Little Nightmares II drabbar inte lika hårt som den första mardrömmen. Jag har drömt ungefär detta förut, känt liknande känslor, och pulsen har stegrats till samma höjder. Fast å andra sidan: försök att säga det till Mono. Gossen med papperspåse över huvudet som vaknar upp i en döende skog. Han som inte vet var han är, vem han är, varför han är.

Lika abstrakt som Little Nightmares var, lika vag är tvåan. För varje svar får jag tre frågor och för varje fråga får jag sju teorier. Så fortgår det ända till det briljanta slutet som drabbar extra hårt.

Sisådär sex timmar tidigare vet jag inte riktigt vart jag är på väg. Djupa lövhögar gömmer många rävsaxar. Överallt vittnar skogen om att den är jägaren och jag bytet. Burar, fällor, faror. Jag hoppar över snubbeltrådar, för jag vill ju inte sluta som den där vämjeliga röran med nät, armar och ben som jag nyss gick förbi. Det enda som bryter tystnaden är surret från flugorna.

Jägaren och hans byten.

Utan den gula regnjackan är hon svår att känna igen, men visst är det Six.

Sjukhuset blir snabbt ett dårhus.

Plattformandet är inte precist, men inte heller frekvent.

They're here?

Bildligt och ljudligt är Little Nightmares II rasande välgjort. Jag vet kanske inte riktigt var jag är men jag vet att jag är där. Väl framme vid en stuga i skogen inser jag också hur liten Mono är. Han måste skjuta fram lådor för att ens nå upp till dörrhandtag. En yxa blir i hans händer något enormt han tvingas släpa i marken för att ens kunna flytta. Världen är så stor, så stor.

Någonstans i fjärran hörs vackra toner. De leder Mono ner i källaren till en låst dörr, och med nämnda yxa hugger han upp ett hål. På andra sidan finns en stor speldosa – och en liten flicka. Hon darrar av rädsla (jag tog ju mig trots allt in hit genom att hugga upprepade gånger med en satans yxa), men utan ord och med gester når pojken och flickan fram till varandra.

Mono tar Six i handen. Så länge de är tillsammans kan ingenting skada dem. Väl?

"...som inte vet var han är, vem han är, varför han är"

Det vaga berättandet fungerar då Little Nightmares II på samma gång också stödjer sig mot ett konkret ben. Nervig stealth varvas med jaktsekvenser, och strövtåg i 2,5d blandas ut med klipska fysikpussel. Tarsier behärskar hantverket och ur ett rent speltekniskt perspektiv har de lyft sig. Det känner jag hela vägen från den döda skogen till den bleka staden. Spelets olika banemän är fasansfulla, men fantastiska. Jättar som i själva verket är skruvade varianter av ett barns fantasi.

Febertopparna med trial and error har sjunkit betänkligt. Det finns någon kaotisk jakt eller två som kräver millimeterprecision, och porslinsbarnen i skolan bjuder upp till oförlåtande dödsdans. Men överlag är det behagligare att spela och det gör spelet obehagligt på rätt sätt.

Samtidigt finns det där som är svårt att ta på och som jag inte kan skaka av mig; drömmer du något en andra gång kommer det med största sannolikhet inte träffa lika djupt. Trots att Pale City är öppnare än The Maw kan jag spelreglerna. Jag kan räkna ut vad som komma skall.

Helst hade jag velat se Tarsier göra som de danska kollegorna Playdead. Istället för det väntade, ett Limbo 2, gjorde de något bekant fast väldigt annorlunda. Inside var en jäkla resa.

Little Nightmares II är på samma gång en (lagom) kort resa jag inte velat vara utan. Efter en skola som får Jan Guillous Ondskan att verka gemytlig väntar ett sjukhus som är, tja, helt sjukt. Ekande tomma hisschakt blir kniviga plattformsbanor och i källaren blir ficklampan din enda vän (med tveksamma batterier). Dockor stapplar efter dig och det enda som stoppar dem är ljus. Sjukhuset blir snabbt ett dårhus med en stegrande panik. Ett lysande kapitel som klöser sig in under huden.

Varken förr eller senare når spelet samma höjder. Eller ja, det skulle kanske vara finalen...

Någon klassisk co-op finns inte, utan det är "co-op på egen hand" som gäller.

För mycket tv-tittande kan vara skadligt, they said.

Klassen har aldrig varit tystare.

Pusslen är sällan bromsklossar.

Små hjältar är också hjältar.

Smygandet och jakterna mixas med mer eller mindre givande pussel. En del är smarta, andra är axelryckningar, och somliga är smarta men också sådana jag sett förut. Något Tarser däremot lyckas med är att göra co-op av ett solospel. Trots att stora delar av spelet sker med någon vid min sida finns ingen konventionell co-op. Först såg jag det som en missad möjlighet men med hjältinnan från originalet vid min sida gör min åsikt en U-sväng. Six är ingen dum AI-bot. Hon vet vad som ska göras och tvekar inte att ta egna djärva initiativ.

Framför allt bibehålls isoleringen samtidigt som jag inte längre är ensam.

"En tredje liten mardröm tror jag vi hoppar över"

Det är å ena sidan uppföljaren som bockar i många rätt. Å andra sidan är det just en uppföljare, och i det här fallet är detta ett tungt ok att bära. Trots en ryslig resa är jag inte riktigt lika berörd den här gången. Det är ett spel som spelats förut. Jag vet att den malmöitska studion har rikare fantasi än så. Det visar de, paradoxalt nog, flera gånger i Little Nightmares II.

Jag ser gärna fler Tarsier-drömmar, men en tredje liten mardröm tror jag vi hoppar över.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen (på PS5). Det släpps även till Stadia, pc och Xbox One 11 februari, och får senare under 2021 dedikerade versioner till Playstation 5 och Xbox Series X/S.