Jag tycker det är svårt att hitta arena-multiplayer-spel som verkligen fångar mitt intresse. Att mäta e-penis har aldrig varit något för mig – om det inte är i något tungt strategispel mot kompisar. Vilket jag oftast inte har mycket för – ett finskt härke verkar vara mer dopad än Mika Myllylä. Med Chivalry 2 slipper jag dock honom, men likaså behovet av att mäta. Jag vill bara kötta.

Vanguards ser tuffa ut, men är vekare än knights

Spelet bjuder på fyra olika klasser att bemästra över det dubbla antalet i kartor. Archers skjuter pilar, knights är spelets tanks och är tyngre bepansrade, men desto slöare. Vanguards ser tuffa ut, men är vekare än knights – tonvis med skada kan de dock göra. Sista klassen är footmen och de viftar med sina långa hillebarder. Varje klass har även en unik förmåga, som de kan använda för att vända krigets vindar. Att med hjälp av en trumpet hela dina kamrater kan vara en välkommen förmåga när det börjar se mörkt ut.

Som vän av tuffa rustningar och köttyxa fokuserar jag min speltid på att spela som vanguard. Tanka gör man i World of Warcraft och eftersom min kropp skakar som ett asplöv i väntan på en njurtransplantation, är skytte nästan uteslutet. Eller så är jag bara otålig och vill vara med i ormgropen och leka.

Jag kan direkt välja mellan mixade matcher med 64 eller 40 spelare

De initiala inloggningsproblemen som infann sig på släppdagen, åtgärdas snabbt och jag kan direkt välja mellan mixade matcher med 64 eller 40 spelare. Otålig som jag är, går jag in i server browsern och hittar snabbt en match att ansluta mig till. Stridsmekaniken känner jag mig ett med efter att ha spelat igenom den tutourial jag bjöds in till i början. Med vänster musknapp gör jag svepande slag, högern blockerar jag med och mushjulet låter mig antingen hugga eller sticka svärdet. Samtidigt kan jag göra en jabb med R-tangenten eller ge fienderna en känga med F. Kontrollerna är verkligen inte problemet, men efter att ha skaffat en Xbox S känns handkontroll som något jag föredrar.

Första matchen utspelar sig på en av tre deathmatch-kartor. Den här kan mest liknas vid en gladiatorarena och är fylld med dödsfällor som spikar, hål som sprutar eld samt gropar. Jag börjar min riddarkarriär med att tackla en spik, det gör ont och jag dör. Förbannat också. Jag spawnar dock snabbt och hinner vara inne i några sekunder innan jag tacklar en spik. Det var då själva fan. Jag är verkligen inte bra på det här och har svårt att hitta flytet. Matchen är dock snabbt över och jag får nöja mig med en hedersam sistaplats.

Jag har fått tag på en fisk som jag slänger mot den rusande horden av riddare

Andra omgången bjuder på ett mer traditionellt Chivalry 2-upplägg. I “The Slaughter of Coxwell” börjar jag och mina kamrater med att döda bönder på ett sädesfält. Det är en minnesvärd och härlig mjukstart innan vi når stadens murar, som vi såklart snabbt penetrerar. Väl där inne möts vi av fiendens trupper, men jag har fått tag på en fisk som jag slänger mot den rusande horden av riddare. Den träffar såklart inte och jag dör, men det var ändå ett fint ögonblick. Åter på slagfältet börjar jag svinga min yxa som om det inte fanns en morgondag, många fiender faller till marken och en hel del lagkamrater får tyvärr även de smaka på min yxa. Jag bryr mig dock föga för jag har upptäckt att man kan hugga av både armar och huvuden. Samtidigt klättrar jag på poängtabellen och blir än mer stursk. I en av kartans delar, de är uppdelade i olika faser, skall vi loota fiendens guldförråd och som en sann kapitalist roffar jag åt mig allt jag kan. Samtidigt är mina kamrater upptagna med att hålla fienderna på avstånd. Dessa “team objectives” ger spelet lite extra krydda. En välbehövlig sådan.

Chivalry 2 fingrar på exakt samma nerver som spel med dinosaurier. Häftiga rustningar och blod är något som väcker den lille glasögonprydda nörden till liv igen. Det gör mig barnsligt förtjust och ger Torn Banner öppet mål på denna åldrande spelkritiker. Samtidigt kan jag inte säga att Chivalry 2 fångar mitt intresse en längre tid. Visst kan jag låsa upp en gazillion med skins och utsmyckningar till de olika klasserna, men det är bara kosmetiskt. Det finns dock inget mål att uppnå i spelet och jag saknar det. Nu är jag inte speldesigner och jag vet inte vad det skulle vara, men det finns inget vid horisonten som lockar mig. Inga vänner har jag heller som spelar. Istället är det jag och några anonyma tjommar i chatten.

Förvånansvärt få som vill att jag skall inmundiga deras lekamen

Jag brukar inte uppskatta spelchattar med tanke på den mängd av människor som vill att jag skall utföra fellatio på dem, men i Chivalrys dito är det förvånansvärt få som vill att jag skall inmundiga deras lekamen. Det är skönt, jag är trygg i min sexualitet och vill hålla mitt privatliv borta från den digitala spelvärlden.

Det är ingen tvekan om att Torn Banner skapat en ordentlig riddareupplevelse. Buggarna är försvinnande få och lagg har jag bara upplevt en handfull gånger. Vilket förvisso är irriterande, men också överkomligt. Chivalry 2 är ett bra spel, mängden möjligheter att utsmycka trupperna lockar säkert många, men jag vill ha mer.

För dig som älskar hack & slash och då särskilt i riddarmiljö, är Chivalry 2 ett bra köp. Hacka och slå får du i överflöd. Vill du ha mer än bara rundbaserade strider, bör du testa det innan du öppnar plånboken. Jag gillar det, men nej. Det är inte en favorit, trots att det innehåller några av spelvärldens tuffaste rustningar.