Den första skandalen jag minns som har med Monkey Island att göra är inte alls det omtvistade slutet på det andra spelet – utan recensionen av originalspelet i gamla Datormagazin. Om internet funnits då hade kritikern blivit kölhalad för sin halvkritiska recension. Nu blev det väl mest några sura insändare.

"Om internet funnits då hade kritikern blivit kölhalad"

Genom åren har fansen haft anledning att dividera ganska mycket om sitt kära Monkey Island, dock. Curse of Monkey Island är mestadels väldigt omtyckt, men vissa gamla fans har fortfarande vägrat acceptera den lättsammare tonen och den serietidningsaktiga grafiska stilen. Escape From Monkey Islands tidiga, blockiga 3D-motor gjorde väl ytterst få glada, och anses numera vara seriens allra svartaste får – även om spelet överlag fick ganska bra kritik när det begav sig. Tales of Monkey Island gjorde kanske inget enormt avtryck, men det var puttrigt trivsamt och bättre än många nog hade befarat på förhand, åtminstone.

Men seriens stora snackis är fortfarande det andra spelet, och det sista som skaparen Ron Gilbert jobbade på. Detta både för att spelet av många anses vara bäst i serien, men också för det kontroversiella slutet som gav spelare fler frågor än svar. Frågor som Gilbert själv aldrig besvarade, eftersom andra tog över rodret.

Med Return to Monkey Island är dock Gilbert tillbaka med en ny del i serien, mer än 30 år efter hans senaste piratäventyr. Sättet som Gilbert med till synes lätt hand tar vid och fortsätter Guybrush Threepwoods berättelse efter all år, är imponerande. Den distinkta dialogen flyter som smält smör från röstskådespelarnas tungor, självrefererandet känns naturligt, och framför allt är det fortfarande en snillrik blandning av humor, hjärta och vrång genredekonstruktion.

Spelet inleds med en ramhandling som fungerar som Ron Gilberts take på det underbart förbryllande slutet på Monkey Island 2, men fortsätter sedan som en kanonisk uppföljare till alla spel i serien. Även om fokus ligger på återvändande karaktärer från de första två spelen, så är detta till syvende och sist en rak uppföljare på serien som helhet. Guybrush är gift med före detta guvernör Marley, och vi får även återstifta bekantskap med den demoniska men misslyckade döskallen Murray, som dök upp först i tredje spelet.

Intrigen är så där enkel som de bästa Monkey Island-spelen alltid varit. Guybrush inser att han faktiskt aldrig upptäckte vad den där titulära apön döljer för hemlighet, och ger sig ut på ett äventyr. Naturligtvis har hans ärkefiende LeChuck samma idé, även om han mest verkar vilja upptäcka hemligheten för att jävlas med Guybrush.

De första tre akterna är du begränsad till bestämda platser. Först Melée Island (där allt började 1990), sedan ett piratskepp och så en annan ö. Först i den fjärde och längsta akten öppnar spelet upp sig lite mer och låter oss resa runt mellan några olika öar. Det här betyder att nya eller rostiga äventyrsspelare får en ganska lagom uppbyggnad i komplexitet.

Det är ett förvånansvärt lätt spel överlag, för att vara ett Monkey Island-spel, men pusslen är väldesignad och tillfredsställande att lösa. Och här och där får även gamla äventyrare som jag klia oss i skallen och experimentera oss fram till lösningarna. Jag hade inte haft något emot några elaka ordvitspussel i stil med ”monkey wrench”-pusslet från tvåan, men det vi får är väldesignat och mestadels logiskt inom världens förvisso ganska ologiska ramar.

"Här och där får även gamla äventyrare som jag klia oss i skallen"

Om du saknar tålamod finns även en inbyggd tipsbok, men mitt råd är att använda den så sparsamt det går, för att få de där ovärderliga aha-upplevelserna. Jag råder även alla att spela det fulla äventyret, med alla pussel. Monkey Island-spelen är alltid fattigare om man spelar de förenklade versionerna. Slå även på ”Writer’s cut” i inställningarna, för även om spelet menar att tempot blir bättre om man spelar utan det, så är dialogen välskriven, inte svamlig, och du kommer vilja få allt du kan få ut. Delvis beror det på en ganska hastig sista akt, men mest beror känslan av att vilja ha mer, som genomsyrar mig när eftertexterna rullar, på att spelet helt enkelt är himla bra. Jag hade också velat ha de där typiska kommentarerna när jag använder fel föremål, men Return to Monkey Island snålar in där, och låter dig helt enkelt för det alla mesta inte använda föremål på fel sätt.

Alle man på Deck!

Return to Monkey Island är ett bra spel, men kan man ta med sig det bärbart på sin egen piratresa till Karibien? Ja, det kan man. Spelet fungerar nämligen förnämligt på Steam Deck, inte minst då det har anpassade kontroller för handkontroll, eftersom det även släpps på konsol. Du behöver alltså inte fippla med pekande och klickande med trackpadden. Istället är det direktkontroll över Guybrush, där du enkelt kan växla mellan vad du vill interagera med på skärmen. Se bara till att piratskeppet har strömuttag, för även om Return to Monkey Island inte är ett krävande spel, så äter det batteri likväl.

Ett äventyr ska ju helst ha en inbjudande och ha en fantastisk värld att utforska också, där alla de här älskvärda och välskrivna karaktärerna kan husera. Och det här väl här Return to Monkey Island snubblar lite. Spelet fick sin skandal redan innan det var släppt, då folk rasade mot den nya grafiska stilen. Vissa av reaktionerna gick långt över alla gränser, och fick Ron Gilbert att sluta ge intervjuer om spelet tills det var släppt. Det hela är överdrivet. Jag är inte heller såld på estetiken (musiken är dock lika skön som alltid, och mycket är välarrangerade versioner av bekanta teman), men den är ojämn snarare än oacceptabel. Escape from Monkey Island är ju till exempel klart fulare än detta. Vissa miljöer är stämningsfulla, andra ser mest ut som en svårtydd gröt av snirkliga linjer. Vissa karaktärer ser distinkta ut, medan andra mest är bisarrt gjorda. Tyvärr är nog just stackars Guybrush fulast i hela spelet – han ser ut som ett nedsupet gammalt pervo.

För den som kan ha överseende med detta – man vänjer sig snabbt – så väntar ett märkvärdigt inbjudande, sympatiskt äventyr som fortsätter bygga på den blandning av metahumor, genredekonstruktion, värme och torr, besk sarkasm som i seriens begynnelse. Jag har sett vissa kalla självreferenserna för fanservice, men det är en sanning med modifikation. Monkey Island har alltid varit en navelskådande serie som bryter mot den fjärde väggen i tid och otid, och vi bjuds på lika många nya karaktärer som återvändande. Mest fanservice är väl korten med triviafrågor som du kan hitta, stoppa i ett album och svara på – om du vill. Men det är mer av en bonus.

Och så var det ju det här med den omtalade hemligheten med Monkey Island.

"De som har spelat Ron Gilberts spel genom åren vet vad de har att vänta sig"

I sin roman Pumpan återger författaren Lars Jakobson verkliga händelser som involverar verkliga personer. En av dem är Richard Nixon. Läsaren får snabbt uppfattningen att de läser något dokumentärt, något sant. Vi känner att vi har koll på vad det här är för typ av text. Tills Nixon plötsligt dör i en jaktolycka, och frågan om sanning ställs på ända. Romanen släpptes 1991, samma år som Monkey Island 2. Det är så klart bara en slump, men det är kul att Jakobson och Gilbert gör ungefär samma sak i sina berättelser, om än på väldigt olika sätt och med lite olika syften. Gilbert leker ju inte med sanningsbegreppet på samma sätt, eftersom Monkey Island aldrig utgav sig för att vara något annat än fiktion, som dessutom gärna bröt mot den fjärde väggen. Men båda ställer berättelsens villkor på ända, båda bryter väldigt tvärt mot publikens förväntningar och båda vägrar ge några svar.

Lars Jakobson har fortsatt att leva rövare i svensk litteratur. Sedan 2010 envisas han med att hävda att han dog just 2010, även om han fortsätter att ge ut böcker. Och de som har spelat Ron Gilberts spel genom åren vet vad de har att vänta sig av Return to Monkey Island. Den som på fullt allvar väntar sig några att han ska ge några tillrättalagda svar på exakt vad slutet i Monkey Island 2 betyder har helt enkelt inte förstått den mannens gärning.

Men nog knyter väl Gilbert ihop säcken på serien nu, efter alla dessa år? Jag anser ju att du bör ta reda på det själv, men låt mig svara på frågan så här: Return to Monkey Island är en sann uppföljare på Monkey Island 2. Om Richard Nixon dyker upp i spelet så bör du vara beredd på att han när som helst kan dö i en jaktolycka.

Fotnot: Return to Monkey Island är släppt till pc, Switch och Mac. Testat på pc.

Return to Monkey Island
4
Mycket bra
+
Den dumfyndiga dialogen
+
De älskvärda karaktärerna
+
Mestadels roliga pussel
+
Väldigt Ron Gilbertskt
+
Jag vill ha mer
-
Jag vill ha mer
-
Den grafiska stilen är överarbetad och ojämn
Det här betyder betygen på FZ