Forza Horizon 5

Ford Broncon vaggar till någon sekund och ramlar sen bakåt. Fritt fall innan fallskärmen griper in, medan fraktflygplanet sakta krymper till en prick på himlavalvet. SUV:en singlar ner mot ett nästan månlikt bergslandskap, med en majestätisk vulkan i bakgrunden.

Hjulen når marken och med gasen i botten vrålar bilen fram längs bergssidan. En annan bil sladdar in framför mig och jag hänger på, full fart över ett gupp som visar sig vara en klippkant. Ett spektakulärt jättehopp, men vi landar säkert och fortsätter vår rasande färd ner mot ett miniatyr-Mexiko där landskapet går från kargt till frodigt grönskande på några sekunder. Inte för att jag hinner uppskatta det till fullo, men det är slående vackert.

Lekfull racing i mängder av bilar och landskap står på menyn.

Ytterligare fyra bilar släpps ner från fraktflyget och landar i miljöer som växlar från slättland till djungel och kustlandskap. Och efter den sista – den våldsamt snabba Mercedes-AMG One – är introt över och det faktiska spelet börjar.

Hela kartan är fri att utforska i den testversion jag kört, fast bara två uppdrag och enbart singleplayer är tillgängliga. I det första uppdraget är jag fotograf och ska plåta en vilt stormande tornado uppe i nordväst inifrån. Färden dit sker med en Bronco, en driftsugen Toyota GR Supra eller en modern Corvette. Valet faller på den sista, men trots slingriga vägar tar sig den raksträckeälskande bilen dit utan större bekymmer. Fysiken för saker i omgivningen är förlåtande, mer än innan om jag minns rätt, och vägräcken och växtlighet makar snällt på sig när den muskulösa jänkaren (eller kanske dess chaufför) är för yster på gasen.

Miljöerna varierar vilt. Från berg på snögränsen...

... via buskiga slätter...

... till kustlandskap.

Senare betar jag av också det andra uppdraget som handlar om att hitta en bil, och följer upp med att klättra tillbaka upp på vulkanens serpentinvägar, vidare ner genom en dammig by och sen motorvägen i trehundra blås bort till Atlantkustens sandvita stränder. Det går svindlande fort och de nästan ofrånkomliga krascherna sänker farten men spelar ingen praktisk roll - det här är lika mycket arkadracing som föregångarna, och mycket känns igen.

Men det har kommit två nya Xbox-konsoler sen senast, och på både Series X och S väljer du om du vill spela snyggt i 30 fps eller med mer flyt och lite mindre vackert i 60. Jag börjar med snyggläget på Series X men växlar snabbt eftersom framerate slår ögongodis alla dagar i veckan i bilspel. Och Forza Horizon 5 ser ruskigt bra ut ändå.

Grafikalternativ på de olika systemen

Det råder inte en enda sekunds tvivel om att det är ett Forza-spel. Gamepad-styrningen funkar så där bedårande bra som den gjort i alla tider, och menystrukturen känns igen från förra gången. Eftersom jag spelar en ofärdig version kan saker komma att ändras, men det känns som att vissa finputsats och förenklats. Exempelvis att äntligen kunna fixa spelinställningarna innan första intro-racet rullar igång, så jag slipper köra ett tutorial-lopp med alla kontrollkryckor aktiverade. Samtidigt finns den omtyckta grundplåten – open world-racingen med mängder av saker att göra och upptäcka – kvar. Det är attitydigt, presentatörerna lagom töntiga och upplevelsen balanserar på rätt sida av pinsamhetsgränsen.

De första korta timmarna i Forza Horizon 5 är för få för att antyda om hur ny och variationsrik helheten kommer bli. Men det lutar kraftigt åt att Playground kommer leverera precis det spel seriens anhängare förväntar sig. Premiär på pc och alla aktiva Xbox-konsoler den 9 november – håll utkik efter FZ:s recension!