Långt från testosteronstinn action hittar vi Might and Delight, som hellre levererar en lugn och atmosfärisk stund till en sönderstressad publik. I Shelter 3 färdas vi till Afrikas savanner och tar kontroll över en hjord elefanter.

"Jag har alltid varit mer intresserad av rovdjur än grovdjur"

Jag har alltid varit mer intresserad av rovdjur än grovdjur. Det går dock inte att förneka det majestätiska hos elefanter, och det är med en viss nyfikenhet jag tar mig an studions senaster alster – Shelter 3.

Med Shelter 2 dog jag sötdöden och svenskstudion blev en av mina favoriter. Det fängslade mig och väckte den där speciella känslan inombords. Det är alltså inte utan förväntningar jag tar mig an spelet med en trea efter sig. Jag vill sugas in i Might and Delights fantastiska värld och jag vill framför allt känna på ett sätt man vanligtvis inte gör i spel.

En promenadsimulator som gör skäl för namnet.

I Shelter 3 tar du kontroll över elefantmamman Reva som ska återförena sin hjord med en annan och hålla dem helskinnade. Det är en liten skara, med elefantbebisar som behöver dias och vuxna som behöver matas. Upplägget är enkelt med WASD och mus som styrdon. Mat får du genom att springa in i träd – om det ändå hade varit så enkelt i verkligheten.

I vanlig ordning med den här studion är det en lågpoly-palett som världen är målad med och denna ackompanjeras av någon slags lågmäld jazzmusik. Den smälter in snyggt i världen och förändras om området börjar bli farligt.

De vet hur man bygger atmosfär de där stockholmarna, vars medarbetare jobbat med både Mirror’s Edge och Killzone. De första gameplay-minuterna lovar mycket gott, men sedan händer något. Eller rättare sagt: ingenting händer. Jag bara går och går och går, och känslan av utsatthet försvinner när mina två namnlösa små elefantbebisar ätits upp av ett lejon och en krokodil.

"Inte särskilt roligt utan faktiskt ganska tradigt"

Utan mina skyddslingar försvinner spänningen redan innan jag hunnit bygga en relation till de små liven. Till skillnad från föregångaren finner jag mig i suckarnas land där jag leder min hjord från punkt a till punkt b. Det är inte särskilt utmanande, inte särskilt roligt utan faktiskt ganska tradigt.

Jag stod länge i duschen i morse och punktade upp vad som skulle kunna ge Shelter 3 ett högre betyg, men jag kom på mig själv med att… det är inte så en kritiker ska jobba. Min kärlek till Might and Delight och deras fantastiska koncept räcker inte. Problemet är inte konceptet, det är inte atmosfären, det är inte grafiken eller för den delen musiken – trots att jag hatar jazz.

De två timmar det tog att spela ut Shelter 3 hade blivit betydligt bättre med mer gameplay och att låta mig bli mamma till elefantbarnen. Istället känns det som att de bara finns där och att jag instinktivt förväntas börja bry mig, men det finns ingen form av belöning eller lära känna-period som uppmuntrar detta. I Shelter 2 fick jag i alla fall namnge mina små lodjur. Trean både börjar och slutar med gång.

Efter dessa hårda ord behöver jag även berömma spelskaparna som har hittat sitt koncept och kör på det. Vi har tillräckligt med testosteronstinn action där belöningarna ploppar upp på skärmen som från en Jack Vegas-maskin. Vi är ritalin-tuggande slavar där eftertänksamhet och andlig frid är tabu. Shelter-serien är meditation i spelform och det behövs i en värld som går allt snabbare. Jag kanske inte är särskilt förtjust i Shelter 3, men jag är lugnare än när jag började spela och jag längtar efter en uppföljare. Att Might and Delight inte hittar ända hem, får ses som ett undantag. De behövs i spelvärlden och jag behöver dem.

Shelter 3
2
Tveksamt
+
Elefanter är ganska coola ändå
+
Atmosfären finns det inget att klaga på
-
Ingen tid till att bygga band
-
För få gameplay-moment
Det här betyder betygen på FZ