Pathfinder startade som en regelmodifikation till penna och pappers-versionen av Dungeons and Dragons. Spelarna var inte nöjda med 4.0-upplagan av DnD och då skapades Pathfinder-reglerna som substitut. Modifikationen har sedan dess blivit ett eget spel som nu också har digitala motsvarigheter. Pathfinder: Kingmaker var ett gediget första försök att flytta över spelet till den digitala världen, men det drogs också med stora problem som buggar och dåliga designval, vilka såklart drog ned betygen. I uppföljaren har Owlcat Games laddat om kompositbågen i ett försök att göra om och göra rätt. Följden blir att spelet är mer ett fristående kapitel än en regelrätt uppföljare. Det refereras till händelserna i Kingmaker, men spelet står på helt egna ben vilket i sin tur innebär att det inte heller är nödvändigt att ha spela första spelet för att hänga med i Wrath of the Righteous.

Det här är ett väldigt komplext spel från den gamla rollspelsskolan. Spelet körs i ett fågelperspektiv med gömda tärningsslag och omgångsbaserade strider. Bara att skapa en karaktär kan kännas övermäktigt då det finns över tjugo olika klasser att välja mellan och skulle jag ta upp alla trollformler och egenskaper i spelet kommer denna recension bli tusen sidor lång. Jag satt med regelboken till pappersupplagan för att bena ut vilken klass jag ville spela. Detta talar också för hur nära spelet ligger den fysiska versionen, på gott och ont. Alla klasser går dessutom att korsa med varandra under spelet gång. Valmöjligheterna är i princip oändliga och detta kommer också styra svårhetsgraden då vissa klasskombinationer kan göra saker rejält svåra, medan andra kombinationer blir löjligt kraftfulla. Om du inte orkar eller vill gräva i systemet likt en dvärg grävandes i Morias djup finns redan färdiga klasser att välja mellan.

"Drakar, Änglar och Demoner"

Berättelsen är alltid viktig i rollspel och här skiljer sig Wrath of the Righteous lite från andra mer klassiska rollspel. Jag tänker inte spoila något, men vi pratar om demoninvasioner, änglar och korståg. Inte direkt klassisk fantasy, men inte heller det totala mörkret som finns i Diablo-serien. Owlcat har lyckats blanda sött och salt till en väldigt intressant blandning som nog tilltalar de flesta smaker. Under resans gång finns det tonvis med valmöjligheter och uppdrag att plocka från godispåsen. Valen i spelet kommer också påverka världen och relationen till dina kompanjoner. I Kingmaker fick jag efter halva spelet börja bygga ett eget kungadöme, detta är nu ersatt av att jag istället ska driva ett eget korståg med allt vad det innebär. Jag fann detta inslag roligare än kungadömet, men det går även att ställa in så allt detta sköts automatiskt för den som vill fokusera på äventyrandet.

Jag nämnde tidigare att spelet är omgångsbaserat, men det finns även möjlighet att köra i realtid för den som vill. Jag skulle dock rekommendera att köra omgångsbaserat då det fortfarande är tärningar som rullar bakom kulisserna och jag tappade en stor del av kontrollen i realtid (även om det går att pausa). Ett problem är till exempel att spelet har något som kallas ”attack opportunity”. Detta innebär att om en karaktär står nära en fiende och rör sig kan denne få en extra attack. När spelet körs i realtid springer karaktärerna runt lite hursomhelst till följd av att de blir spammade av dessa attacker vilket jag fann frustrerande, speciellt om du kör på en högre svårhetsgrad då det är högre chans att de får in kritiska träffar. Nackdelen med de omgångsbaserade striderna är att spelet tar mycket längre tid att spela. Vissa strider kan ta uppåt en timme under omgångsbaserade former, medan samma strid enbart tar 20 minuter i realtid. Jag applåderar dock att utvecklarna låter oss välja hur vi vill spela och valmöjligheterna är också spelets starka sida. Både valmöjligheterna under spelet kampanj, och de som finns för att skräddarsy inställningarna efter spelarens eget önskemål. "Pathfinder" är egentligen väldigt passande namn då det handlar om att hitta sin egen väg att spela.

"Överväldigad av alla valmöjligheter"

Pathfinder: Wrath of the Righteous är ett massivt rollspel som erbjuder tonvis med olika vägar för spelaren. alla dessa möjligheter och val är dock ett tvåeggat svärd då det också kan bli överväldigande - till och med för en van rollspelare som jag själv. Grafiken påminner också väldigt mycket om den äldre skolans rollspel, det mesta är kompetent men inte det snyggaste som finns på marknaden. Spelet kan till och med bitvis kännas lite daterat grafiskt. Som ett Baldur's Gate med lite finare effekter. Dock känns grafiken alltid charmig på ett retrovis. Dessvärre finns det inte riktigt lika mycket valmöjligheter till karaktärernas utseenden och det är flera gånger jag stött på figurer i spelet om ser likadana ut som jag själv eller mina följeslagare.

Röstskådespeleriet är dock bra och varierande, vilket råder lite bot på om vissa karaktärer ser ut som kloner. Musiken och ljudbilden är fantastisk och väldigt passande i spelets kontext men även utanför. Jag fann mig själv till och med sittande med musiken i hörlurarna medan jag skrev recensionen. Jag har stött på några få buggar under resans gång som gjort att jag måste ladda om tidigare sparfiler, men inget som stört min helhetsupplevelse. Det är dock viktigt att spara ofta då ett felsteg kan göra att hela teamet dör och har du då inte sparat kan du tvingas spela om en timme i spelet.

Wrath of the Righteous är definitivt inte ett lättsmält spel och det krävs att du som spelare investerar i spelet. Den som villig att gå den extra milen kommer dock ha ett fantastiskt äventyr framför sig och få njuta av ett av de bättre rollspelen på marknaden. Gillar du dessutom den äldre skolans rollspel så som Baldur’s Gate och Neverwinter Nights, då ska du definitivt kolla in Pathfinder: Wrath of the Righteous.

FZ recenserade PC-versionen av spelet.