Den franska revolutionen är inte ny i spelvärlden och har bland annat avhandlats i Assassin’s Creed: Unity. Men Steelrising är i alla fall rimligen första gången det sker i ett soulslike. Spiders står för utvecklingen och det förvånade nog de flesta, eller i alla fall mig, att fransoserna som i första hand är kända för sina trevliga men kantiga RPG:n skulle välja att ta klivet till ett regelrätt soulslike. Inte minst efter Greedfalls relativa framgångar. Där är vi dock, och Spiders har inte hållit tillbaka.

Det första som slår mig när jag börjar spela är nämligen hur visuellt tilltalande Steelrising är kontra vad man vant sig vid från utvecklaren. Det har inte produktionsnivåer i AAA-klass, men tjusigt är det och trots att spelet mer eller mindre uteslutande utspelar sig i Paris tröttnar jag inte på miljöerna utan vill snarare bara se mer. Dessvärre har inte karaktärerna fått samma gedigna behandling och det är inte bara automaterna som är stela då de mänskliga karaktärernas ansiktsanimationer drar styggelserna i Oblivion till minnes.

Marie-Antoinette tappar inte huvudet i första taget.

Paris revolutionsåret 1789.

Automater var det ja - den största skillnaden i Spiders tolkning av den franska revolutionen kontra verkligheten är att automater, alltså obemannade och självstyrda maskiner, intagit en betydande plats i det franska samhället. Där verklighetens Jacques de Vaucanson nöjde sig med automater som kunde spela musik så har i Steelrising hans son tagit automaterna ett par, fjorton steg längre och numera är de en betydande del av den franska armén. Kung Ludvig XVI har fått frispel och använder sina automater för att enkelt krossa den begynnande revolutionen, inklusive den historiska stormningen av Bastiljen som här misslyckats. Landets enda hopp till motstånd är du, eller närmare bestämt Aegis.

"Obemannade och självstyrda maskiner"

Aegis är själv en automat och drottningen Marie-Antoinettes nya livvakt, men kan till skillnad från andra automater både tänka och prata vilket i sig är ett mysterium narrativet nystar i allt eftersom. När handlingen tar sin början har jag precis fått i uppdrag av drottningen att ta reda på vad som hänt med kungaparets försvunna barn. Under resans gång stöter jag senare på en hel radda historiska figurer så som Robespierre, Lafayette och Jacques Necker och det är sällan lätt att hålla isär de likartade ansiktena.

Röstskådespelet är däremot oväntat kompetent. Tyvärr är det nästan enkom i mellansekvenser Aegis interagerar med människor, och jag säger tyvärr eftersom det snabbt blir opersonligt och småtråkigt att krossa karaktärslösa automater på löpande band. De är ofta snyggt designade och har till skillnad från människorna även eleganta animationer, men när inte ens bossarna har ett uns av personlighet eller ens talförmåga i ett spel som fokuserar så mycket på det narrativa tröttnar jag. Det blir inte bättre av att Aegis själv tenderar att likna automaterna mer än människorna, talförmåga till trots.

Och många är de, automaterna. Den stora majoriteten av mina drygt tjugo timmar i Steelrising spenderas med att döda, eller ungefär lika ofta dödas av, dessa maskiner. Till min hjälp har jag blott en handfull olika typer av vapen och dess specialförmågor, även om det är tematiskt tilltalande att slåss med de visuellt kreativa tillhyggena. Däribland metalliska solfjädrar, hjul eller min personliga favorit i form av en sågklingeförsedd kedja som behandlas som en brutal jojo. En miss här är dock att man använder en motsvarighet till Dark Souls själar inte bara för att uppgradera Aegis utan även vapen. Indirekt innebär detta att man avskräcker mig från att variera och testa nya vapen när jag redan lagt resurser på att uppgradera det jag har.

"Det är tålamod som gäller om man vill behålla livhanken"

Striderna i sig är annars engagerande. Svårighetsgraden är för det mesta på en för mig lagom utmanande nivå medan den luttrade soulslikespelaren förmodligen tycker att det är lite för enkelt. Aegis rör sig rappt på slagfältet och duckar med finess kontra exempelvis Elden Rings protagonist, medan automaterna tenderar att ha rätt förutsägbara animationer som är lätta att läsa - vilket i sig inte är särskilt konstigt med tanke på att de är maskiner. Stryktåliga är de dock, och jag lär mig snabbt att det är tålamod som gäller om man vill behålla livhanken.

Mest intressanta att möta är kanske titanerna, Steelrisings primära bossar som utgör slutet av varje nivå. De är relativt väldesignade med en kreativ bakgrundshistoria (inga spoilers!) och är i regel kluriga motståndare. Dessvärre är de bara en sex, sju stycken till antalet medan biffigare varianter av vanliga fiender utgör en hög minibossar däremellan.

Först när mänskligheten uppfann automater lyckades den skapa något som såg mer kränkt ut än en fransman.

Steelrisings största styrka och, indirekt, svaghet är de olika nivåerna. De är intrikata på ett positivt sätt, expansiva och uppmanar till att utforska då snudd på varenda hörn och skrymsle har något undangömt. Till en början är utforskandet riktigt engagerande, men mitt intresse svalnar en bit in i spelet när det visar sig att i princip allt jag finner är hälsodrycker, granater eller dylikt. Antalet vapen och utrustningar är få till antalet och hittas i regel inte genom mitt spejande utan i takt med handlingens progression. Framför allt tappar de snåriga nivåerna snabbt sin charm i andra hälften av spelet när diverse sidouppdrag tvingar mig att backtracka genom redan upptäckta områden igen och igen och igen. Det finns nämligen ingen form av fast travel, utan det är bara att vackert lägga benen på ryggen fram och tillbaka genom nivåerna (men Aegis har en häst-och-vagn-automat, det vill säga en bil, som hon färdas med mellan banorna). Varför man valt att lägga upp sidouppdragen på det här sättet övergår mitt förstånd och när jag för femtioelfte gången skickas till en plats jag redan varit på är det nära att ögonlocken faller.

Detta till trots lyckas jag ändå behålla intresset till slutet, inte minst då de avslutande nivåerna är mer strömlinjeformade utan sidouppdrag. Jag blir inte riktigt klok på narrativet där Spiders inte riktigt verkar veta vart de ska ta vägen med sin premiss och istället landar i ett fesljummet avslut. Men vägen dit är överlag spännande och framför allt är Ludvig XVI en fascinerande karaktär hela vägen in i mål. Steelrising må vara i en annan genre än Spiders tidigare alster, men upplevelsen är likartad; trevlig men kantig.

Fotnot: Pc-versionen testad. Steelrising släpps till pc, PS5 och Xbox Series den 8 september.
Testdator: AMD Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 16 GB RAM

Steelrising
3
Bra
+
Den franska revolutionen i ny skrud
+
Atmosfäriska, väldesignade nivåer
+
Underhållande strider med lagom utmaning
-
Mestadels karaktärslöst
-
Ändlös backtracking
-
Utforskande uppmuntras, men belöningen uteblir
Det här betyder betygen på FZ