Mina minnen är högupplösta, i full 4k och i mjuka 60 fps. Minnen är luriga på det sättet, och när jag för första gången möter The Last of Us på nio år (jag hoppade över PS4-remastern) får jag för mig att det alltid sett ut så här. Lika krispigt, lika vemodigt vackert, lika fulländat.

Men nej, blickar vi tillbaka på en The Last of Us-trailer från 2012 inser åtminstone jag att minnena bedrar mig. Det är det läckraste Playstation 3-spelet, men är också just ett PS3-spel.

"Tveksam till om vi behöver remaken, men är också säker på att jag inte vill vara utan den"

The Last of Us Part I är ett PS5-spel, och inte helt okontroversiellt. Kritiken mot prislappen och mot remakens själva existens är befogad. Jag är också tveksam till om vi behöver remaken, men jag är också säker på att jag inte vill vara utan den. Det har de femton senaste timmarna bevisat. Genom sommar, höst, vinter och vår. Genom liv, död och hopplöshet.

Naughty Dogs actionäventyr berättar historien om svampinfektionen som dödar och förvandlar människor till groteska varelser, och bara en bråkdel av mänskligheten blir kvar. I den här döende världen tar trasiga Joel flickan Ellie under sina vingar på en resa. Och vilken resa!

Plötsligt: en stund av stillhet.

Kram!

Tegelstenar finns av en anledning, och den handlar inte om att bygga hus.

Ljussättningen är bländande.

Joel vill inte, men tvingas låta Ellie strida.

Ensamma i världen men tillsammans.

Historien om Joel och hans skyddsling behöver för de flesta ingen närmre presentation, men det är berättande på vansinnigt hög nivå. Jag vågar nästan ta gift på att HBO-serien kommer bli en succé när källmaterialet är på den här nivån. Särskilt som vi slipper dras med striderna.

The Last of Us är närmast unisont hyllat, men är i grunden – bortom stämning och story – ett ganska ordinärt actionäventyr. Habilt, javisst. Jag blir dock ganska trött på att vandra in om och om igen i så kallade "kill rooms". Platser där du smyger eller skjuter dig fram. Särskilt strider mot mänskligt motstånd tenderar att vara trötta upprepningar. Gäääsp! Det är svårt att tända till när man för femtielfte gången hamnar bakom midjehöga hinder och en flock arga män.

Ellie: "Massmord idag igen, Joel?" Joel: "Samma massmord som varje dag, Ellie."

De infekterade bjuder på större spänning, inte minst då en "Clicker" åtminstone i början av resan kan innebära ögonblicklig död. Runners är inte heller en hög med skratt när de ger ifrån sig skrik och kommer springandes från alla möjliga (och omöjliga) håll. Stalkers leker kattens lek med råttan medan förvridna Bloaters är tunga pjäser som kastar sporbomber.

Arsenalen i The Last of Us är inte stor, men den gör jobbet. Hagelbrakare, pistoler, sniper-gevär och spelvärldens vapen numero uno: pilbågen. Inte minst den kommer till nytta när du idkar stealth och gör det med längre avstånd än en armlängd. Crafting "i farten" är också en viktig komponent. Knivar, molotovcocktails och rudimentära bomber blir minst lika angelägna. Att locka till sig runners via en välriktad tegelsten och avsluta med en bomb är en fin känsla.

Trots att dusterna är bra, ibland rentav bättre än bra, längtar jag nästan alltid tillbaka till stämningen och det illavarslande lugnet. Världen är fylld av historier, de flesta svarta. Så som rummet i kloaken där flera små fötter sticker fram under ett blodfläckigt lakan, eller det kaos som råder i Pittsburgh där de som överlever tvingas göra det under vidriga förutsättningar.

Ibland närmast gottar sig spelet åt brutalvåld och gore. Detaljrika närbilder. Kött och blod. Ofta är faktiskt "less" mycket "more". Samtidigt har detta en bärande poäng i The Last of Us-historien. Det är svårt att dra gränsen mellan det goda och onda i spelet. Till och med Joel och Ellie beter sig tidvis omänskligt vilket gör att jag inte alltid känner med dem – även om jag förstår dem. Den moraliska kompassen ritas om, och människor tappar sin mänsklighet.

Det nyansrika minspelet finns i varje ögonblick.

Mörkergömme, i PEGI 18-tappning.

Du känner igen Clickers på, just det, klickandet.

Biologilektionerna ser annorlunda ut på andra sidan undergången.

Sidekicks kan vara meningslösa, eller så kan de vara som Ellie.

Hemma?

Men. Allt detta är egentligen inget nytt, trots att Sony och Naughty Dog varit väldigt tydliga med att detta är en remake, ett spel ombyggt från grunden. Må så vara, men man har också byggt en närmast religiös remake. Samma dialog, samma kameravinklar, samma platser, samma allt. Nåja, man har ju faktiskt plockat bort multiplayern. Å andra sidan är det inget jag saknar. Dlc:et Left Behind har däremot blivit kvar, och det är ett gripande, vackert extra kapitel.

"Människor tappar sin mänsklighet"

Vissa strider i originalet var satta i sten och PS3-hårdvaran tillät inte mer än åtta npc:er åt gången. Dessa begränsningar är borta, men är ärligt talat inget jag reflekterar över. Också närstriderna ska ha förbättrats, men inte heller det är något jag noterar. Det är vad det är, och vad det är ett riktigt bra spel. Om det är din debut? Grattis. Om inte? Det finns alltid reor.

Och så finns förstås grafikporr. Från det stora – jättestäder där grönskan vunnit över betongen, skogar i höstens alla färger, vintervidder där jag nästan kan förnimma minusgraderna. Till det lilla i nyanserade ansiktsuttryck, solstrimmor som letar sig genom lövverk och damm som dansar i övergivna (eller...!?) museum. Det ser, kort sagt, otroligt ut. Det går att spela med prioriterad upplösning, men då i 30 fps. Gör inte det. 60 fps är det enda rätta. Också här "siktar" spelet på 4k och så vitt jag ser lyckas det också med just detta. Som sagt: otroligt.

Landvinningarna märks också i 3d-ljudet och den haptiska feedbacken, där jag får känslan av att känna varje droppe landa. Och känslan av att detta främst är en grafisk remake lämnar mig aldrig. Det är inte ett Final Fantasy VII Remake eller ett Resident Evil 2. Remake-konceptet är inte hugget i sten, men i The Last of Us-fallet är känslan mer remastrad.

Bortom det grafiska är The Last of Us Part I nämligen precis likadant – och precis lika bra.