I framtiden äger enorma intergalaktiska företag allting, även dig. Det är inget nytt under cybersolen. Så är det ju alltid i cyberpunkskildringar. Exakt hur samhället kollapsar kan variera, och vilka cybernetiska implantat folk har skiljer sig åt. Men en sak består – de onda företagen.

Och våldet. Alltid våldet.

"Och våldet. Alltid våldet"

I The Ascent ägs du av just det titulära företaget, som i spelets inledning har kollapsat. När ett företag går under dras även alla dess system med i fallet, och personerna de äger får plötsligt kämpa för sig själva. Utan skydd eller regler. Det blir så klart snabbt ett blodbad, när säkerhetsstyrkor upptäcker att de inte får någon lön och inte längre vill riskera livet för att hålla de våldsamma gängen borta. Plus det faktum att andra företag snabbt är där och nosar och vill ta reda på vad som egentligen hände.

Mitt i all den här smeten står du, en ensam slav. De kallar dig "indent", en "indentured servant", och påpekar att du gick med på att bli livegen genom ett kontrakt. Men en slav är en slav är en slav är en slav, som Gertrude Stein hade kunnat skriva (om hon inte skrev om rosor i stället).

Vad du än kallas sitter dina kedjor minst lika hårt som innan, för nu faller det på dig att lösa hela det här debaclet. Varför just du? Det behövs helt enkelt någon som kan skjuta väldigt många människor, monster, robotar och rymdvarelser i väldigt många små, blodiga bitar.

Detta åstadkoms genom good ol' twin stick-skjutande, för det allra mesta. The Ascent är ett actionrollspel, men det är actionbiten som fungerar allra bäst. Skjutandet är tungt, och bitvis riktigt utmanande när horder av fiender väller in från alla håll. Som rollspel är det tunnare.

"Som rollspel är det tunnare"

Förutom att levla upp och placera ut poäng i olika färdigheter (mer hälsa, fler kritiska träffar, med mera) så kan du även boosta dig med cybernetiska färdigheter. Bland annat kan du skjuta ut en drös missiler, framkalla tentakler som slår fiender i små smulor, eller skapa energifält som saktar ner fiendeskott – för att nämna några. Tillsammans med den stora arsenalen av vapen kommer du till sist ha en ganska stor verktygslåda att använda mot de allt tuffare hoten. Vissa fiender är svagare mot vissa vapen. Robotar tål inte energivapen, till exempel.

Du kan även uppgradera vapnen du hittar, men antalet moduler är så pass begränsade att du bara kan maxa ett fåtal vapen, så det gäller att inte göra som jag och uppgradera de initiala vapnen. Spara på uppgraderingsbitarna tills du börjar hitta mer rejäla kanoner.

Jag klarade mig dock igenom hela spelet genom att maxa det första hagelgeväret, tillsammans med den enklaste av granatkastare, ett lasergevär och en kulspruta som skjuter explosiva kulor. Just hagelgeväret låter och känns så härligt att jag använde det betydligt oftare än jag kanske borde, även när det var ineffektivt. De flesta vapnen är sköna. Jag önskar bara att man kunde nedgradera dem man inte vill nyttja längre och uppgradera något nytt i stället. Det är svårt att avgöra ett vapens potential om man inte vågar testa att uppgradera det några snäpp. Således blir det mesta man hittar smått värdelöst i praktiken.

The Ascent målar upp en fantastiskt läcker cyberpunkvärld. Jag gillar verkligen just världsbygget, att springa runt i de olika stadsdelarna och bara insupa spektaklet. Du kan också ta en taxi mellan de olika stadsdelarna när du inte känner för att kuta hela vägen.

"De flesta vapnen är sköna"

Problemet är uppdragsstrukturen, karaktärerna och storyn, som tyvärr faller ganska platt. Folk kommer och går utan att jag lär känna dem, och intrigen leder ingen vart i slutänden. Skurken är ointressant och känns varken mer eller mindre ond än dem du faktiskt jobbar för. Det är svårt att engagera sig.

Sidouppdragen är klumpigt implementerade i världen. Det står ofta en rekommenderad nivå du bör vara för att ta dig an dessa. Men ett level 2-uppdrag kan skicka in dig i ett område fullt med fiender som är tio nivåer över dig, och som dräper dig med ett skott innan du hinner ana vad som händer. Dessutom är uppdragen lite för ofta buggiga. Ibland kan man inte heller ta sig till vissa områden, men det är inget som spelet berättar. Så du kan ta dig hela vägen in i ett tufft område, bara för att stöta på barriär du inte kan komma förbi. Och med tanke på buggarna är det då svårt att veta om det är just en bugg eller om jag bara måste vänta och komma tillbaka senare.

Även huvuduppdragen kan balla ur så att man får ladda om spelet. Oftast är det fiender som vägrar triggas, så att spelet går i baklås. Ibland kan man inte gå igenom en dörr, eller trycka på en knapp. Oftast löser en omladdning det hela, men det är frustrerande att behöva göra om bitvis ganska svåra partier för att något inte fungerar som det ska. I slutänden lyckades jag klara alla uppdrag inklusive sidouppdragen. Ja, förutom ett, som helt enkelt inte fungerar som det ska oavsett hur många gånger jag laddar om spelet.

"Imponerande debut från en förhållandevis liten svensk studio"

Buggar kan jag leva med (några av mina absoluta favoritspel var nedlusade med buggar vid releasen) men tillsammans med den ojämna uppdragsdesignen och en del obalanserade sekvenser så blir spelet mer frustrerande än vad det borde vara.

Som helhet skulle jag ändå säga att The Ascent är en imponerande debut från en förhållandevis liten svensk studio. Det bjuder på en tjusig cyberpunkvärld och explosiv, smaskig action som är bra nog att mestadels väga upp för de tunnare och mer bristfälliga bitarna. De 30 timmar det tog mig att spela igenom det var ändå kul för det mesta, även om jag får erkänna att det blev en och annan ragequit längs vägen.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelets släpps även till Xbox Series och Xbox One.