Jag läser eller kollar aldrig på recensioner innan jag tar mig an ett spel. Det är något med att hela processen skall vara tabula rasa, ett oskrivet blad. Säkerligen har det med ren lättja att göra, men det låter som en trevlig liten knorr på min karriär som kritiker.
Med Regiments frångick jag det här – av anledningar. “When I finally beat the AI on easy”, nämndes och jag skrockade hånfullt. Karma slår hårt och skoningslöst, men vi kommer till det.
För dig som är bevandrad i de lite mer MÖP:iga RTS-spelen går tankarna säkerligen till Wargame-serien och det lite färskare Warno (förkollat här). Sistnämnda utspelar sig dessutom även det 1989 när kalla kriget inte är särskilt kallt längre. Även i Regiments kretsar handlingen kring Tyskland och det är här du kommer in.
Regiments är uppfriskande nog ett spel för ensamseglaren. Fritt från toxiska chattar där folk tävlar i att vara edge lords eller rasistiska på ett sätt som hade fått Reinhardt Heidrich att rynka pannan. Uppdraget och utmaningen är din. Denna får du via spelets kampanjläge, som kallas operations. Eller det gamla klassiska skirmish-läget.
"Rasistiska på ett sätt som hade fått Reinhardt Heidrich att rynka pannan"
Operations är uppdelat i sju kapitel där varje innehåller olika antal faser på 20 minuter vardera. I början av varje fas kan du använda poäng (operational authority) för att uppgradera antalet resurser, antalet styrkor du kan ha ute samtidigt, kalla in nya förband och så vidare. Du gör rätt i att se över vilka förband du kan tillkalla innan du börjar din första fas, detta för att kunna planera din strategi. Du får nämligen poängen baserat på vad du tar över på kartan. En annan aspekt är victory points där du behöver ett visst antal för att klara uppdraget samt slutresultatet.
Guldkornet med operations är just faserna. Särskilt när du lärt dig förstå hur dessa fungerar. Utöver att du mellan varje fas kan uppgradera och utforma ditt förband, måste du även välja ett event-kort. Dessa kan vara antingen för- eller nackdelar. Kanske får du extra artilleri i en fas, eller så är det flygförbud och du kan inte kalla in flyg. Även här gäller det att tänka sig för. Till detta kan man i början även ställa in en mängd olika variablar som skada och fart, och även göra de så kallade event-korten slumpmässiga.
Jag har hundratals timmars erfarenhet av den här typen av spel, men Regiments vill vara alla till lags. Inlärningskurvan är inte särskilt brant och även de som blivit lite sugna - eller avskräckta - av dess kamrater i Wargame-serien kan med lite tutorial komma in i spelet. Det är bara det att AI:n, som man säger på vårdat hip hop-språk, är en jävla jävel.
"Sa jag att jag spelar på easy?"
Skrivbordsgeneral som jag är, kan jag stoltsera med att vara analytisk och rätt oförutsägbar i mitt spelande. De som spelat med mig vet att även jag är en jävla jävel. Ändå får jag redan i andra kapitlet en sådan mängd spö att jag ville lägga mig ner i fosterställning. Sa jag att jag spelar på easy? Nej, just det. Jag tänkte att stegrande svårighetsgrad hade varit något att föredra - jag spelar ju ändå bara mot mig själv.
Det Regiments-kodarna kan stoltsera med är att de verkligen lyckats med AI:n. Den är utmanande även på lättaste svårighetsgraden. Den använder till exempel rök och artilleri på ett smart sätt. Att bomba skiten ur någon innan anfall är som vi vet ett alldeles utmärkt sätt att skrämma slag på fienden, och sedan rulla över dem med stridsvagnar och mekaniserade trupper.
Regiments imponerade inte riktigt på mig i början, men ju längre jag kommer och ju mer jag lär mig så händer något. Långa, utsträckta försvarslinjer är inte längre ett problem. Mina strategier finslipas och jag lär mig hantera de olika trupptyperna på det sätt som det är tänkt. Jag pausar, plottar en kurs för hur de ska röra sig, ser över en gång till, kallar in artilleri en masse där jag skall attackera och låter spelet rulla igen. Det är som att se en välorkestrerad symfoni.
Det må vara att Regiments är en mer användarvänlig version av Wargame-spelen, men jag saknar lite att bygga mina egna förband för att kunna spela exakt som jag vill. Samtidigt är det befriande när strategin får stå i centrum. Du får korten som delats och skall arbeta därefter.
Jag vet ingenting om utecklaren Bird’s Eye Games Company, mer än att det är ett litet indieteam. Det jag vet är att de skapat ett spel jag kommer förbanna och värdera högt en lång tid framöver.
