"Förvandlar monsterjägare till spindelmän"

Kanske en impopulär åsikt, men länge drogs jag med känslan av att Monster Hunter var inlåst i en Nintendo-bur. Hur spelen kämpade på format som degraderade savanner till klaustrofobiska celler, långt ifrån den värld av monster vi trånade efter.

Enter: Monster Hunter World. Ja, jösses. Vilken entré! Capcom har kioskvältare som Resident Evil, Street Fighter, Devil May Cry och Mega Man i stallet men deras näst mest sålda spel når ungefär bara halvvägs till Monster Hunter World-siffrorna. Grandiost. Monstruöst.

Den här storslagna och spektakulära men också tillgängliga resan gjordes emellertid bortom Nintendo. Företaget vars konsoler huserat Monster Hunter under nästan hela 10-talet fick snopet stå kvar på perrongen när serien uppgraderades till första klass och tuffade i väg.

Tre år senare får man betalt för tålamodet. Men inte med en mindre bildskön portning av World som man kunde tro, utan med en egen best som förenar World med egna nyheter.

Bestarna är läckert designade. Synd att de måste slaktas.

Wirebugs är en liten nyhet, som gör den största skillnaden.

Tempot har fått en betydande boost.

Nu kommer alla monster på en och samma gång.

Monster Hunter Rise har tempelruiner och vintervikar. Jaktmarker som visserligen inte är lika expansiva och tjusiga som dem i World, men som eliminerat laddtider och sådant trams. Det känns tvivelsutan som en "world". Och som sagt kommer alltså den här ninjainfluerade världen med egna spelregler som är både nydanande och självklara på en och samma gång.

En av nycklarna till succén är hur kreatörerna verkligen förstår vad de byggt. Miljöerna känns större än vad de är, vilket helt och hållet handlar om nya verktyg som gör världen lika lodrät som vågrät. Wirebugs är navet i detta, kryp som förvandlar monsterjägare till spindelmän. De svingar dig uppför bergsväggar, skjuter dig framåt och låter dig dingla tryggt ovanför monsterskockar. Det suger i magen när man inser vilka höjder insekterna kan ta dig till.

De är lika hisnande i striderna. Det är lekande enkelt (och löjligt effektivt) att skjuta sig ur vägen för en skenande Arzuro, eller kasta sig uppåt för att störta mot den med bladet först.

Hundlika Palamutes är en annan liten gamechanger. Vana monsterjägare känner igen den kalldusch som sköljer över en när en sårad Izuchi plötsligt flyr slagfältet. Lyckligtvis har du en ny bästa vän som på ett kick tar dig in i matchen. Att nå i kapp en sårad best och med ett par knapptryck flyga från hundens rygg upp på monstret är en känsla som aldrig blir gammal.

På ryggen av din pälsklädda springare kan du både slipa bladet och dricka brygder. Smidigt.

Rise är tillgängligt för veteraner, men för vissa är inlärningskurvan till en början ganska brant där det är lätt att bli knäpp på knapparna. Att rida på monstren är en sådan grej. Det är definitivt coolt och effektivt att ratta ett monster för att slå ner en annan best, men att nå den fulla potentialen tar en gnutta tålamod. Lyckligtvis finns vettiga tutorials.

Rampage i nuläget är något av en flugviktare bland nyheterna. Ironiskt nog, för här dundrar tunga monsterarméer in som du – eller för all del "ni", då både AI:n och andra spelare kan dra sitt strå till stacken – ska slå tillbaka. Ni preppar, gör planer och möter sedan anfallen.

Storyn har något dött i blicken.

"Min framtida pälsmössa? Trevligt att råkas."

Rätt använda kan wirebugs vända strider.

Ingen kattityd här inte!

Kärnan i Monster Hunter Rise är densamma. Spelets ekosystem är vad det alltid varit, där du jagar monster vars ben och pälsar låter dig bygga bättre grejer för att fälla ännu vildare bestar. Dubbla svärd, jättesvärd, slägga, pilbåge, ditt sjungande hunting horn och så vidare. Aptitretare till uppdrag leder till skrovmål. Ju starkare du blir desto mer muskulöst blir Rise.

Om spelets svällande biceps blir dig övermäktiga kan du ju alltid kalla in jaktkamrater.

"En elegant jakttrofé"

Monster Hunter Rise har vid första anblick inte samma "wow"-faktor som World. Å andra sidan är tempot rappare och lagren fler. Storyn är tyvärr nonsens. Den var inte bråddjup i World men den gav en extra skjuts av entusiasm. Men å andra sidan: vem hinner ens lyssna när vi är upptagna med monsterjakt och wirebugssvingande långt över trädtopparna? Lyssnar gör jag i stället på det maffiga soundtracket som skiner där det grafiska skaver.

Capcom hade kunnat porta World rakt av, men då sannolikt tappat en del lyster. I stället gav man sig ut på jakt och fångade något som mixar gammalt och nytt. En elegant jakttrofé.

Fotnot: Monster Hunter Rise släpps även till pc, men gör det först under 2022.