"Historien fungerar lika bra för de som inte är insatta i Harry Potter-världen"
Min första dag på trollkarlsskolan Hogwarts startar inte riktigt som för de andra eleverna. Innan jag får kliva in på det anrika lärosätet har jag hunnit bli attackerad av en drake, fått utforska gamla ruiner, och träffa den elaka svartalfen tillika rebelledaren Ranok.
Det är här tonen sätts i Hogwarts Legacy och mysteriet kring huvudpersonen byggs upp – en som du själv skapar. Vi vandrar förstås i samma skolkorridorer som Harry Potter och hans vänner men drygt hundra år före de satte sina fötter i det skotska slottet. Därmed får vi en helt ny bild av skolan med helt andra elever och lärare. Dock finns det en hel del att känna igen då många av personerna jag stöter på är släktingar till profilerna i böckerna. Historien fungerar dock lika bra för de som inte är insatta i Harry Potter-världen. Ett smart drag från utvecklarna.
Slottet Hogwarts är navet men du utforskar så mycket mer.
Den magiska trappan med de pratglada porträtten är givetvis på plats.
På kvällspromenaden har man hög hatt. Det är sen gammalt.
Brittiskt så det sjunger om det.
Spelet i sig är ett rätt klassiskt open world-spel som checkar av de flesta boxar från, säg, Assassin's Creed. Faktum är att gränssnittet och hur trollformlerna knyts till knapparna är snudd på identiskt med Assassin's Creed Valhalla. Det är också en del annat som är likt Ubisofts actionrollspel, sett till världen och uppdragsstrukturen. Det finns till och med uppdrag där jag ska smyga och ta ut fienderna i tystnad genom att hugga (läs: trolla) dem i ryggen. Även samlandet av papperssidor som flyger runt i världen känner nog de flesta som spelat Assassin's Creed väl igen.
Kanske läser du in en negativ klang, men gör inte det. Likt hur Shadow of Mordor lånade från Assassin's Creed gör Hogwarts detsamma, och med riktigt gott resultat. Runt skolan finns det en stor värld att utforska med byar, berg, skogar och sjöar. Världen är stor, men blir aldrig överväldigande utan känns bra balanserad i avstånd kontra storlek.
Hogwarts finns i mitten av kartan och markerar således också navet i spelet. Det är här alla Harry Potter-fans kan, så att säga, åtnjuta vaniljkrämen i den fyllda munken. Att spatsera runt och besöka alla ställen som finns i böckerna och filmerna är en fascinerade och (wait for it) magisk upplevelse. Den stora salen där sorteringsceremonin utspelar sig, centralhallen med den magiskt föränderliga trappan och alla snacksaliga porträtt, till arenan där quidditch-matcherna äger rum (som av någon anledning inte går att spela i spelet!?).
Allt finns där och det känns att spelbyggarna velat återskapa Hogwarts in i minsta byggsten. Det händer att jag bara stannar upp och låter mig drabbas av omgivningarna.
Progressionen för spelarfiguren är inte (heller) något nytt under solen. Jag levlar i takt med att erfarenhetspoängen trillar in och olika förmågor låses upp. Trollformler lär jag mig genom att gå på lektioner och utföra uppdrag åt lärarna. Detta innebär i sin tur att det finns hyggligt stora valmöjligheter i hur jag kan utforma min aspirerande magiker. Ny utrustning kan hittas i kistor som är utplacerade i världen eller delas ut som belöningar för utförda uppdrag. Det handlar förstås inte om svärd och tunga rustningar i Hogwarts utan i stället kappor, halsdukar och glasögon i olika former. Det tog bara någon timme innan jag såg ut som en liten gubbe med hög hatt och monokel i svart cape – väldigt potteriskt.
"Det händer att jag bara stannar upp och låter mig drabbas av omgivningarna"
Runt omkring dig finns det såklart massvis med otäcka saker som måste bekämpas. I Hogwarts görs detta logiskt nog med med magi och stridssystemet bygger på olika trollformler. Det finns en basattack som används med höger trigger, medan resten av formlerna är knutna till knapparna. Det går även att rulla undan, blocka och kontra (precis som i Assassin’s Creed, hör och häpna). Stridssystemet bjuder på underhållning och jag känner mig verkligen kraftfull när jag attackerar ett svartalfläger och börjar kasta omkring de små gynnarna som vantar samtidigt som jag flamberar dem.
Alltsammans äger rum på 1890-talet så de flesta du möter är nya bekantskaper.
På djupt vatten.
Ett open world-recept vi känner igen.
Miljöerna är magiska, på fler än ett sätt.
Det jag kan tyckas känns lite märkligt och skaver en del är att jag nästan känner mig som en Sith Lord från Star Wars snarare än en trollkarlslärling från Hogwarts. Det är flera gånger jag tänker på Anakin och hans slakt av sandfolket när jag släpper lös de magiska krafterna på mina stackars motståndare i fiendelägren. Klagosången drunknar dock lite i hur förbaskat kul det är.
Sidouppdragen består av allt möjligt som andra studenter behöver hjälp med på skolan. Runt om Hogwarts slottsrum finns det dessutom pussel och andra mysterier att lösa. Jag kan duellera i magiska turneringar, köra kvastrace eller bara flanera och plocka blommor. Kort och gott finns det alltid något att göra och efter några timmars spelande får jag dessutom ett eget rum på Hogwarts som kan inredas med möbler och tingeltangel efter tycke och smak. Rummet fungerar även som en liten bas där jag kan identifiera utrustning jag hittat, brygga drycker och odla ingredienser till dessa hopkok. Rummet kommer även med en egen husalf som kan ändra ljussättningen i rummet när jag så önskar. Musiken och ljudet är av ständigt riktigt hög klass. De lånar dessutom från filmerna vilket hjälper till att rama in hela spelupplevelsen.
"Känner mig som en Sith Lord från Star Wars snarare än en trollkarlslärling"
Hogwarts Legacy är en aldrig sinande glädjekälla och det är lätt att bli bortkollrad av sidouppdrag när jag egentligen har bestämt mig för att jag vill fortsätta på huvudhistorien. Världen är väl konstruerad och det finns rum för utforskning då allt inte markeras med knallgula utropstecken på kartan. Det finns till och med uppdrag som faktiskt lämnar spelaren vind för våg att få klura ut saker på egen hand. Jag bara önskar att det fanns ännu fler sådana moment där spelet verkligen vågar släppa ens hand.
Det största invändningen jag har är att allt känns lite väl bekant. Jag har nämnt Assassin's Creed (mer än en gång), och när Hogwarts Legacy imponerar som minst känns det nästan som en modifikation på Odyssey eller Valhalla. Sedan finns det små grafiska buggar här och där, och karaktärsmodellerna är av lite varierad kvalitet. Många ser riktigt bra ut, men vissa kan ha lite av Bethesda-problemen där de ser ut som stela mannekänger som bara viftar på armarna.
Men trots att jag ibland får déjà-vu från diverse Ubisoft-spel så har jag svårt att slita mig från Hogwarts Legacy. Spelet fångar Harry Potter-världen riktigt bra och det är en ynnest att få möjligheten att utforska allt på egen hand. Avalanche Software (kända för Disney Infinity, ej att förväxla med Just Cause-gänget) har respekterat källmaterialet och det känns verkligen som att stiga in i Rowlings böcker och hennes fantastiska värld. Samtidigt står spelet också på egna ben och undviker att göra klavertrampet med att bara stapla fanservice på hög.
Allt som allt är Hogwarts Legacy en fantastisk upplevelse för alla, och inte bara Potter-fans. Men råkar du ha en djupare koll på Harry och hans vänner blir spelet ren magi.
Fotnot: Recensionen avser Xbox Series X-versionen. Hogwarts Legacy släpps också till pc, PS5 och Series S den 10 februari, till PS4 och XBO 4 april och slutligen till Nintendo Switch 25 juli.
