Eidos-Montréals illa dolda "hemlis" tycks vara en reaktion på Marvel's Avengers. Det blir inget dlc, inga mikrotransaktioner, och trots att förlagan handlar om en av senare års mest samspelta sci-fi-kvintetter är detta singleplayer. Punkt. Det kan vara precis vad Square Enix behöver för att på allvar kunna mäta sig med Insomniacs jätteframgångar med Spider-Man.

"Tycks vara en reaktion på Avengers"

Även om Marvel's Guardians of the Galaxy är vad det behöver vara är detta inte ett fegspel. Det är en fräsch tolkning av Marvels sci-fi-serietidning och spelarkaraktären, Peter Quill a.k.a. Star-Lord, är ingen Chris Pratt-kopia utan kommer med ett charmigt, blont 80-talsfluff.

Ridån går upp mitt i en ovanligt sprakande rymd. Eidos-Montréal tvekar inte att lasta på med färger och former. Det är ett tungt AAA-spel, men med ett lättsamt hjärta under motorhuven.

I nuläget håller man tämligen tyst om spelets story, men bakgrunden är ett avslutat galaktiskt krig, och i efterdyningarna har Peter Quill, Gamora, Drax the Destroyer, Rocket och "I am Groot"-Groot funnit varandra. Den laglösa och spretiga gruppen gör vad de kan för att rädda galaxen och ha kul längs vägen. En "fånig vadslagning", berättar Deux Ex-, Myst-, och Homeworld-veteranen Mary DeMarle, kan ha startat "något" som blivit större och större. Och här är vi nu.

Mitt i ett möjligt undergångsscenario som riskerar att förinta galaxen och hela universum.

Ett av Guardians of the Galaxys signum är tjattret och tjafset gruppen emellan, och till skillnad från många andra trippel-A-likar är detta till viss del interaktivt. Som (självutnämnd) ledare tvingas du i rollen som Peter Quill fatta obekväma beslut i dialogerna. Konsekvenser finns men man är ändå noga med att påpeka: spelet har en början och ett slut. Vad som sker däremellan kan spelaren däremot mer eller mindre påverka. Som i den här öppningsscenen.

"Gör vad de kan för att rädda galaxen och ha kul längs vägen"

Gänget har 37 enheter (läs: pengar) på kontot och saknar därmed 6 963. Till vad är oklart, men de är på väg till Seknarf Nine för att sälja den ettriga tvättbjörnen Rocket till Marguerite Hellbender och fylla på hennes monstermenageri. Eller ska vi kanske kränga Groot i stället?

Efter en vild diskussion gruppen emellan har Peter utslagsrösten, och valet faller till sist på Rocket: "Han är grym, sadistisk och själen är smutsig och fylld med ursinne". Han blir perfekt!

Det är inget val vi tvingas leva med för en stund senare vacklar Peter, och spelaren kan då välja att sälja Groot i stället. Oavsett val tvingas du sannolikt inte handskas med enorma samvetskval för planen är förstås att sälja Rocket/Groot, och därefter utföra en storstilad räddningsaktion.

Där är vi inte ännu när Milano går in för landning på Seknarf Nine, genom cirkelformade molnbankar ner på ett utomvärldsligt landskap. Neonfärgade statyer, runda valv och blixtar som slår ner i ett landskap bestående av cirkulära platåer. Mycket cirklar är det. Jag får också snabba klipp från snöplaneter och enorma tentakelbestar. Fötterna står helt klart inte på jorden.

Detsamma kan inte sägas om musiken. För andra gången på samma dag ljuder Bonnie Tylers Holding out for a hero ur mina högtalare (Netflix He-Man hann före). Eidos-Montréal lovar att det licensierade 80-talssoundtracket ska användas smart – Kiss, Iron Maiden, Wham med flera – men här är det striderna som får extra "oomph". Oklart om det behövs, för de ser riktigt roliga ut.

Star-Lord och hans Elemental Gun. (Bild från serietidning.)

Star-Lord susar fram på de stilsäkra svävarskorna, voltar och pepprar med sin Elemental Gun, som är allt annat än elementär då den kan frysa, bränna, blåsa och elektrifiera fiender. I skärmens ena hörn syns den här kvartetten, och i den andra finns ikoner för att ge order till ditt gäng. Rocket och Groot sitter mer eller mindre ihop och i stridens hetta kan de förvandlas till ett slags kanontorn. Mäktigt. Spelets action ser över lag dansant och "spelig" ut. Mjuk men också med kombo- och level-mätare och andra som visar hur nära monstren är sin "stagger". Och bestarna? Dödliga geléklumpar och lila vargar med käftar till huvuden.

"Ett solospel, men är aldrig ensamt"

Guardians of the Galaxy är som sagt ett solospel, men är aldrig ensamt. Tjattret pågår både i strider och utanför. Drax hivar i väg Rocket över en djup klyfta för att veckla ut en bro (lärdom: det är katter och inte tvättbjörnar som landar på alla fyra). Humorn finns alltid där och det känns som om Eidos-Montréal är på rätt väg. I höst ska de vara framme.

Fotnot: Guardians of the Galaxy släpps 26 oktober till pc, PS5, PS4, Xbox Series och XBO.