Till en början känns House of Ashes som ett skämt. Visst, introt som sveper med oss tusentals år bakåt i tiden till det historiskt debatterade Akkad-imperiet sätter stämningen. I guld, blod och kaos möts en spirande förhoppning om att detta är det vassaste spelet hittills i Dark Pictures-antologin. Sedan kastas vi bryskt till 2003 och efterdyningarna till invasionen av Irak. Allt faller.

"När de störtar ner i mörkret ser jag ljuset"

De heter Jason, Nick, Eric och Rachel, och jag hatar dem allihop. Du har bara en chans till ett första intryck och första intrycket av de här soldaterna och CIA-människorna är en bilkrasch.

Ansiktsuttrycken är döda och detta bekräftas av de tunna personligheterna. Där och då är jag säker på att House of Ashes är ett förlorat spel, att den gryende formen jag anade i Little Hope kom av sig. Men plötsligt kommer spelet in i andra andningen. När amerikanerna tillsammans med en irakisk styrka störtar ner i mörkret ser jag ljuset.

Det är inget annat än ett litet mirakel.

House of Ashes är inget nytt Until Dawn (heller) men efter den plågsamma inledningen ser jag uppryckningen som ett underverk. Det krävdes bara att spelet skulle få kniven mot strupen.

Om du spelat Man of Medan eller Little Hope (eller Until Dawn) vet du vad som väntar: ett spel som inte prioriterar spelandet utan lägger krut på dialoger och svettig quick time. Dina beslut handlar inte sällan om liv och död, och det är långt ifrån säkert att själarna vi spelar som kommer överleva eftertexterna. Tvärtom, att hålla dem vid liv är ett heltidsjobb utan lunchpaus.

I den undre världen – som består av sandiga grottor, sönderfallande ruiner och blodsjöar – får nämnda kvartett sällskap av Salim. Det hade varit enkelt för Supermassive att välja den enkla vägen, och låta de irakiska styrkorna agerar ansiktslösa fiender medan amerikanerna är de präktiga hjältarna. Salim gör att det inte finns en god och ond sida. Faktum är att han är mer mänsklig än vad Jason, Nick och de andra någonsin är. Han är sympatiskt, lätt att tycka om.

Rachel och Eric har ett problematiskt äktenskap.

Quick time är inte för alla, men Supermassive Games gör de bättre än många.

Håll huvudet kallt och kontrollen varm.

Mysteriet som ramar in spelet är skickligt konstruerat.

Merwin drar "Din mamma!"-skämt och är överlag ganska härlig.

Det finns chanser till fördjupning, för de som vill.

Mannen med skräckbiblioteket är tillbaka.

Sekunden innan allt brakar åt fanders.

I det mörka helvetet får alltså House of Ashes upp pulsen, och det på fler sätt än ett. I takt med att den tunna ensemblen får liv börjar jag också bry mig om dem. Quick time är och lär förbli spelvärldens svarta får. Detta till trots lyckas Supermassive hitta en frisk variation mellan hetsiga jakter, kittlande smygsekvenser och tunga, ödesmättade beslut som vi tvingas leva med.

"Värt att hålla i och hålla ut"

Åtminstone tills vi spelar om det fem timmar korta äventyret för att skriva om historien. Vid det här laget kan du och jag vårt Dark Pictures-recept. Du kan spela ensam, men det är roligare att bolla kontrollen mellan varandra. Det blir gliringar och skuldbeläggande ("Varför gjorde du så...!?"). Dark Pictures i co-op fortsätter att vara en egen grej, som rimligen borde inspirera fler.

House of Ashes har sina problem, men de största kan vi lyckligtvis lämna bakom oss efter knappt en timme. Det börjar illa men fortsättningen gör det värt att hålla i och hålla ut.

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Spelet släpps även till pc, PS4 och Xbox-formaten.