Det sägs att du aldrig är bättre än ditt senaste spel, men det känns orättvist att låta hela Nightdives rykte vila på Blade Runner-remastern som, tja, blev som den blev. Vi ska också minnas att Nightdive gjort det till sin livsuppgift att ge gamla klassiker nytt liv igen. Quake, Turok, Forsaken, Doom 64, och så lär det fortsätta. Deras System Shock är dock av annan kaliber.
För inte nog med att de gav oss System Shock: Enhanced Edition för sju år sedan, "snart" ska deras fullfjädrade remake till sist släppas. Det känns som plasma-plåster på sci-fi-sår, då framtiden för det så efterlängtade System Shock 3 ser bister ut. Nej, bättre att blicka bakåt.
System Shock-remaken har en retrofuturistisk skönhet.
En logotyp som väcker minnen.
I sann immersive sim-anda är friheten slående.
Trots att Nightdive alltså redan gett oss en System Shock-remaster så är deras mer omfattande remake ändå trogen det snart trettio år gamla originalet. Ett beslut som både lär hyllas och kritiseras, men redan från första stund står det klart att allt verkligen inte är bokstavstroget.
"Någonstans mellan AAA och Minecraft"
Introscenen i ettan är numer spelbar, och du i rollen som "hackern" får fritt spelrum och kan vandra omkring, öppna kylskåpet, pilla på datorn, vrida på duschen, och så vidare. Det är inte för intet som System Shock är en av förfäderna till immersive sim-spelen, så att redan från steg ett ge det ytterligare "immersion" skadar förstås inte. Det är dock inte förrän hackern tas med fingrarna i syltburken och förs till rymdstationen som System Shock börjar på riktigt.
Retrofuturistiskt är ordet som bäst beskriver remaken. Ombord Citadel Station börjar jakten på Shodan. Neonljus, mörker och en blockig stil som får spelet att landa i gränslandet någonstans mellan AAA och Minecraft. Det är något säreget och gissningsvis har den långa och väldokumenterade utvecklingstiden handlat om en strävan att hitta hit. Trägen vinner.
Jag kan plocka på mig precis allting, men bara en bråkdel av krafset har en poäng. Järnröret har det definitivt och gör susen när jag springer på R2-D2:s elaka syskon. Även om jag hann tillbringa blott 20 minuter med System Shock var den omedelbara friheten slående – trots den klaustrofobi som genomsyrar Citadel Station. Jag kröp genom ventilationsschakt för lösenord till en dörr, hittade kryptiska ljudfiler, gick höger, gick vänster, gick vilse.
Men se där! En pistol. Få skott dock, och några avlossades på en mystisk varelse som gjorde "något" med "någon". Om du inte spelat originalet kommer det definitivt kännas gåtfullt. I alla avseenden känns System Shock-remaken inte som ett spel av 2022, men det är också kompromisslöst i sin vision. Den där pixliga retrofuturismen poppar i synnerhet när du kommer nära "blocken" med sina pussel, spakar och kodterminaler. Ångan pyser när tunga portar öppnas och ett blått sken av blixtar sprakar. Det är lätt att dras in i den här världen.
Ju närmre du kommer omgivningen desto pixligare blir den.
Vi ska dräpa i neon!
Instängt och välkomnande.
"Ångan pyser"
Det känns speciellt att återvända till en tid då varje vision av sci-fi såg ut ungefär så här. Det lockar kanske inte särskilt många nykomlingar till sig, men hellre det än att göra som Blade Runner-remastern: skrämma i väg precis alla.
Min System Shock-form är verkligen inte vad den har varit. Ammon sinar, vilsenheten ökar och till sist får jag finna mig i att krossas av robotar som snarare är Terminator-syskon än R2-D2-diton. Men jag dör, mot alla odds, med ett leende på läpparna. Det faktum att utvecklingen kring System Shock-remaken varit stormig med en försening på obestämd tid har känts illavarslande.
Men kanske, ja kanske, är detta ett undantag som bekräftar regeln. En nyversion av en klassiker som dragit åt alla omöjliga håll men som till sist förenats i gemensam vision, med det bästa av gammalt och nytt. Vem vet? Får vi svaret i år? Återigen: vem vet?
Fotnot: Intrycken bygger på pc-versionen. Spelet släpps också till Playstation 4 och Xbox One.
