Harry Potter, oavsett böcker eller filmserien, har präglat många av oss. Själv satt jag och hulkade till den fjärde boken, Harry Potter och den flammande bägaren, i och med den scenen då böckerna för alltid lämnade barndomen bakom sig.

Detta vet Avalanche Software (ej att förväxla med Just Cause-Avalanche Studios). De inte bara vet det, utan de är som vi: bokslukare och filmälskare. Därför är det befriande att de redan i förutsättningarna till Hogwarts Legacy väljer att staka ut sin egen väg. Sitt eget Hogwarts-arv.

"Sin egen väg. Sitt eget Hogwarts-arv"

I stället för naivitet, en slags coming of age-berättelse. En tonåring i slutet av 1800-talet snarare än ett barn av vår tid. Du ska inte heller tro att vår hjälte är en ny Harry Potter eller Newt Scamander. Nej, vad vi får är ett oskrivet blad med en bakgrund vi själva skapar i vårt huvud. Mindre Geralt av Rivia och mer Bethesda-hjälte, kan man summera det.

Moira Squier, narrative director, fyller i att "du slipper tävla mot någon Harry eller Newt. Du är du". Hon förklarar vidare skälen till varför man valde tonårsvägen snarare än det barnvänliga.

Det är stor skillnad mellan en elvaåring och en femtonåring. Med tanke på striderna och några av de mörka valen du tvingas göra, kändes elva alldeles för ungt. Femton är visserligen också ungt, men Harry hade gått igenom en del då och vi bestämde att det var gammalt nog.

Således spelar vi en femteårsstudent, en som trots detta gör sitt första år på Hogwarts. Varför är hittills oklart. Jag känner mig emellertid snabbt som ett med min gingertonåring (förnamn Bamse, efternamn Ponny). Att spela som färdiga figurer brukar annars vara min melodi, men jag vill ändå påstå att det finns liv i herr Ponny. En röst. Kanske rentav kärlek vid första Accio-kastet?

När jag kastas rakt ut i utforskandet av slottet känns min kärlek något mer komplicerad. Den så kallade "autentiska" tolkningen (ett fiktivt slott kan givetvis inte vara autentiskt) känns värdig böckerna och filmerna, men också lite som en läcker kuliss. Snyggt men stelbent.

Hans skola är snyggare än din skola.

Magiska minispel, åtminstone bokstavligt talat.

Slottet Hogwarts är byggt med slående omsorg.

"Inte bara ett öppet slott, utan en öppen värld"

Jag susar med kvasten över borggårdar, längs tinnar och torn, över sjön, skogarna och Quidditch-arenan. Jag upptäcker professor Sprouts växthus och det väldiga biblioteket. Jag får dock känslan av en teknikdemo snarare än ett spel vars release sker om drygt två veckor. Till Hogwarts Legacys försvar ska sägas att det här partiet var hårt kontrollerat. Många platser var strikt förbjudna att beträda. Jag fick inte ta del av några lektioner och knappt något reellt innehåll bortom utforskandet.

Det har varit svårt att snurra sitt huvud kring Hogwarts Legacy. Ett rollspel i en öppen värld kan, som alla vet, vara väldigt mycket och det är både märkligt och märkvärdigt att jag så här nära släppdagen har stora frågetecken kvar. Moira Squier gör vad hon kan för att räta ut dem.

Du avgör spelets rytm. Bestämmer om du vill fördjupa dig i berättelsen eller om du vill söka upp Vid behov-rummet för att koka brygder. Elevhemmen i all ära (får inte se dem), det är detta hemliga rum (får inte se det) som kommer vara din bas. Sannolikt öppet för förändringar.

Man har jobbat hårt på att hitta balansen mellan skollivet och den bombastiska kampanjen. Hogwarts Legacy är också, menar Moira, "så mycket större än någon av böckerna, filmerna och teaterföreställningen". Hogwarts med omnejd innebär inte bara Hogsmeade utan "tonvis" med små byar och annat. Det är inte bara ett öppet slott, utan en öppen värld.

Kentaurerna är misstänksamma. De har skäl till att vara det.

Striderna bjuder på ett oväntat djup.

Drakar. Du kan inte leva med dem, du kan dö av dem.

Kelly Murphy, lead designer, fyller i att det varit utmanande att få alltsammans att kännas enhetligt. Det är en ynnest att kunna bygga ut världen, berättar han, men också ett tufft jobb fyllt med beslut och balansering. Kelly antyder dock att det är slottet som är paradrätten:

Det här med att få till ett öppet Hogwarts... Magiskt och intressant. Det är en labyrint fylld med hemligheter.

Mitt skrovmål för dagen sker dock långt bortom slottsmurarna. Här trillar fler poletter ner, då jag nu på allvar får känna på ett uppdrag en bra bit in i kampanjen och det magiska fyrverkeri striderna visar sig vara. Storyn får jag hänga med i så gott det går men kort sagt tar Ponny och Poppy (kanske min egen Hermione?) oss in i en frostig skog.

Det viskas om tjuvjägare men också om en konspiration som går djupare. Vår väg kantas av ogästvänliga kentaurer, ett övergivet läger och slutligen en jättelik arena dold i ett litet tält – klassisk Harry Potter-magi. På vägen kan vi samla resurser och nosa efter ledtrådar.

Min Bamse är visserligen blott rustad med ett trollspö, men med en schysst träpinne kan han bevisligen slå hela världen med häpnad. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade full kontroll men vad som däremot känns cementerat är att striderna har tillfredsställande många bottnar.

"Batman Arkham-vibbar, där tyngden snarare än i en muskulös kropp sitter i en nätt trollstav"

Tunga trälådor lyfts och kastas på fienden, blixtar kallas från himlen och genom att matcha rätt formel med rätt färg på skyddande barriärer slår jag hål på dem. Jag varnas om när fienderna kontrar. Grönt betyder att jag kan skapa en egen barriär, medan rött innebär att jag måste kasta mig undan. Jag får Batman Arkham-vibbar, men där tyngden snarare än i en muskulös kropp sitter i en nätt trollstav.

Jag lyfter fienden, de lyfter mig. Jag kedjar samman snärtiga attacker med större eldklot. Det låter som kaos, och är det också. En träbro ger vika men det är något Harry Potter-konnässörer vet hur man fixar: Reparo!

Mycket faller på plats här och jag ser fram emot att botanisera bland alla formler – även om stealth också visade sig vara lyckat. Nästan fusk då du på sant Potter-manér kan göra dig osynlig.

Med två veckor kvar till releasen har Hogwarts Legacy på allvar presenterat sig. Det var på tiden. Alla frågetecken har visserligen inte rätats ut. Skådespeleriet känns ojämnt och dialogerna något stela, men framför allt är jag spänd på hur vardagen som Hogwarts-student blir. Lektioner, elevhem, klasskamrater och vilket slags liv det finns bortom den magiska kulissen.

Arvet är blytungt men jag har en känsla av att Hogwarts Legacy lyckats förvalta det.

Fotnot: Testet avser PS5-versionen. Spelet släpps till PS5, pc och Xbox Series X|S 10 februari. Old-gen-release sker 4 april och, slutligen, släpps Hogwarts Legacy till Switch den 25 juli.