Super Mario är vår Lill-Babs. Konstant, ständigt aktuell, alltid lika folkkär. I Barbro Svenssons fall kunde inte ens döden dräpa folkets kärlek. Om Mario någon gång skulle gå hädan (vilket han aldrig kommer göra) skulle han fortsätta vara likadan. Lika älskad. I evighet. Amen.

"Super Mario är vår Lill-Babs"

2013 firade Mario 32 år och även om han sken stark fanns ändå känslan av att han gjort allt. 2d-revolutionen Super Mario Bros. följdes av evolutionen i två dimensioner, World. 3d-genombrottet Super Mario 64 ansågs vara omöjligt att slå. Sedan slog blixten ner (Galaxy). Och så slog den ner igen (Galaxy 2). Fanns något kvar bortom eviga upprepningar?

Vi besvarar den retoriska frågan med ett lika retoriskt spörsmål: skojar du?

New Super Mario Bros. Wii förenade plattformsperfektion med co-op-kaos. Att göra detta i 3d ansågs av de flesta mödosamt. Inte minst med tanke på alla knepiga kamerakonundrum.

Genomskinliga rör är en liten men oväntat betydande nyhet i 3D World.

Tack vare 2d-tänket i bandesignen blir co-op aldrig ett okontrollerbart kaos.

På egen hand skiner spelet inte lika starkt.

Dagen då onepiece-plagget slog igenom i Svampriket.

Men visst lyckades Nintendo med detta också. Super Mario 3D World (Wii U-recension) vände inte ut och in på gravitationen (som Galaxy-spelen) men förenade istället fria 3d-banor med 2d-tänk. På detta plussades co-op där en berömd kvartett hade sina snudd på lika berömda moves.

Luigi med sina superhopp. En svävande Peach. Pilsnabba Toad. Och så en lagom Mario.

Tillsammans gav sig de fyra ut på ett äventyr med det väntade: spökhus, oceaner av lava, flaggstänger, Goombas, Bullet Bill och sånt. Men här fanns också nyheter – med klös. Jo då, kattkostymen fick oss att spinna loss. Den gav gänget och Mario närstridsattacker (klor!) och lät dem bestiga lodrätta ytor (igen: klor!). Plessie lät oss i sann Yoshi-anda guida en vänlig dinosaurie. Skillnaden här var att vi gjorde det tillsammans och kaoset var ett faktum. Dubbelkörsbäret blev inte lika hypat men dubbla Marios gav en del kul och knepiga pussel.

Och på tal om pussel: Captain Toad. Han var kanske inte "hoppbar" men däremot ostoppbar i sina små näpna blockbanor vi vred och vände på för att lösa. En fristående spinoff följde förstås.

Så var Super Mario 3D World 2013. Så är det fortfarande. Nyversionen till Switch är precis lika bra och i princip likadan. Nyheter är bland annat onlinespelande, en liten fartökning och högre klättrande med kattkostymen på. Världen är ditt ostron – och din klöspelare.

Spökskepp, elektriskt kaos, nyckelletande, undervattensodysséer, tajmande med röda och blå plattformar, och faktiskt lite, lite stealth. Det är också gjort för co-op och därför kommer solospelare inte falla lika pladask. Med någon vid din sida är 3D World däremot underbart.

"Ett vågat experiment"

De sista hemliga världarna skruvar upp alla reglage till elva och rättar till en tidigt kännbar brist. Tuggmotståndet till en början är nämligen en sabla soppa. Men vänta du bara...

Vänta behöver du emellertid inte göra på Bowser's Fury. Den nya expansionen är öppen från allra första början. Visst kunde Mario förnya sig för åtta år sedan, och visst kan han göra det ännu. Utbyggnationen som ingår har vissa uppenbara likheter med 3D World, men är i stort sett sin egen best. Ett vågat experiment som för första gången eliminerar banor ur ett Mario-spel och istället ger oss en öppen sandlåda.

Här har vi en övärld som till en början är fylld med den sörja som solförmörkade Mario Sunshine, men i takt med att du samlar Cat Shines dyker nya öar (bokstavligen) upp. Det är ett kort äventyr. Kanske lite väl magert med sina 3–4 timmar, men det är också ett piggt experiment. Plattformsutmaningarna är förvisso bekanta med torn som ska bestigas, osynliga labyrinter som ska bemästras och lavafloder du helst inte ska doppa tårna i.

En öppen värld med en rasande Bowser i centrum är något alldeles Mario-nytt.

Det här kommer säkert gå jättebra.

Jätte-Mario kastar meteoriter på jätte-Bowser. Inget konstigt alls.

Plessie spelar en större roll än någonsin i Bowser's Fury. Bör Yoshi vara orolig?

"Ett okej Mario-äventyr i kaiju-förpackning"

Här är Mario i sitt rätta 3d-element och co-op för fyra har blivit "co-op" för två. Jo, hartassarna är medvetna. Spelare två styr nämligen Bowser Jr. som inte är mycket mer än en glorifierad muspekare med tveksam kontroll på läget. Ett pris vi får betala för fri 3d.

Det är just det öppna som gör skillnaden. Att se den där frusna floden jag skrinnade på nån timme tidigare från ett enormt berg med kugghjul får det att suga i magen. Liksom att susa runt på den kristallklara sjön på Plessies rygg. Då och då vaknar dessutom den titulära Bowsers raseri och den soliga övärlden blir ett mörkt kaos. Din gigantiska nemesis låter meteoriter och block regna över dig samtidigt som han kaskadkräks eldfontäner. Game over? Knappast. Mario kan ringa i en gigantisk kattbjällra och växa till ett lika stort lejon som slår tillbaka.

Super Mario 3D World har 60 bildrutor per sekund oavsett hur du spelar det. I dockat läget råder samma 60 fps i Bowser's Fury (30 fps handhållet) men det är en sanning med modifikation. Det hostar inte sällan till i expansionens mest hektiska lägen, och de är många. Ganska oskönt.

Det är ett okej (i Mario-mått mätt) plattformsäventyr i kaiju-förpackning. Bowser's Fury kunde vara både fylligare och vassare, men är samtidigt något fräscht som kanske är fröet till något mer. Jag skulle inte bli förvånad om nästa 3d-Mario tar steget fullt ut till en kolossal öppen värld.

Så länge är Bowser's Fury en läcker aptitretare, bredvid skrovmålet Super Mario 3D World.