Bravely Default II ringar in både det bästa och värsta med de japanska rollspelen. Det är turordningsguld av 24 karat samtidigt som paketeringen – storyn, världen, ensemblen – är något man sett så många gånger att nostalgibrillorna spruckit. Det är kristaller, prinsessor, drakar och alla krystade klyschor som Final Fantasy en gång förknippades med. Att utgå från att jrpg-fans nöjer sig med nostalgiskt fluff är huvudlöst – och faktiskt rejält förolämpande.

Samtidigt finns en annan sida av myntet, och den ger Bravely Default II ett skimmer av mod.

Det är en ekvation som inte borde gå ihop (och ekvationer ska vi förresten återkomma till) men för att vaska fram skatten som är Bravely Default II måste du vara beredd på att svälja ett par tusen ton sand. Du behöver dock inte ha spelat föregångarna. Detta är en ny värld.

"Något man sett så många gånger att nostalgibrillorna spruckit"

Eller ja, nygammal är förstås ordet vi söker. Sagan börjar med att Seth spolas iland på Excillant, en kontinent prydligt indelad i fem kungadömen med teman som öken och snö. Inom en timme eller så har du slagit ditt eventuellt minnessvaga huvud samman med Gloria, en prinsessa i exil, putslustiga vetenskapsmannen Elvis och legosoldaten Adelle. Två pågar och två pinglor som gör ett hyggligt jobb med att bära hela världens klyschor på sina späda axlar.

Världen är förtrollande vacker, men bara fläckvis.

Alla yrkesroller kommer med festliga kostymer. Det är förstås en bonus.

Fluffigast hårsvall vinner!

De är nämligen ganska charmiga i all sin banalitet. Söta, morska och lustiga (ofrivilligt eller ej). Jag har jagat kristaller både en och tjugo gånger förut men tillsammans med den här kvartetten känns det ändå ganska bra. Kringkaraktärerna är tyvärr en mer beige soppa.

Världsbygget vilar på samma ojämna grunder. Världskartan som binder samman alltihop är ett grovhugget polygonpartaj. Transportsträckor indeed. Spelets "dungeons" är lite piggare, med sina vägval och gömda skattkistor. Om än förgängliga med ojämn framerate. Liksom i 3DS-spelen är det själva kungadömena som skiner. Myllrande, vattenmålade tavlor som kan zoomas in och ut genom ett enkelt klick på högerspaken. Varje ny plats är ett stort litet tittskåp jag inte får nog av.

De många (många) sidouppdragen vilar ofta, och föga förvånande, på fetch quest-grunder. De är sällan särskilt inspirerade i sin mekanik utan belöningen ligger snarare i hur tunga på lore de är. Drygt tio timmar in slängs även ett kortspel in i leken. Japp, detta är helt klart ett jrpg.

Om du gjort din matematik märker du förmodligen att Bravely Default II för varje plus kommer med ett dränerande minus. Då har vi emellertid inte räknat in ekvationen som är striderna.

"Ett plus ett må vara två, men ett plus bravely gånger default är mer än så"

Turordningsstrider och japanska rollspel är visserligen som ler och långhalm, men i Bravely Default II dras de till ny spets. Svaret på gåtan ligger i orden "bravely" och "default". Genom att välja default sparar du brave-poäng, för att välja precis rätt ögonblick att släppa lös ett pärlband med attacker, buffar och annat. Det låter enkelt men ekvationen är intrikat och bjuder upp till strategisk dans.

Inte minst när du möter stora stygga bossar som själva har en liknande verktygslåda. De här slagen kan pågå i tiotals minuter och bölja fram och tillbaka innan du, eventuellt, kan pusta ut. Det är så här jrpg ska vara, men sällan är.

En nyckel är att hitta precis rätt ögonblick för att spela ut rätt kort. En annan är att hitta rätt balans i din kvartett. Seth, Gloria, Elvis och Adelle kommer inte som färdigstöpta i mallar utan precis som i tidigare Bravely Defaults börjar du snabbt samla på dig olika yrkesroller.

Du kan mixa de olika jobben av hjärtats lust.

Bortom huvudpersonerna är ensemblen mest blaha.

Precis som i föregångarna kan du ändra stridernas hastighet. Tacksamt.

Svarta och vita magiker, tjuvar (som stjäl mer än prylar), riddare, buffande barder, och så vidare. Att levla klasserna är enklare än förut och därmed kan du snabbt börja bygga brokiga sällskap av svarta magiker med en läggning för det vita, eller riddare som slåss med sina bara händer. Du kan mixa in i absurdum och det krävs då Bravely Default II-bossarna snabbt blir tungviktare.

Tvåan återuppfinner inte hjulet men skruvar sina system på ett par tacksamma vis. Snarare än att hela kvartetten "defaultar" på en gång väljer du individuellt. Dessutom slipper du ramla in i random encounters till leda då du faktiskt kan se fienderna. Det gör att du kan kasta dig på angränsande monster som då skapar en våg av strider. Det ger fina bonusar. Man tackar.

Ett plus ett må vara två, men ett plus bravely gånger default är mer än så. Med mer inspiration i världsbygget hade Bravely Default II som helhet kunnat vara ännu mer, men du får helt enkelt vara beredd på att vada genom jrpg-sanden för att nå fram till guldet. Men det är det värt. Oftast.