Resident Evil 7 tog serien tillbaka till sina skräckrötter med ett stort knarrande hus och krypande skräck hellre än action. Resident Evil Village tankar också bränsle från förr, men tar oss från 1996 till 2005. Resident Evil 4 var och är en actionrenässans. En gigant i spelhistorien.

"Village hade lika gärna kunnat heta 'Hommage'"

Village hade lika gärna kunnat heta "Hommage". Precis som i fyran finns här en by som alla gudar glömt, belägen i skuggan av ett kråkslott. Åttan är inte den actionrevolution som del fyra var – om nu någon ens hade vågat hoppas på det. Däremot tar den serien dit den aldrig varit förut (bortsett från ett par bortglömda spinoffs) och gör om alltsammans till ett svettigt och hetsigt actionspel i förstaperson.

Resident Evil 7 doppade tårna medan Resident Evil Village badar i blod, vin och varulvsaction.

Ethan Winters är tillbaka, och det hade han helst sluppit. Tillsammans med hustrun Mia och nyfödda Rose har han flyttat (flytt?) till en avkrok i Östeuropa med hopp om att leva i frid (i fred?). Allt slås dock i spillror när Chris Redfield gör en ondskefull U-sväng och kidnappar Rose. När Ethan nästa gång slår upp ögonen är han ensam i en svart skog. Bara snön lyser vit.

Dagen då Ethan Winter sa "Jag saknar mögelzombier!" kom idag.

Allt är väl.

Hedersknyffeln Chris Redfield tar en ondskefull vändning.

Lycans anfaller snabbare och smartare än zombier.

Nu tycker jag att vi gemensamt sjunger "We Shall Overcome".

The Dukes kroppshydda är majestätisk.

Vissa skatter är enklare att sälja än andra.

Före stormen.

Minor och trånga korridorer är en bra kombo.

Det börjar i en slags slitsam stillsamhet. Snabba andhämtningar, prassel i buskarna och blodiga fotspår. Inom kort blommar dock Village ut till bombastisk action. Visst finns det fortfarande klassiska Resi-pussel och lågmält utforskande. Du behöver trots allt hämta andan och framför allt hämta in resurser för att crafta ammo och första hjälpen-flaskor.

"Blommar ut till bombastisk action"

Varulvarna anfaller alltid i flock. De slår sönder fönster och hål i taken, och då spelar det mindre roll att Ethan barrikaderar sig. De hasar inte fram utan rusar och fintar mina pistolrörelser. Hagelbrakaren blir en varulvsvälsignelse. Mot flygfän som mest av allt liknar vildvittror kommer prickskyttegeväret till sin rätt, medan explosiva minor gör susen i trånga korridorer. Arsenalen är inte stor men allt i den spelar roll.

Din bästa och mest kryptiska vän på vägen heter The Duke. Om han är en "gentle giant" ska vi låta vara osagt men han är vänlig nog att uppgradera alla vapen och sälja (begränsad, förstås) ammo. Magnumrevolvern är alltid en favorit och precis som alltid håller jag hårt i kulorna. Bossarna är bjässar, men det kan ju vänta ännu större längre fram som kan vara, tja, 2,9 meter höga.

Ironiskt nog lägger lady Dimitrescus tidigt närmast sordin på stämningen. Hennes jakt på Ethan genom balsalar och gotiska bibliotek har allt som krävs för ett ikoniskt spelögonblick. När hon vecklar ut sina abnorma klor/naglar drar en kall kåre längs ryggraden. Haken? Det den 2,9 meter långa grevinnan (inklusive klackar) gör mot Ethan, gjorde Jack Baker i Louisianas träskskräck. Tyrant gjorde det mot oss i Resident Evil 2-remaken.

För tusan, Nemesis gjorde det mot Jill Valentine för tjugo år sedan. Om än i enklare form.

Visst höjs pulsen men samtidigt far tankarna åt "Jaha, den här leken igen. Det här kan jag!"-hållet. Att Capcom vill hylla Resident Evils 25-åriga skräckodyssé är å ena sidan fint, men å andra sidan är fasa något unikt. Bäst före-datumet är kortare och kära återseenden förtar en del av vår bävan.

Ett par timmar in har jag onda aningar. Sedan krossar Village allihop.

Lyckligtvis – och förbluffande nog – är slottsjakten blott en bråkdel av det intrikata pussel av teman och grimmska sagor som är Resident Evil Village. Lady Dimitrescu har fått sola sig i all pr-glans i releaseupptakten men här och nu tvingas hon dela både systerligt och broderligt. Jag är ganska säker på att det är något hon grinar illa åt. För alla andra är det en seger.

Byn är superlimmet i denna åttonde del och på denna klistras först slottet. Sedan följer dimhöljda dalgångar, varulvsnästen, ditt, datt och ännu mer. Att Capcom valt att hålla på flera av sina ess är ett briljant drag. Jag har inte avsikten att spoliera detta men då du läser och förväntar dig en fullödig rapport så ska vi åtminstone snudda vid en del av vad som väntar.

"Att Capcom valt att hålla på flera av sina ess är ett briljant drag"

Karl Heisenbergs underjordiska fabrik är ett nät av korridorer, löpande band, bokstavliga förkrossande fällor och Tyrant-lika fiender med de talande namnen Soldat Ein, Zwei och Sturm. Leende geniet Heisenberg kontrollerar visserligen metall bara genom att knäppa med sina fingrar, men mycket vill ha mer. Finalen i fabriken går från svart skräck till mekaniskt kaos.

Ingen del i Village träffar dock lika djupt som en jag... egentligen inte vill prata om. Att ens nämna den skapar förväntan, men låt oss säga så här: Resident Evil Village är actionskräck, men dess största stund dränker oss i psykologisk fasa. Jag var inte beredd.

Visst saknas VR-stödet ganska ofta men här i synnerhet hade det lyft något som redan är ikoniskt. Förhoppningsvis är virtual reality i Village bara en tidsfråga. Jag står redan i kö.

Playstation 5-versionen skriker inte nästa generation. Förutom att flytet är bra och upplösningen är hög känns detta mer "mittemellan-gen" än next-gen. Estetiskt imponerar det mer, och kontrasterna mellan slott och koja är stor. Ljudbilden är lika vidrig som läcker, medan Dualsense-kontrollens säregna triggers ger tyngre vapen rätt tryck. Revolutionen får dock vänta – till Resident Evil 9?

Det går i alla fall inte att klaga på utsikten.

Lady Dimetrescu leker en katt och råtta-lek Resident Evil-konnässörer känner igen.

Om du inte får nog av action låser du upp klassiska Mercenaries efter första genomspelningen.

Förväntningar versus...

...verklighet.

Puttekulspusslen vittnar om att virtual reality-idén åtminstone funnits på pappret.

Ethan har ett gott öga till dörrpussel.

Stugorna i byn har sett bättre tider.

Synd bara att hälften av ammon tog i väggen...

Resident Evil Village tar mig drygt tretton timmar från start till mål. Alla kapitel är inte lika starka som "det som inte får nämnas vid namn". Vid fjärde eller femte återbesöket i byn börjar jag känna mig väl hemmastadd. Liksom sjuan har åttan bitar som skulle mått bra av en vass sax. Att leta skatter för att sälja till The Duke är vanebildande. Att jaga höns, grisar, och fisk, däremot, känns malplacerat. Här och där finns utmärkta områden där någon arg get rumlar omkring. Köttet kan ge dig ökad hälsa, men hälsosammare hade varit att skippa inslaget.

Det är ju inte ens halvkokt.

"Cementerar Ethan Winters som en av Resident Evil-seriens mest mänskliga hjältar"

Berättelsen är absurd – även med Resi-mått mätt. Det är precis som det ska vara, men trots att spelet är längre än flera spel i serien knyts många lösa trådar ihop lite väl simpelt till sist. Det är enkla svar på svåra frågor och Village gör sig inte förtjänt av alla vansinnesvändningar. Det, eller så river man pliktskyldigt av dem. Det är kanske inte halvkokt men inte alltid knaperstekt.

Berättelsens nav och hjärta är dock inget misslyckande utan åttan cementerar Ethan Winters som en av Resident Evil-seriens mest mänskliga hjältar. Han struntar blankt i Umbrella, T-virus, Wesker och sånt. Han vill bara leva i lugn och ro med sin fru och dotter.

Sådant är Village: något överlastat, lite ojämnt, men slutligen ett actionfyllt varulvsspektakel med både nerver och hjärta på plats. Och så mycket mer än bara en 2,9 meter hög vampyrgrevinna.

"Bara."

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Spelet släpps till den och till PS4, pc, Xbox Series X/S, Xbox One och Stadia den 7 maj.