Elden Ring - Recension del 1

"Trasiga figurer som du kommer att döda, eller dödas av, under spelets gång"

Det första som möter mig är döden. För det är bara så det är när From Software bygger världar. Först presenteras spelvärlden som sådan. Den är döende. Karaktärerna i den är mest ett uppräknande av trasiga figurer som du kommer att döda, eller dödas av, under spelets gång. Och när du väl börjar spela kastar spelet en övermäktig fiende mot dig, som direkt tar kål på dig (i alla fall mig). För den som har spelat studions tidigare spel är de första stegen i Elden Ring väldigt bekanta.

Och om jag ska vara ärlig så kvarstår den här ytterst bekanta känslan även framöver. Spelvärlden är i princip en spegelvärld till den i Dark Souls-spelen, både vad gäller tematik, estetik och dödlighet. Även här är det en värld som balanserar mellan liv och död, diverse fallna kungligheter, hjältar och andra mäktiga personer och väsen har blivit förvridna antagonister De har mest bytt ut lite termer och namn (det heter site of grace istället för bonfire, och så vidare) men i mångt och mycket är detta Dark Souls med ett nytt namn och i en större, öppnare värld än tidigare. Jag är helt okej med det. Så länge spelet är bra så köper jag att det i allt väsentligt är väldigt likt From Softwares paradserie både vad gäller mekanik, utseende och atmosfär. Men det är bra att gå in med den förväntningen. Det här är inte något nytt och väsensskilt, utan mer en vidareutveckling eller sidospår av Soulsborne-konceptet.

"Det finns en extremt användbar och behändig karta som gör utforskandet enklare"

Därmed inte sagt att här saknas nyheter, för det gör det inte. Men grundreceptet är väldigt familjärt och alla From Software-veteraner kommer att känna sig hemma här. Det är bara att glatt hoppa in och börja dö. Det alla känner till är ju så klart att Elden Ring utspelar sig i en öppen värld, och att du numera kan rida runt på spökhäst (det är inte en häst, riktigt, men ett riddjur av spöklig sort), samt att det nu finns en dedikerad hoppknapp. Faktum är att riddjuret kan dubbelhoppa, till och med. Alla som, liksom jag, ofta glömmer bort var jag varit och var saker ligger, kan nu också glädjas åt att det finns en extremt användbar och behändig karta som gör utforskandet enklare än någonsin. Elden Ring vältrar sig också i en märklig fingerfetisch jag inte är helt bekväm med. Här finns gott om enorma, håriga, fingrar och till och med enorma, kapade händer som hoppar upp ur marken och försöker mosa dig.

Själv har jag alltid föredragit att spela en klassisk krigartyp i From Softwares spel. Jag har aldrig riktigt gillat hur magin fungerar, än mindre pilbågar eller armborst. Således har jag fokuserat mestadels på klassisk, hederlig närstrid. Jag startade som vagabond-klassen, som har lite av varje, men är en sopa på magi. Jag har dock även spelat lite som en mer renodlad magiker, och jag får erkänna att magi känns klart gångbart i Elden Ring. Faktum är att det nästan känns som ett måste att skaffa i alla fall lite magi oavsett vilken karaktärsbuild du använder. Det är väldigt användbart, helt enkelt.

Men mestadels har jag vevat med långsvärd, stridshammare och en väldigt härlig magisk hillebard jag snodde av en riktigt stöddig ridande boss. Jag har också spelat ensam, helt enkelt för att jag inte sett röken av någon att varken hjälpa eller få hjälp av under min speltid. Det lär ändras när spelet släpps, förstås. Det finns dock varelser av olika slag som du kan frammana som hjälp i många svårare strider. De gör inte mycket skada, men det gör att även vi som gillar att spela solo kan få lite avlastning så att inte bossarna har konstant aggro på en hela tiden.

Vad jag försöker få fram är helt enkelt att det finns många gångbara sätt spela Elden Ring, oavsett vad för slags spelstil man föredrar, och att detta är hur jag har tagit mig an spelet.

Den som har spelat ett From Software-spel tidigare vet exakt hur bataljerna i Elden Ring fungerar. Det finns tunga och lätta attacker, blockering, parering och så kan du så klart rulla undan. Och om du har för tung rustning rullar du långsamt som en hög med grisfett, vilket så klart är oacceptabelt.

Men här finns även en del nyheter, som möjligheten att kontra genom att först blockera med skölden istället för att parera. Naturligtvis kan man även slåss från hästryggen, även om det sällan är att rekommendera. Du är så pass klumpig och trögmanövrerad när du rider, jämfört med till fots. Det är väldigt behändigt för att antingen fly eller rusa in i strid, dock, och mot vissa fiender kan det ändå vara effektivt att slåss ridande.

"Bilduppdateringen börjar hacka och rossla betänkligt ibland"

Jag har däremot stött på problem med att bilduppdateringen börjar hacka och rossla betänkligt ibland i vissa strider ute i den öppna världen. Särskilt om jag rider och möter en stor fiende, som en drake eller något i den stilen. Min dator når med råge de rekommenderade kraven, och blir inte bättre eller sämre oavsett hur jag ändrar i grafikinställningarna eller om jag sänker upplösningen. För det allra mesta flyter det dock på i 60 fps, men vissa partier blir onödigt frustrerande när det börjar rossla och bete sig i en strid som kräver fokus och precision. En patch som förbättrar frameraten ska släppas i dagarna. Den är välkommen, för jag får erkänna att det har orsakat några raqe quit-utbrott här hemma. Särskilt parat med de något tröga ridkontrollerna.

"Striderna blir ständigt bättre"

Som alltid i ett From Software-spel finns det gott om potentiella frustrationsmoment här. Lite väl många fiender sänker dig på bara en eller två träffar (de där satans kräftorna!), medan de själva tål hur mycket stryk som helst. Och du kommer att stöta på sådana fiender även om du följer det ljus som pekar dig mot spelets första bossar. Det gör Elden Rings startsträcka potentiellt tungrodd, men i takt med att du lär dig mer, blir starkare och hittar favoritvapen och favoritattacker blir spelets styrkor tydligare, medan bristerna och frustrationsmomenten känns mer överkomliga. Överlag blir striderna ständigt bättre i takt med att du som spelare blir bättre, och du får fler vapen och verktyg att leka med, återigen på typiskt From Software-manér.

Det är ofta klokt att ignorera spelets vägledning i mångt och mycket och utforska på egen hand så mycket det bara går, åt alla håll och kanter, för du behöver både all erfarenhet och uppgraderingsmaterial du kan få.

Att spelet har sina egna obskyra små hemligheter och spelsystem att försöka få fason på och klura ut är så klart givet. Jag hade blivit väldigt förvånad om jag hade förstått alla spelets system eller ens vad mitt mål är, direkt. Det är en del av utforskandet att testa sig fram för att lite halv om halvt snubbla över både magnifika fantasymiljöer som spelsystem, eller ens förstå vilka karaktärerna du möter är och vad deras roll i berättelsen är. Men det hör till, och vad gäller just berättelsen kan du göra som jag och fokusera på den täta atmosfären snarare än att försöka pussla med From Softwares sedvanligt diffusa berättande.

"Mestadels förbannat roligt"

Det är bara naturligt att du kräver mycket av ett spel som kräver mycket av dig, så jag har mina invändningar mot vissa inslag här. Men jag kan säga att jag haft mestadels förbannat roligt med alla timmar jag tillbringat i spelets härligt deppiga mörkervärld. Jag ska dock dyka tillbaka in i spelet ett antal timmar till, innan jag återkommer med andra delen av recensionen - då blir det fler analyser, tips, en titt på världsbygget, grafiken, olika builds och så klart - även ett betyg.

Det första som möter mig i Elden Ring må ha varit döden, men det är ett spel som känns mer och mer levande ju mer tid jag tillbringar i det.