Far Cry 6

Jag får lite feeling ändå. Några av de tidiga spelsekvenserna i Far Cry 6 påminner om den där tiden då jag satt på ett litet kontor på Industrigatan i Stockholm och redaktörade PC Gamer. Ett spel hade kommit in från den lilla tyska studion Crytec, som grundats av tre turkiska bröder i slutet av 90-talet. Far Cry som det hette, var deras första titel och Ubisoft agerade förläggare. Shootern tog plats på ö i ögruppen Mikronesien i Stilla havet, där du, båtkaptenen Jack Carver (!), hamnar efter några turer. Allt var så ljust! Shooters skulle ju vara Quake-mörka, gothistorier, eller kanske sci-fi? Här hade vi turkosblått vatten, kritvita stränder och ett riktig rafflande multiplay där man faktiskt såg den man sköt i huvudet.

"Jag ränner runt på en strand på någon gudsförgäten ö i något shithole country"

Och jag får alltså lite av samma känsla nu, när jag ränner runt på en strand på någon gudsförgäten ö i något shithole country (som kan vara en Kuba-variant, eller inte), efter att en flyktplan gått åt fanders och båten sprängts i luften. Tillsammans med massa oskyldiga civilister. En diktator (ja, han från Breaking Bad) styr allting med järnhand - men upproret pyr.

Huvudpersonen Dani dras snabbt in i motståndsrörelsen, som har en tillfällig bas på den lilla ön som bara är en del av karibiska öriket Yara. Lite för snabbt kanske. Dani är motvillig in i det längsta. men axlar sedan, bokstavligen, en ryggsäck med raketkastare och ger sig ut på en killing spree av guds nåde. Bevekelsegrunden är aningen skakig. Men hey, det ärFar Cry.

Framför allt känns det väldigt Just Cause. Visst har Far Cry länge handlat om experimenterande, mer eller mindre osannolika vapen, crafting och stundtals ett rejält röj. Men har man gått så här långt? Det känns mer som en sandlåda än tidigare, med många vägar till framgång. Jag hann såklart inte testa så många under mina timmar med spelet, men det var befriande att snabbt kunna hitta sin egen roll. En som funkade, på första försöket. Sen kan man diskutera om balansen är så genomarbetad när jag kan plöja igenom i stort sett allt motstånd bara för att jag hittat en stridsvagn.

"Det känns som om FC6 vill vara tillåtande"

Det var som en uppenbarelse. Jag hade i uppdrag att eliminera en boss i en sketen lite utpost, men jag var förvarnad om att lägret var välbevakat. Efter några misslyckade attacker smög jag utmed en bergssida, och nedanför mig stod hon. Stridsvagnen. Jag hoppade ner, klättrade med visst besvär in och sköt sönder bossen med ett välriktat skott. Win! Eller nåja, det tog några försök, men ni förstår vart jag vill komma. Det känns som om FC6 vill vara tillåtande. Det där som vi suktar efter i alla spel, att bara få göra precis det man vill. Men jag vet att det är skralt med belägg med bara några timmar spelade. Det kan vara så att jag hade tur, att det fanns en stig anpassad för just min vilja.

Efter kärleksmötet med stridsvagnen var det hur som helst bara jag och hon, nästan hela vägen in i mål då mitt glada gäng sprängde sig igenom en skeppsblockad och vi äntligen fick lämna den lilla tutorial-skitön och ge oss ut i världen. Jag röjde runt på dammiga småvägar, genom läger och posteringar. Inget kunde stå i min väg. Allt förstördes. ALLA förstördes. För lite omväxling tog jag mig då och då an granatkastarpostitioner, och siktade mig sakta men säkert in på tältlägren med fiender, för önskad effekt.

Och däremellan använde jag min krokodilkompis för att utföra riviga attacker - man får den första kompanjonen tidigt i spelet, och därefter använde jag reptilen till rush-attacker, medan jag själv smög runt för att sedan ta fienden i flanken. Och krokodilen svek aldrig. Tog den för mycket stryk var det bara att återuppliva den, automagiskt.

"Men allt är inte explosioner, vapen och sylvassa tänder i dreglande käftar"

Men allt är inte explosioner, vapen och sylvassa tänder i dreglande käftar. Du kan faktiskt, och det här tror jag är första gången i serien, ta bort ditt vapen och vandra runt på gator och fält som en ganska vanlig man eller kvinna. Jag antar att tanken är att du ska få möjlighet att utforska mer, och inte dra till dig fiendens uppmärksamhet alldeles för snabbt. Nå, jag gick helt emot min natur och sköt mig istället igenom allt och alla, men det är mysigt att möjligheten finns.

Och nästan direkt får jag tillgång till en häst, något som FC-spelare länge efterfrågat. Jag ser framför mig hur jag ska skritta genom landskapet och insupa atmosfären. Göra några avstickare, kanske stanna för ett glas rom på en casa particular långt från dikaturens vakande ögon. Men ack nej! Hästen rids i förstaperson, och det är om möjligt ännu vingligare än i spel som Kingdom Come: Deliverance. Sjösjukan är alltid nära till hands, och inte ens huvudvägarna ger lite avkylning, då de ofta är rätt krokiga historier. Jag applåderar insatsen, men det funkar otroligt mycket bättre med fordon.

Du kommer att komma i kontakt med många bilar och andra fortskaffningsmedel. Under min spelning brände jag runt i militärens sketna jeepar, någon lastbil men främst mitt och motståndsrörelsens eget vrålåk, en röd gammal klenod med en kulspruta monterad på taket. De här specialåken kan man ringa in med hjälp av telefonen, som för övrigt även fungerar som en sorts livekarta (utöver den klassiska kartvyn). När som helst, vad det verkar, kan man ringa in ett åk för att ge färden eller fighten lite extra flärd. Jag vet inte om man kan få med medhjälpare på åkturen. De enda varelser som följde med på någon av alla färder var en överkört häst som fastnade i hjulen på min stridsvagn, och sen krokodilen som åkte med under den inringda bilen. Dråpligt!

"Jag ser ändå en tjusning i hur Ubi inte verkar ha haft några spärrar"

Bilar kan såklart uppgraderas, precis som i stort sett allt annat. Crafting i Far Cry 6 handlar mest om att modda gamla, befintliga vapen och prylar, kombinera olika saker för att skapa något nytt och förhoppningsvis explosivt. Precis som det på verklighetens Kuba rullar det runt en mängd pimpade gamla fordon från före revolutionen, har man här siktat in sig på att göra nytt av gammalt skrot. Du får tidigt lära dig hantverket, och sedan är det bara att hålla utkik efter delar som kan komma till användning. Det här är verkligen inte mitt favoritgebit i spel - jag ser hellre en belöning efter avslutat värv, men jag ser ändå en tjusning i hur Ubi inte verkar ha haft några spärrar när det gäller dödsmaskiner och utrustning (bara det inte urartar i ett Fortnite-haveri med nallebjörnsmasker). Ubi har sagt att du kommer att ha större frihet än i andra Far Cry-spel.

Jag fick spela runt tre timmar tillsammans med Dani och rebellrörelsen som ska störta Yaras diktator. Förutom några sekvenser som jag inte får skriva om av rerna spoilerskäl, fick vi ganska fria tyglar. Och även om den lilla ön jag hamnat på var uppbyggd för att leda spelaren genom en sorts tutorial, kändes friheten upplyftande närvarande. Mängder av dråpliga situationer, gott om tid att bara köra runt och förstöra, och en helt ok blandning av introduktionsuppdrag gjorde mig klart sugen på mer. Det verkar som om den som vill kan tona ner Just Cause-galenskaperna för en mer jordnära upplevelse, men jag tror att det vore ett misstag. Även om den rätt banala storyn gärna ger sig på hjärta och smärta, så känns den inte helt väsensskild från all mustig action. Men det kommer att bli en klurig balansgång, en som Ubisoft tidigare har haft svårt med. Det lovar oavsett gott.

Spelet kördes på PC via remote access-programmet Parsec. En del lagg i videor kan bero på detta!
Far Cry släpps på alla aktuella plattformar, 7 oktober.