"Ett fegt par i en serie fylld med birdies"

När jag var 25 klubbade jag och mina vänner sommarnätterna igenom. Golfklubbade, alltså. Medan vi drack oss fulla på läskeblask gick Mario Golf: Toadstool Tour varmt i Gamecuben. Det är ett kärt sommarminne som cementerade golfen som min perfekta tv-spelssport. Jag bryr mig inte så värst mycket om vare sig Tiger eller Annika, men Mario och Peach har svingat sig in i hjärtat.

Jag kommer inte att spela Mario Golf: Super Rush till Switch under sommarens vargtimmar. Inte för att det är dåligt, men för att det inte är bra nog. Ett fegt par i en serie fylld med läckra birdies.

Det är kanske inte super-ruschat, men lite för ofta känns Mario Golf: Super Rush bortslarvat. En bogey här, en bogey där, gör att vi ska vara glada för att golfmekaniken ännu en gång bjuder på birdies. Den räddar Super Rush från bistra bunkerslag och ruffen, och det är trots allt trösterikt.

Det är udda hur ett i grunden bra golfspel kan göra mig så grinig men Super Rush är i dagsläget (mer ska komma, är löftet) ett magert golfpaket, fast i Wii-generationen – på gott och ont. Att spela som en "meh" till Mii i det rumphuggna äventyrsläget är en axelryckning, medan rörelsekontrollerna är oväntat slipade. Enkelt och okomplicerat skoj i multiplayer.

De konventionella knappkontrollerna är ungefär som du väntar dig, fast lite väl simpla. De kräver mindre tajming än systerserien Everybody's Golf och även om du kan få till backspins och skruva bollarna runt stenblock och trädstammar så är det näst intill omöjligt att göra bort sig.

Mario Golf: Super Rush är fyllt med missade möjligheter. Standardgolfen på soliga fairways och torra ökenbanor har nerven, men var är turneringarna? Här ska multiplayern ha beröm för att sätta tävlingsstämningen. Onlineläget fungerar dessutom riktigt bra, och att nämna "onlineläget" och "riktigt bra" i samma andetag som en Nintendo-titel känns närmast sci-fi.

Men! Jag saknar mina leaderboards med Mario, Toad, Bowser, Boo och de andra. Kampanjen bjuder på någon enstaka sådan men ägnar sedan resten tiden åt att undvika turneringar.

Du har gott om möjligheter för att planera dina slag.

Ironiskt nog handlar Battle Golf mycket om att undvika dina motståndare.

Äventyrsläget är billigt och plastigt.

Sex banor är lite väl skralt, men de varieras åtminstone.

"En kamp mot andra, och mot klockan"

Mario Golf lyckas dock rädda dessa lumpna bunkerslag med ett par festliga arkadlägen. Realism har förstås inget att göra med Super Rush, vilket är något som står klart när Bowser låter sin meteorit till golfboll slå alla konkurrenter bort från greenen. Eller när virvelvindar sveper bort golfbollar – eller dig – över djupa raviner. Speed Golf handlar inte bara om att slå i väg bollar utan även om att själv sätta efter dem i en slags plattformskalabalik. Knepigt, hetsigt, och kaotiskt när Wario prejar dig åt sidan.

En kamp mot andra, och mot klockan. Detta dras till sin svettiga spets i Battle Golf, en slags turneringsspel där först till tre hål vinner. Att de nio hålen förbrukas är en extra krydda.

Grunderna finns här. Mario Golf: Super Rush är ett gediget hantverk, som tyvärr saknar djup och nerv. Jag tvivlar på att Camelot och Nintendo kommer fylla på med golfskoj nog för att lyfta spelet till eagles och birdies, men jag har gärna fel. Till dess får vi nöja oss med att rädda par.