En svensk, två finländare och en korkad bot gick in på en bar och blev zombiekrubb. Eller nej, förresten. Vi försökte gå in i ett skjul, där det gömde sig en absurd mängd levande döda. Tänk dig de där stereotypa clownbilarna som det väller ut ett till synes oändligt antal clowner ur. Jag lyckades fly, men blev påhoppad av en otäcking som lurade i en slemmig puppa på en husvägg.

"Skjutas, sprängas eller hackas ihjäl"

I Back 4 Blood försöker fyra personer överleva i kampen mot zombier. De kallas visserligen något annat, eftersom vart och vartannat spel efter The Last of Us vill kalla sina levande döda för något annat än zombier. Jag förstår inte riktigt varför, ärligt talat. Det spelar dessutom mindre roll vad de kallas, för de ska ändå skjutas, sprängas eller hackas ihjäl med en yxa.

Jag säger som Vasquez i Aliens: "Look, man. I only need to know one thing: where they are."

Allt tar sin början i en hubb, där du kan sätta ihop en kortlek av förmågor, bonusar och annat för att skräddarsy en roll som passar dig. Det finns också en del färdiga standardroller att välja mellan, plus att de olika karaktärerna (som kallas för "cleaners") har specialförmågor. Jag spelade som en dam, som kallas "Mom", då jag alltid väljer att spela som en sur gubbe eller tant när chansen kommer. Gamla stålmorsan kan återuppliva medspelare snabbt, och det är extremt användbart när saker och ting blir hektiska och folk börjar gå i backen till höger och vänster.

Mörker och zombier. En jobbig kombination.

Herr Kilman, eller som vi känner honom i det här spelet: "Mom".

Goda utsikter.

Jag har inte spelat Left 4 Dead på åratal, men det går snabbt att komma in i Back 4 Blood. Det har en liknande känsla i spelvärlden och bandesignen, men också i sättet det känns så intuitivt. Det kan absolut kasta hårt motstånd mot spelarna, men det känns väldigt luftigt, lätt och ledigt att bara plocka upp och spela. Inte minst vapnen ter sig intuitiva och sköna att använda. Det är zombierna som är fienden, inte tröga vapen med extrem rekyl eller evighetslånga omladdnings-animationer. Att skjuta är enkelt – även om det inte för den delen är enkelt att överleva.

Jämförelsen med Left 4 Dead är så klart oundviklig. Även om Back 4 Blood gör en del för att försöka skilja sig lagom mycket från "föregångarna", är det också mycket som är extremt bekant. Det är inte märkligt, då flera av personerna bakom spelet var med och skapade Left 4 Dead.

Jag spelade alltså tillsammans med främst två andra personer (vår fjärde lagmedlem pendlade mellan att vara människa och bot). Vi försökte även oss på pvp, men tekniskt strul gjorde att vi aldrig kom in i någon match. I stället hann vi igenom kampanjens första akt. Den tog ungefär ett par timmar att plöja igenom och bjöd på zombieskjutande i övergivna bostadsområden, ett dimmigt träsk och diverse trånga inomhusmiljöer. En hyfsad variation, således, även om flera banor påminde ganska mycket i atmosfär och känsla om gamla L4D-varianter.

"Får absolut blodad zombietand"

Det har de där klassiska ögonblicken som den här sortens co-op-spel ska ha. Som när en i gruppen hamnade på efterkälken på en båt vi hade placerat bomber på och – oj då – blev sprängd i bitar. Eller när vi blev lite övermodiga och gick rakt in i ett bakhåll som gjorde slut på oss på några sekunder.

Back 4 Blood har också sina specialfiender, som de sleepers jag nämnt. De sitter och jämrar sig i sina vidriga kokonger, och kastar sig sig ut och klamrar sig fast vid dig. Äckel. Vi har tjockisar som rusar fram och exploderar, en liten kvick sate, en stor best med en enorm arm och en ohyfsad figur som spottar. Dessa känns inte som lika stora hot som bryllingarna i L4D, men jag räknar med att de blir värre om man skruvar upp svårighetsgraden något hack. På det hela taget känns specialfienderna ändå som spelets svagaste kort. Den enorma ogre-jätten som plötsligt gräver sig upp ur marken vid ett par tillfällen ser coolare ut än vad den faktiskt är att slåss mot. De övriga känns som sämre varianter av fiender vi redan mött.

Också en postapokalyps har små stunder av lugn.

Mom säger som det är.

Var försiktig med var du sätter fötterna.

Under spelets gång kan du både hitta nya vapen och tillbehör. Således kanske du bestyckar ditt startvapen så pass att du inte vill byta bort det ens mot ett på pappret mer värdefullt vapen. I skyddsrummen kan man ofta köpa nya vapen och utrustning för de pengar laget plockar upp.

Utöver vapen och prylar – allt från granater och bandage till elpistoler – så kan man även låsa upp bonusar som hela laget får ta del av. Det kan vara ökad hälsa, mer ammunition eller förmågan att bära en extra granat. Systemet låter oss experimentera, men ger också spelet en extra dimension där du kan ge dig själv och laget viktiga fördelar. Jag föreställer mig hur bättre spelare och lag kan skapa builds ihop, för att bli så effektiva som möjligt.

Back 4 Blood är ingen revolution, men jag blev förvånad över hur kul jag hade. Vapnen känns bra och spelet är väldigt lätt att bara hoppa in i, samtidigt som systemen har potential för ett visst djup. Om det räcker i längden får vi se, men jag får absolut blodad zombietand.

Fotnot: Spelet släpps 12 oktober till pc (testad), PS4, PS5, Xbox One och Xbox Series X|S.