Jag skulle vilja skriva: hantverkarna bakom The Dark Pictures-antologin har kommit väldigt långt sedan Man of Medan. Sanningen är mer komplicerad. De har bara kommit en liten bit, stått stilla på andra plan, men ansatsen räcker hyfsat långt. Den hyggliga nivå av skräck som hoppade på oss i Little Hope och House of Ashes finns kvar i seriens fjärde del, The Devil in Me.

Med The Quarry i färskt minne är risken dock att du blir besviken. Där sommarskräcken bevisade att Until Dawn inte var en lyckoträff visar The Devil in Me att antologin är direkt till dvd-skräck.

"Direkt till dvd-skräck"

I de reabackarna finns det otäckt mycket skräp. Lyckligtvis är The Devil in Me otäckt på andra plan. Det hela börjar i slutet av 1800-talet inuti mördarslottet tillhörande H.H. Holmes, Amerikas första kända seriemördare och (enligt spelet) kanske den värsta: "Jag föddes med djävulen i mig".

Kollegor, eller en dysfunktionell familj. Gränsen är svår att dra.

Här ligger du och duger.

Någonting händer off-screen!

Säkringsskåp är inte vad de var.

Charlie är en skitstövel, men förbluffande lätt att tycka om.

"Oh, hello!"

Ödesmättat.

Det börjar där, men slutar mer än hundra år senare. Ett gäng dokumentärfilmare på dekis bjuds in till en avlägsen ö och en kopia av H.H. Holmes dödshotell (mer korrekt om än inte lika säljigt som "mördarslott"). Vi har journalisten Kate, den dryga, excentriska men ändå märkligt charmiga Charlie, praktikanten Erin, kameramannen (och Kates ex) Mark samt bossiga Jamie. En brokig skara som – såklart – dör eller överlever beroende på dina beslut.

Du känner igen detta, och det bekanta är sällan till spelets fördel. Skräckspel vinner på att överraska och i igenkänningen går något förlorat. The Devil in Me har moment när du måste hålla huvudet kallt (tajma knapptryck), ta i från tårna (mosa en knapp) och agera blixtsnabbt (tryck rätt knapp). Det finns dialogval där du väljer mellan hjärta och hjärna.

Och förstås: co-op online och "filmkväll" där du passar runt kontrollen. Samma visa som vanligt.

Ja, metoderna känns igen. Å andra sidan: de appliceras på en ganska raffinerad story. Där mekanikerna vägrar släppa sargen tar berättelsen här och där oväntade vägar. Dödshotellet har dörrar som inte leder någonstans, väggar som sluter sig och lönngångar till gud-vet-var. Dokumentärcrewet är inte de första gästerna och överallt finns spår av andra, olyckliga öden. Liksom en ohälsosam mängd människolika dockor.

Vad som är grejen med skräck och mannekänger är oklart, men trenden vägrar att dö.

"En ohälsosam mängd människolika dockor"

Och detsamma känner jag: jag vägrar dö, måste överleva. Ensemblen är inte alltid enkel att tycka om, men det är en slags styrka. De är komplicerade och känslostyrda. Otåliga och själviska. De är mänskliga, och särskilt Charlie fångar mig. Han kallas för narcissist och det finns säkert en poäng med det, men hans resa – både yttre och inre – har någonting. Kate, spelad av Oscarsnominerade Jessie Buckley, är också en människa rakt igenom. Sårig och äkta.

Jo, här och där känns det faktiskt väldigt långt från Man of Medans stapplande steg. Det finns också ansatser till en rikare gameplay-flora. Du kan springa, krypa, hoppa och klättra. Det finns enklare pussel – även om jag suktar efter svårare. De olika protagonisterna kommer med särskilda styrkor. Mark kan fotografera medan Erin via sin mikrofon hör genom väggar.

Jag saknar däremot att mer kunna prägla personligheterna. Beslut fattas, historien kan ta oväntade vägar, men personernas jag känns satta i sten. Här finns en hel del outnyttjad potential.

Ibland behöver du en hjälpande hand. Eller tre. Eller ett ben.

Många av metoderna känns igen.

När trapporna inte är spännande nog.

Inledningen är retro så det förslår.

Svara med hjärta, hjärna, eller inte alls.

Hallå?

Hatten är fin, det får man ge honom.

Då detta markerar sista delen av antologins första säsong är äventyret också betydligt längre. Räkna med sju, åtta timmar. Huruvida detta är en styrka eller ej är mer tveksamt. Jag tycker ofta om när inledningar vågar ta tid på sig, men här blir det på gränsen till segt. Detsamma gäller sista ruschen in i mål som hade mått gott av att klippas till. More är verkligen inte alltid more.

The Devil in Me är mycket "å ena sidan" och "å andra sidan". Det spelar bitvis ut sina pjäser skickligt men har inte alltid täckning på skräckkontot. Inramningen är effektiv men det saknar gameplay-mässiga landvinningar. Klart är att The Dark Pictures hittat ett recept som fungerar, om än inte briljerar. Det finns läxor att lära till nästa säsong. Börja med att kolla på The Quarry.

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Spelet släpps även till pc, PS4 och Xbox-formaten.