Det finns en anledning till att debuttrailern öppnade med "Metroid 5". Detta är uppföljaren till 2002 års Game Boy Advance-titel Metroid Fusion, och det första stationära (om du vill) 2d-Metroid sedan legendaren Super Metroid. En insikt som kan få vem som helst att drabbas av stora prestationsskälvan. Metroid Dread känns dock inte nervöst utan är självklart direkt från start.

Det balanserar elegant mellan seriens arv och en nyhet som bitvis får pulsen att skena.

Men låt oss börja i det familjära. Muskelminnet kickar i gång direkt och vore det inte för att Samus Aran drabbats av en slags "fysiologisk minnesförlust" skulle jag blivit en morphboll på två röda. Nej, allt är inte som det ska, och Samus tvingas i princip lära sig gå på nytt. Med andra ord: en perfekt ursäkt för att nagelfara den intrikata kartan på jakt efter förmågor, nya dräkter, hemliga rum och bossar som är larger than life. Det känns verkligen som att komma hem.

"Muskelminnet kickar i gång direkt"

Bit för bit blir Samus sig själv igen – med plusmeny. Armkanonen boostas med trippellaser medan missilerna blir supermissiler och stormmissiler. Dräkter för extrem hetta och lika extrem kyla öppnar upp kartan ännu mer.

Inte utan min Phantom Cloak.

Slide-förmågan är ny i Dread, men känns som om den alltid funnits där.

Jag blir hellre jagad av vargar.

Striderna är ett fyrverkeri du har full kontroll över.

Samus från start är dock inget att skoja bort. Hon slajdar genom trånga passager och kontrar fiendens attacker som om hon aldrig gjort annat. Varje ny egenskap expanderar inte bara kartan utan även det smörgåsbord som är striderna. Hjärnan arbetar hela tiden på högvarv. Hur används den här förmågan bäst? Och vad kan den kombineras med?

"En kittlande sci-fi-thriller"

Att avfyra målsökande stormmissiler både framåt och bakåt samtidigt som jag "flashar" undan i ljusets hastighet är ett vinnande koncept. Denna slags kreativitet levererar från start till mål.

Detsamma gäller upptäckarglädjen genom fuktiga grottor, skogar, tempelruiner och undervattenslab. ZDR är visserligen en dödlig labyrint men samtidigt en förtvivlat vacker sådan. Skaver gör däremot helheten. Bit för bit är ZDR läcker, men planeten saknar en röd tråd.

Så här långt är Metroid Dread kompetent men också hyfsat förutsägbart. Bortsett några fräscha förmågor fanns de här pusselbitarna på plats redan 1986. Spanska Mercurysteam låg bakom remaken av Metroid II till 3DS och det märks att de den här gången inte nöjer sig med att imitera Nintendo. Dread är traditionellt men påfallande ofta är det också en kittlande sci-fi-thriller.

Överallt på ZDR finns avskilda, sterila delar som patrulleras av Emmi-robotar. De är snudd på oövervinnliga och varje gång jag kliver in i ett sådant här bevakat område är Samus Aran inte längre jägaren, utan får finna sig i att vara villebrådet. Något hon också lär sig bemästra. (Såklart.)

Robotarna utvecklas också pö om pö. Den första är tämligen orörlig men snart springer du på Emmis som kan skjuta sig längs trånga utrymmen, ser genom solida väggar, och som kan bedöva Samus. Blir du fångad innebär det i nio fall av tio dödsstöten, men lyckas du tajma perfekt har du chansen att komma undan. Risken med sådana här mekaniker är att spänningen mattas i takt med att trial and error-irritationen växer. Men också här finns en skicklig balans.

De oundvikliga misstagen leder inte till särskilt stora konsekvenser och snarare än att tappa lusten blir jag taggad på att försöka igen. Jag klistrar mig i taket med osynlighetsförmågan aktiverad, och lyckas förvirra Emmin genom att lära mig kartans alla genvägar, skrymslen och vrår. Samus må vara råttan snarare än katten, men hon är samtidigt en listig gnagare.

Tillfredsställelsen när du hittar bot mot Emmi-pesten är så mycket större efter att ha ägnat så mycket kraft och tid åt att undkomma dem. Jag är också orimligt svag för över axeln-kameran som träder i kraft när Samus till sist är redo att sänka en dödsrobot. Episkt är bara förnamnet.

Armkanonen börjar återhållsamt, men får snart mer kreativt krut.

Det finns en chans att komma undan en Emmi om du blir infångad, men den är minimal.

Spindelförmågan gör Samus till en klätterapa.

Underskatta inte kontringarna, för de sparar både tid och energi.

Emmi-robotarna är en slags bossar men samtidigt görs inte avkall på typiska Metroid-vidunder. De finns där redo att dräpa mig med klor, tentakler och blixtkvicka moves. Även om tempot är hisnande råder det aldrig några tvivel om att bossarna i grund och botten är pussel.

Metroid Dread – eller "Metroid 5" – är tänkt att vara en final för berättelsen som inleddes i originalet för 35 år sedan. Om spelet snubblar någonstans är det just här. Metroids berättarteknik är som bäst när den är återhållsam, men här känns det som om man håller igen onödigt mycket. Storyn klickar aldrig riktigt och jag hade väntat mig något tyngre när man skriver sista kapitlet i sci-fi-sagan som inkluderar titlar som Metroid och Super Metroid.

"Metroid Dread är inget tröstpris"

Där Dread verkligen lyckas är i hur det inte en enda gång fick mig att sakna Metroid Prime 4. Metroid Dread är inget tröstpris. Det är inget "i stället för Prime 4"-Metroid, utan förtjänar sin egen plats i strålkastarljuset som det första helt nya 2d-Metroid på nästan 20 år.

Kanske är det inte epilogen serien förtjänar men i alla andra avseenden är Dread en vinnare.

Fotnot: Metroid Dread är släppt exklusivt till Nintendo Switch.