigheter, och det är upp till Agent 47 att lista ut vad som har inträffat (kan det vara butlern?).

Herrgården i Dartmoor är ruskigt stämningsfull.

Om man vill, det vill säga, för man kan precis lika väl dra fram den gamla automatkarbinen och meja ner allt som rör sig. Eller kanske gillra fällor medelst illa utplacerade grenuttag och trädgårdsslangar? Eller... eller... eller... Möjligheterna är fantastiska, och Hitman 3 levererar verkligen den sandlåda av potentiella olyckor som vi kommit att vänta oss.

Det enda som jag egentligen saknar i kampanjen är en ordentligt tilltagen stadsmiljö. En av mina favoritbanor från de två andra spelen är Mumbai, som var helt smockfull av liv och möjligheter. I Hitman 3 får vi visserligen besöka kinesiska Chonqing, men även om det är en häftig stadsbana så utspelar sig merparten inomhus.

"Hitman 3 känns faktiskt över lag lite för lätt."

Jag saknar verkligen myllret av människor och framförallt hur svårt de gör det att komma undan med diverse dåd utan att bli upptäckt. Hitman 3 känns faktiskt över lag lite för lätt. Att komma över de förklädnader man behöver är aldrig något egentligt problem och merparten av ens mål är ganska enkla att döda; inte minst med hjälp av ovan nämnda Mission Stories.

Det som försätter mig i trubbel då och då är istället när jag springer över en otydlig gräns till ett förbjudet område och vips blir “upptäckt” av någon tjurig bartender. Har man riktigt otur är det någon form av skjutglad individ som på bråkdelen av en sekund drar slutsatsen att denna förvirrade festdeltagare måste avlivas med omedelbar verkan.

Att låsa upp saker är betydligt mer strömlinjeformat den här gången.

Hmm... kanske en ledtråd?

Det mesta känns dock polerat, vilket inte är konstigt eftersom de redan haft två spel på sig att förfina spelmekaniken. Det är nästan som att det rör sig om en stor, fristående expansion snarare än en uppföljare. Med det sagt är dock nyheterna inte helt frånvarande, och den främsta är att vi nu inte måste slutföra specifika utmaningar i varje uppdrag för att låsa upp saker.

Istället handlar allt om erfarenhetspoäng, och ovan nämnda utmaningar tjänar endast till att ge oss större XP-summor om vi slutför dem. Till detta får vi en lättöverskådlig skärm över våra framsteg där vi ser exakt vad som kommer att låsas upp på banan vid nästa erfarenhetsnivå, som vapen, nya startplatser etc.

"Neonskyltar speglar sig otroligt stämningsfullt i de regniga gatorna."

Det visuella har dessutom fått sig en uppgradering, där bättre reflektioner är den främsta förbättringen. Detta syns framförallt på Chonqing-banan, där neonskyltar speglar sig otroligt stämningsfullt i de regniga gatorna. Denna uppgradering gör mycket för att höja nivån på den i övrigt rätt enkla grafiken. Kort sagt syns det att det hela vilar på teknik från 2016. Detaljrikedomen i miljöerna är dock bra och som helhet är den visuella upplevelsen helt klart godkänd, och i vissa lägen till och med riktigt imponerande.

Chongqing är en imponerande visuell upplevelse.

"Dessvärre lyser 1v1-läget Ghost med sin frånvaro."

I övrigt är Hitman 3 som sagt nästan identiskt med föregångaren, inklusive online-delen. Där får vi jaga ”Elusive Targets” med jämna mellanrum eller ge oss i kast med utmaningar som andra spelare satt ihop. Dessvärre lyser 1v1-läget Ghost med sin frånvaro denna gång, vilket jag personligen tycker är tråkigt, och jag hade gärna sett något nytt i dess ställe. Som plåster på såren får vi givetvis VR-läget, men eftersom det bara är tillgängligt till Playstation och jag recenserat spelet på PC har jag inte kunnat prova det.

”Mer av samma” blir inte helt oväntat slutklämmen för denna recension, på gott och ont. Älskade du de två tidigare spelen så kommer du även att älska Hitman 3, men förvänta dig inga större nyheter utöver VR-läget till Playstation.

Men det behövs heller inte så mycket nytt, för de lekplatser vi presenteras med är otroligt roliga att leka runt och experimentera i. Under olika genomspelningar av samma bana har jag stött på hela områden som jag inte ens visste fanns där, och att nysta upp de många småberättelser som finns i varje miljö blir nästintill vanebildande. Gameplayet är otroligt polerat och jag tvekar inte en sekund att dra igång samma bana för tionde gången för att testa en ny taktik eller försöka mig på en annan spelares utmaning.

Det är i allra högsta grad ett värdigt avslut på World of Assassination-trilogin och en uppsättning riktiga roliga sandlådor. Med det sagt så är jag även redo för något nytt nu. Lite DLC med några nya miljöer hade suttit fint, men sedan känner jag mig ärligt talat färdig med just detta spelmekaniska upplägg. Och då är det tur att Io Interactive härnäst ska ta sig an en annan känd hemlig agent.

Testdator: i7 8700K, Nvidia RTX 3080, 16 GB RAM.

Hitman 3
4
Mycket bra
+
Fantastiskt återspelningsvärde
+
Detaljerade och vackra omgivningar
+
Mordmysteriet i Dartmoor
-
Online-delen känns lite tunn
-
Lite väl bekant spelmekanik vid det här laget
-
Något för lätt
Det här betyder betygen på FZ