Om jag får inleda med att svära i kyrkan lite, så tillhörde jag den minoritet som inte tyckte att Dishonored var fullt så bra som många andra tyckte. Okej, det var en ganska mild svordom. Jag gillade trots allt Dishonored en hel del. Dock föredrog jag Prey, då det kändes som om det faktiskt lät mig spela mer som jag ville, medan jag upplevde det som om Dishonored ville straffa mig så fort jag faktiskt ville leka med alla mordiska verktyg Arkane gav mig.

I Deathloop borde jag således få den gyllene medelvägen mellan Dishonored och Prey. Jag får det förras smygande och krafter (teleporteringen fungerar på ett identiskt sätt, till exempel) och det senares större frihet att experimentera med våld utan att bli bestraffad med råttsvärmar. Och nog har jag roligt, för det allra mesta. Men det är ändå inte fullt ut den där Arkane-fullträffen jag hade hoppats på.

En stor del i detta är den i grunden fyndiga loop-mekaniken. Premissen i Deathloop är nämligen att du, i rollen som Colt, vaknar upp på en frusen strand utan minne eller aning om vad som försiggår. Väldigt snart står det klart att varenda invånare på ön han befinner sig på vill döda honom, och att han varje gång han dör kommer att vakna upp igen på den där stranden. Den som extra gärna vill döda honom är Julianna, som tycks ha ett högst personligt agg mot Colt.

Ditt uppdrag är att hitta ett sätt att bryta den här loopen, samt döda alla så kallade ”visionärer” som ligger bakom tidsloop-projektet. De har alla på krafter (och vapen) av olika slag som du måste stjäla för att bli så mäktig som möjligt inför det som komma skall – igen och igen och igen och igen.

Alla balla skurkar drar av ett elgitarrsriff innan de blir mördade

AKIMBO!

I ärlighetens namn är inte de här visionärerna till bossar särskilt svåra att döda. Faktum är att Deathloop är ett ganska enkelt spel i jämförelse med Arkanes tidigare titlar. Men det finns ett skäl till det. Om spelet hade lika stora och utmanande nivåer som Dishonored, så skulle det bli ragequit-bait av första graden. Du har förvisso två dödsfall på dig innan du verkligen dör så att loopen startar om, men när den gör det så måste du göra om allting och ta dig tillbaka till dit du var.

Några timmar in i spelet (efter en onödigt segdragen introduktion till spelets system) låser du dock upp förmågan att åtminstone spara vapen, krafter och uppgraderingar genom att samla på dig en resurs som kallas ”residuum”. Till en början kan du inte spara på allt, men tids nog har du samlat på dig en ganska rejäl arsenal. Du behåller även alla ledtrådar du hittar, turligt nog.

Målet är att ta reda på olika saker om de här visionärerna, för precis som dig så väcks de till liv igen varje gång loopen startar om. Således måste du hitta ett sätt att slå alla flugor i en smäll och sedan bryta loopen. Varje gång du lämnar en plats så går tiden framåt, från morgon till lunch, eftermiddag och kväll. Sedan startar loopen om.

Nej!

Vid varje tidpunkt i varje stadsdel finns i regel olika uppdrag att uträtta eller ledtrådar att hitta. Och spelets stora styrka är att smyga runt, eller rusa omkring och skjuta som en tok, och testa spelets olika mekaniker. Även om många är bekanta, som tidigare nämna teleporteringsförmåga och andra krafter som osynlighet, så är det ändå kul. De olika vapnen känns i regel bra de också, även om vissa av dem kanske är lite väl bra. Den ljuddämpade k-pisten kan du ta kål på det mesta utan att någon märker ett smack, till exempel. Och geväret med exploderande skott är lika effektivt som roligt att gå totalt kaos med. Synd bara att AI:n är så korkad ibland. Fienderna kan agera som yra höns och springa förbi dig, låta bli att skjuta trots att de har chansen eller bara rusa rakt mot dig utan rim eller reson.

Jag gillar verkligen konceptet, men trots en fint utmejslad värld att utforska, full av detaljer och små hemligheter att upptäcka, så finns det några skavanker som håller spelet tillbaka. Det är riktigt kul när jag första gången smyger in i en anläggning, blir påkommen och en bomb briserar som spränger halva ön. Ännu roligare är det när jag senare listar ut hur jag ska desarmera hotet. Den mest intrikata nivån i spelet är den stora festen, som definitivt är den mest utmanande sekvensen med ett till synes ändlöst antal beväpnade gäster.

Ingen fullträff för Arkane

"Det är mycket backtracking av ett liknande slag som i Prey"

Men spelet är också knökfullt av rena dussin-fetch quests, där jag konstant skickas till olika delar av ön på olika tider av dagen – följt av en förvisso kort laddskärm. Ibland blir det rent löjligt. Följer du ett visst spår så kan du ägna fem minuter i en stadsdel för att sedan skickas iväg på ett kort ärende i en annan del av ön och sedan tillbaka igen. Vid ett tillfälle skulle jag först hitta en ledtråd, sedan ta mig till en annan del av ön och där sabotera en manick, för att sedan lämna platsen och omedelbart gå tillbaka dit igen senare på dagen för en ny ledtråd. Det är mycket backtracking av ett liknande slag som i Prey, men det funkar sämre här. Det känns för mig mindre som en helhet och mer som en serie hattiga, ganska simpla och för enkelt avklarade uppgifter jag inte riktigt bryr mig om. Loop-mekaniken förhindrar ju som sagt för många större och mer intrikata nivåer, vilket blir en svaghet i slutänden.

Till saken hör också att jag har svårt att engagera mig i berättelsen, trots att världsbygget i grunden är intressant. Dialogen mellan Colt och Julianna är på tok för skitnödig och tillgjord, med konstanta (mestadels misslyckade) försök till syrlig humor som känns mer putslustig än edgy. Då blir jakten på information och ledtrådar än mer mekanisk, för jag känner ingen större koppling till händelserna. Det är mest en bunt rövhål som alla är fast i en loop, och jag har svårt att bry mig om huruvida alla lever eller dör.

Multiplayeraspekten är också ganska svag. Du kan inta rollen som Julianna och invadera slumpmässiga personer eller vänner. Men när jag har invaderat folk så sitter de mest och campar för att de inte vill dö och förlora det de har samlat på sig. Och ska man invadera en vän så måste man i princip göra upp när det ska ske, för vissa krav måste uppfyllas för att du ska kunna invadera någon. Du kan dock med gott samvete stänga av onlinedelen och bara spela ensam utan att missa något alls. Då blir du invaderad av en ganska blåst AI-version av Julianna av och till istället.

Vi vet inte riktigt vad som händer i denna bild men någon fick säkert ont

På det hela taget är Deathloop inte fullt så intressant som jag hade hoppats, men det är samtidigt mestadels gediget och kul att spela – trots skavankerna jag gnäller om ovan. Om du bestämmer dig för att spela - var uppmärksam på hur systemen fungerar och att ta tid att kolla på alla förändringar som sker i miljöerna under dagen så att du kan minska det hattiga hoppandet mellan stadsdelar och tider på dygnet en aning. Deathloop handlar trots allt om att ha oändligt med tid, så om du ska spela Deathloop – luta dig tillbaka och utforska i godan ro.

Deathloop
3
Bra
+
Mänger av sköna detaljer ute i världen.
+
Gott om förmågor, vapen och uppgraderingar att samla på sig och leka med.
+
Bandesignen är stark…
-
…men uppdragsdesignen är ojämn.
-
AI:n är bra blåst ibland.
Det här betyder betygen på FZ