"Ur askan in i ett vintrigt inferno"

Vi kliver ur askan från Resident Evil 7 in i ett vintrigt inferno i Resident Evil Village. Efter att ha återuppfunnit zombiehjulet och reparerat anseendet efter både femman och sexan, fortsätter Capcom låta oss se världen ur Ethan Winters vettskrämda ögon.

Det han visar mig under drygt en timme tar andan ur mig. Village är redan en vinnare.

Låt mig ta ett 2 meter och 90 centimeter långt exempel: vampyrdonnan Lady Dimitrescu har redan blivit betydligt mer viral än en T- eller G-virus någonsin varit. Ändå är slottsfrun blott en liten del i varför den första timmen av Resident Evil Village är en bergochdalbana av känslor och intryck. Fortsätter spelet i sina upptrampade snöspår kan detta bli en modern klassiker.

En lång lady ska ha långa naglar. (Bild tagen från videoklipp.)

Hem till byn. (Bild tagen från videoklipp.)

Röda tunnor i Resi-spel är dödliga livräddare. (Bild tagen från videoklipp.)

VR-stödet kan inte komma snart nog. (Bild tagen från videoklipp.)

The Duke säljer dyrt då konkurrensen är skral. (Bild tagen från videoklipp.)

I knarrande snö och ett kompakt mörker är där vi börjar. Efter sju spel och oräkneliga sidospår vet Capcom hur man får spelaren på (kött)kroken. Jag håller andan medan Ethan flåsar. Blodspår och en stuga. Droppande vatten och springande fotsteg. När gryningen kommer vandrar vi längs en smal stig insprängd bland klipporna. När den tar slut öppnar sig en snöig dal med en by och ett kråkslott. Klocktornen klämtar. Vi är framme.

Resident Evil är känd som en tredjepersonsserie. Ta bara en sådan sak som att fyran på egen hand lyckades skapa en standard för perspektivet. Ändå har Capcom modet att gå vidare.

Förstapersonsvyn är rasande effektiv och inte en enda gång ser vi bortom Ethans blickfång. Inledningen är krypande men snart stegras alltsammans. Jagad av varulvar välter Ethan tunga skåp framför dörrar. Han backar uppför trappan när monstren blir fler. Röda tunnor gör vad röda tunnor alltid gjort i Resident Evil: exploderar. Inte ens taket är säkert och vi tumlar rakt ner i en iskall bäck. Varulvarna väller fram och gör det till och med på hästryggar. Ammunitionen töms i en plågsamt rask (men Resi-bekant) takt.

Den kaotiska scenen slutar när en skäggig isjätte landar med ett brak framför Ethan.

Den titulära byn är som en saga, med en svärta lånad från Bröderna Grimm. Alla i den lilla staden är inte monster men människorna är inte heller riktigt mänskliga. De har en omisskännlig "Get off my property"-ton i sina röster och en paranoia som sprutar ur öronen.

Charmtroll? Knappast. Men hellre charmtroll än istroll, som Ethan brukar säga.

Lady Dimitrescus slott är en dramatisk kontrast till byn, men med samma oheliga mix av krypande skräck och kaos. Ömsom förföljs vi genom trånga stenpassager av ivrigt påhejade monster. Ömsom släpas vi av ladyns tre döttrar genom luxuösa slottssalar. Sa jag "släpas"? Snarare flyger vi fram då kvinnorna i ett slag kan förvandlas till ilsket surrande insektssvärmar.

Jag kan föreställa mig hur det är att jagas av Dimitrescu själv. Tyrant i remaketvåan var redan han en mardröm, men vampyraristokraten ger honom helt klart en match när hon fäller ut sina långa klor och med långa steg kliver lika snabbt som Ethan kan springa. Storleken räknas.

"Varje dörr är ett pussel"

Brinnande städer och framrusande tåg. Afrika och Antarktis. Resident Evil har sett det mesta, men gör sig verkligen hemmastadd i Östeuropas mest avlägsna avkrok. I den här hålan där det känns som om tiden stått stilla i hundratals år passar pusselbitarna perfekt in. Gåtorna i serien har nästan alltid bänts in med skohorn och våld. Här känns det i stället fullt rimligt att varje dörr är ett pussel du måste hitta bitarna till. Det är fullständigt logiskt att en värdefull skatt bara kan låsas upp genom att rulla ett klot genom en labyrint i formen av en slottsmodell. Eller att ett cirkulärt rum bara vecklar ut sig genom att du tänder facklorna.

Varulvar till häst är inget att skoja om. (Bild tagen från videoklipp.)

Baskern är ett underskattad modeplagg. (Bild tagen från videoklipp.)

En kyrkogård. Jag tror vi är i Resident Evil. (Bild tagen från videoklipp.)

Byn har sett bättre tider, och känns snarare 1821 än 2021. (Bild tagen från videoklipp.)

Du behöver inte vara 2,9 meter lång för att skrämma stort. (Bild tagen från videoklipp.)

Det enda jag egentligen saknar är något vi aldrig ens blivit lovade. Playstation VR-stödet i sjuan sög in oss djupare än någonsin i ett Resident Evil. Tvingar du mig välja ett ögonblick från förra generationen att hålla framför alla andra är det just detta: första gången jag klev in i Louisianas träsk och familjen Bakers skräcknäste, med VR-headsetet fastkilat på huvudet.

"VR i Village är kanske bara en tidsfråga?"

Village anammar samma perspektiv men saknar djupet. Just nu. Vi ska förstås ha i åtanke att Sony precis bekräftat virtual reality till Playstation 5. Det finns dessutom redan idag fler headsets än detta. VR i Village är kanske bara en tidsfråga?

Dessutom är det omöjligt att bortse från skådeplatsen och det skräckmenageri som utan pardon kastas mot oss. Capcom vrider upp allting till 2,9 meter – inklusive klackar och hatt.

Fotnot: Förhandstitten baseras på Playstation 5-versionen av Resident Evil Village.