Det finns få saker vissa människor är så hysteriskt oroliga över som bäst före-datum på matprodukter. Att lukta på mjölken eller smaka om den är okej går inte för sig. Har det gått en dag över datumet så ska skiten bort ur vår åsyn. Jag brukade vara sådan, men jag har lärt mig att slappna av och skärpa till mig lite med åren. Inte minst för att det är så sjukt jobbigt att handla mer mjölk hela tiden att jag inte gärna vill hälla ut den jag har.

"Det gick bara tre år mellan Doom och Quake"

Jag nämner det här för att det ibland har känts som att vi har en liknande syn på spel. Det har förvisso luckrats upp mer och mer, i takt med att spelmediet har blivit äldre. Men läser man en speltidning från mitten av 90-talet så är det inte ovanligt att referera till ett par år gamla spel som om de vore från stenåldern. Det gick bara tre år mellan Doom och Quake, och från det bara två år till Half-Life. Från Doom till Half-Life på fem år säger en del om hur galet snabbt utvecklingen gick framåt under den här perioden, vilket är min poäng. När utvecklingen går så snabbt blir det lätt att fokus hamnar mer på vart vi är på väg och mindre på var vi har varit.

Spel är, mer än något annat kulturmedium, väldigt bundet till teknik och tekniska landvinningar.

Spel är, mer än något annat kulturmedium, väldigt bundet till teknik och tekniska landvinningar. Visst har det dykt upp nya filmformat genom åren, men inte i samma takt som datorer och konsoler har utvecklats. Dessutom har i regel i princip alla filmer av värde getts ut igen på det nya formatet. Numera får till och med extremt obskyra gamla b-filmer nysläpp på blu-ray, för det finns en marknad för det. En liten marknad, men ändock.

Ikonisk inledning eller daterad åldring?

"arkaisk speldesign kan vara en konkret utmaning att klara när man är van vid moderna system"

Klassisk litteratur ges ut i nyutgåvor mest hela tiden. De får till och med nyöversättningar med ojämna mellanrum. För att inte tala om nyutgåvor av klassiska musikalbum i lyxiga utgåvor med en massa extraskivor fulla av demospår och alternativa versioner. Men hur är det med spel? Precis som i filmvärlden så får de mest populära spelen i allt högre utsträckning remasterutgåvor (som de där obskyra b-filmerna som får krispiga blu-ray-släpp), och vissa titlar får till och med ordentliga nyversioner där hela spelet görs om från grunden. Remakes i spelvärlden har dock högre anseende än i filmvärlden. Återigen för att spel i så hög grad är kopplat till tekniken. Med bättre teknik kan man fila bort skavanker i de äldre spelen. Även om filmer också åldras, så tycks vi mer benägna att acceptera ålderstecken i film, musik och litteratur, än vi är i spel. Det är inte så konstigt. En film med lite föråldrade effekter är inte svår att titta på, annat än möjligen mentalt. En gammal bok är inte svårare att bläddra i än en ny. Men ett spel med arkaisk speldesign kan vara en konkret utmaning att klara när man är van vid moderna system.

"Hämta nyckeln!" skriver både Gunde och Doom

Och då har vi inte ens kommit in på de potentiella problemen att ens få äldre spel att fungera på moderna datorer, eller bristen på bakåtkompatibilitet i många. För att inte tala om kruxet att få tag på spelen överhuvudtaget. Tack vare spelplattformar som GOG så går det numera att köpa förvånansvärt många äldre datorspel, och Xbox Series X bakåtkompatibilitet är ett föredöme, där även många gamla Xbox-spel går att köpa digitalt. Det hade förstås varit trevligt att få samma sorts fina fysiska nyutgåvor av klassiska spel som Criterion gör för kvalitetsfilm, men det är samtidigt lätt att förstå varför det inte sker (det finns enstaka undantag, men de är väldigt få). Vilket format skulle nyutgåvorna vara till? Originalkonsolerna? Eller bara emulerade versioner av spelen i lyxiga boxar? I nuläget tror jag vi ändå får vara nöjda över att så pass många äldre spel ändå finns tillgängliga digitalt. Det är lättare att sälja en gammal film på ett nytt format som blu-ray, än att sälja ett gammalt emulerat spel på en fysisk skiva. Eller för den delen en nyproduktion av ett gammalt spel till originalhårdvara. Det är extremt nischat och dyrt att producera.

Spel är med andra ord inte lika mycket färskvara idag som de var förr – ironiskt nog, med tanke på att spelmediet blir allt äldre. Synen på spelhistoria som något att värna, och faktumet att allt fler äldre spel blir tillgängliga på plattformar som GOG. En av mina gamla favoriter, Master of Magic (Microproses gamla fantasyremix av Civilization), fick ett nytt DLC så sent som förra året. Det är smått absurt, men väldigt kul, att ett spel från 1994 kan få nytt officiellt släppt material så många år senare. Hur många som faktiskt spelar det är en annan femma – poängen är att det går för den som vill. Det finns fortfarande luckor, förstås. Och idag skapas gott om potentiella framtida luckor, med spel som kräver konstant uppkoppling mot utgivarnas servrar, men det är ett ämne för en egen text.

Majoriteten av spelen spelas naturligtvis fortfarande främst under en begränsad tid efter dess release, med vissa extrema undantag, som till exempel World of Warcraft och Counter-Strike, men det är lättare än förr att återvända till gamla favoriter. Åtminstone på pc. Vill du spela gamla NES-spel utan att investera i originalhårdvara får du hoppas att Nintendo släpper just det spel du vill spela till Switch. Vill du spela ett gammalt Dreamcast-spel blir det ännu svårare. För att inte tala om Amiga- eller C64-spel, där disketter och kassettbanden som spelen lagras på, är extremt benägna att gå sönder. Sedan har vi så klart gamla arkadspel som aldrig portades.

Det finns förstås emulatorer, men om man vill vara hundra procent laglig så är utbudet ganska klent med tanke på hur enormt många spel som faktiskt inte finns tillgängliga. Och då har det även här blivit allt bättre, med arkadsamlingar till olika konsoler, och till och med enskilda arkadspel tillgängliga att köpa till bland annat Switch. Och Amiga-versionerna av Turrican och Turrican 2 släpptes nyligen i en samling, för första gången sedan originalsläppen. Samlingen fick för övrigt blandad kritik, till stor del för att de kändes föråldrade för många som inte spelade originalen när det begav sig. Det är så klart ytterligare ett problem med återutgivningar av gamla spel. Utan den nostalgiska blicken är det ju ofta så att många äldre spel är svårspelade idag. De håller inte lika bra längre, helt enkelt, och är nog i regel mest intressanta för oss som gillar retro eller är intresserade av spelhistoria.

Men även om det blir bättre så finns alltid en risk att just dina favoriter försvinner och inte längre går att få tag på. Minns du The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay? Klart du gör. Det hyllades ju som ett av de bästa filmspelen någonsin när det släpptes. Om du vill spela det idag så kommer du dock att stöta på patrull. Inte nog med att det är svårt att få att fungera som det ska under Windows 10, det finns inte att köpa på vare sig Steam eller någon annan digital tjänst. Och det är knappast ensamt.

Men om vi nu är mer välvilligt inställda till äldre spel, varför är inte vissa storspel som Chronicles of Riddick, The Movies eller Black and White 2 tillgängliga digitalt? Det enkla svaret är att det varierar. I spel baserade på filmer, som Riddick och det redan halvt bortglömda Gudfadern-spelet, så är ofta licenser inblandade i varför de inte längre är tillgängliga. Det kostar att förnya licenser, trots allt. Kombinerat med att man också måste uppdatera spelen så att de fungerar på nyare system, så är det lättare att bara avlista spelen från de digitala butikerna.

Andra gånger är det svårare att förstå exakt varför vissa spel inte är tillgängliga. Sättet EA behandlar sin veritabla skattgömma av klassiska titlar är ett smärre mysterium. Syndicate, Theme Hospital och flera andra äldre Bullfrog-spel går att köpa, men som sagt inte flertalet nyare Lionhead-spel. Med andra ord finns det både logiska och mindre begripliga anledningar till att äldre, populära spel försvinner från digitala butiker.

Den snabba teknikutvecklingen har pågått under så lång tid att den inte bländar oss på samma sätt längre

Den snabba teknikutvecklingen har pågått under så lång tid att den inte bländar oss på samma sätt längre. Vi är vana vid den. Och i takt med att både spelmediet och spelarna har mognat, så har en allt större retropublik växt fram. 1999 var det betydligt svårare för en spelare, både tekniskt och mentalt, att ställa om och spela ett tio år gammalt spel från 1989, än det är för oss idag att spela ett spel från 2011, eller 2001 för den delen. Det beror som sagt dels på att tekniken gick så snabbt framåt under mitten av 90-talet, men också på förändrade attityder på flera områden.

I gamla PC Gamer kunde man inte bara läsa om spel man dödade i, utan också om spel som dödade andra spel

Till exempel var hypekulturen ännu starkare förr, vilket ofta gjorde att spel som bara var ett år gamla kunde kännas hopplöst förlegade. I värsta fall förlegade redan när de kom ut, som det i övrigt banbrytande Strife, som införde äventyrs- och rollspelsinslag i fps-genren. Men det led av att ha en föråldrad spelmotor som såg ut som skit jämfört med Quake, som släpptes samtidigt. Både spelmedia och spelare är fortfarande pigga på att hoppa på hypetåget ibland, det är bara mänsklig natur att se fram emot saker, men det är inte lika ofta vi snackar om nya spel som om de dödar allt som kommit innan.

Vartenda storspel förr var en möjlig Quake-dödare eller en Mario-dödare eller något som på ett eller annat vis gjorde alla andra spel onödiga. Vi är inte riktigt lika benägna att prata på det sättet om spel numera. Vi är villiga att lukta på mjölken innan vi kastar kartongen åt fanders.