Jag förstår inget men vill veta allt. Jag är hemma. Jag är vilse. Elden Ring är Dark Souls, men Elden Ring är också sin egen dunkla själ, vars morgonljus bryter genom sprickorna i den fallna världen.
Ni får ursäkta att jag blir en hopplös kvasipoet. Hidetaka Miyazakis spel har den effekten på mig.
"Jag förstår inget men vill veta allt"
För hjärtat både sjunger och gråter i bröstet när jag rider genom Lands Between. Allt är vackert, allt är trasigt. Det suger till i magen när jag för första gången skjuter upp porten som skiljer den svarta graven från världen utanför. Jag tilldelas en spöklik springare och suget i magen gör sig åter påmint när jag låter svärdet vila längs sidan av hästryggen och skära genom horder av monster. Blodet skvätter, liksom gnistorna som kommer av metall som möter sten. Stormhill gör skäl för sitt namn med vindar som sliter tag i träden och får ett redan förvridet landskap att vridas om ytterligare.
Tunga, tuffa strider. Dark Souls-folket känner igen sig.
På hästryggen adderas dock en ny dimension till striderna.
"Det blev i alla fall en snygg skärmbild", blev det sista han tänkte.
Stranger danger.
Att smyga är en bra överlevnadsstrategi.
Monsterdesignen är obehaglig. Frisyrerna är ännu värre.
Nattskritt.
Arkitekturen är iögonfallande.
Elaka tungor har beskrivit Elden Ring som inte mycket mer än ett Dark Souls på hästryggen i en öppen värld. Kanske ligger det här nära sanningen, och kanske är detta precis vad Elden Ring behöver vara?
När jag kliver av hästen ligger svärdet bekant i handen. I mötena med zombielikt dödkött och mer aggressiva riddare får jag den där bedrägligt tunga känslan. Visst, striderna har en långsam essens men är också dansanta dueller där ögonblicksbeslut skiljer liv från död. Som i Dark Souls.
Och som i Dark Souls kan jag med ett knapptryck greppa svärdet i båda händerna och slå ner sköldar. Multiplayer-receptet – co-op, invaderingar, dueller, kryptiska meddelanden – är också de klippta och klistrade från andra Fromsoftware-titlar. Metoderna känns igen, och jag har en känsla av att detta svärd är tveeggat. Väloljat, men samtidigt bekant. För bekant?
I gameplay-loopen slår inte Elden Ring undan mina ben. Åtminstone inte i spelets gryningstimmar.
För jag har trots allt bara doppat tårna i det här blodbadet. Jag har knappt känt de fem avtäckta klasserna – däribland Prophet och Enchanted Knight – på pulsen. Min främste följeslagare blev en Bloody Wolf, vars bastardsvärd och blixtrande magi åtminstone gjorde livet drägligt mot mindre bestar. Större, så som det där vidriga trollet som dök ner från toppen av en bro, har haft ihjäl mig oräkneliga gånger.
Och inte oväntat sprang jag in i stora stunder också när jag vek av från demons snitslade bana. Vägen leder genom kyrkoruiner, längs nämnda Stormhill, hela vägen upp till Castle Stormveil. Men i stället för att ta vänster genom en dalgång fick en svart prick på kartan mig att vika höger ner i ett träsk.
En sumpmark med jättekrabbor och vita klumpar som spyr ur sig en grön dimma. Jag lät blixtarna fara över dem samtidigt som jag höll mig på avstånd. Den svarta pricken visar sig vara en hiss ner i en gruva med mörka gångar infekterade av jätteråttor, hemliga stigar, och gruvarbetare med två syften här i livet: att hacka fram mineraler och mig i bitar.
I grottans djupaste mörker skiner en pöl med rent guld, vaktad av ett tre meter högt troll. Förstås.
När inredaren får fria händer.
In i mörkret.
Jag menar, vad kan gå fel?
Emil och soppskålen.
It's dangerous to go alone.
Vänner och fiende.
George R.R. Martin har svårt att skriva färdigt böcker, men bygga världar kan han!
En stilla stund.
"George R.R. Martin är arkitekten bakom världen"
Varenda gameplay-detalj andas Miyazaki, men oss emellan suktar jag än mer efter att hitta spåren efter Elden Rings andre starke man. Kanske anar jag den i helheten, i de gyllene träd som tornar upp sig över landet som ligger mellan fantasi och verklighet. Det har gjorts en stor grej av att George R.R. Martin, pennan bakom Sagan om is och eld (sedermera tv-sensationen Game of Thrones) är arkitekten bakom världen. Visst, många med mig hade kanske hellre sett honom skriva färdig Winds of Winter, men det kittlar i magen över att se Miyazaki- och Martin-världar kollidera.
Där GRRM är känd för sitt rika, allt annat än kortfattade, språk är Miyazaki-spelen närmast det motsatta; världar där vi bit för bit lägger bitar i ett abstrakt pussel. Det är två ytterligheter som Elden Ring ska göra till en helhet. Min logiska sida säger att det inte borde gå, men när jag rider genom den mörka och ljusa världen är känslan en annan. Jag är hemma. Jag är vilse.
Jag vet ingenting och vill veta allt.
Fotnot: Testet avser PS5-versionen. Elden Ring släpps också till pc, PS4 och Xbox-konsoler.
