Det finns generiska spel som är kompetenta men saknar hjärta. Det finns innovativa spel som har hjärta men tveksamt utförande. Det finns spel som klarar varken eller, eller båda två. Och så finns det Atomic Heart, ett spel som är lite av allt. Ibland är Bioshock-influenserna lite väl tydliga, och fasen vet att detta är ytterligare ett exempel på “eurojank”, men när det funkar och det ska så är Atomic Heart bland det mer underhållande jag spelat på senare år.

"Bland det mer underhållande jag spelat på senare år"

Handlingen är förlagd till 50-talets Sovjetunionen, i en alternativ verklighet där extrema framgångar inom neuropsykologi och robotik har fört fram sovjeterna till att bli den primära supermakten. Vid rodret står geniet Dmitry Sechenov – Sovjets motsvarighet till Andrew Ryan. Precis som för Ryan går dock saker och ting raskt åt pipan efter spelets start, och därefter är det upp till mig – i rollen som den mystiske elitsoldaten P-3 – att städa upp röran.

Måndag på jobbet.

Sovjetkitschigt.

Först och främst bör det nämnas att Atomic Heart är ett vackert spel. Ruskigt vackert, till och med. De tjusiga trailers som marknadsförde spelet lovade verkligen inte för mycket. Såväl miljö- som karaktärsdesign är annorlunda och minnesvärda, där sovjetisk estetik från femtiotalet blandas med… ja, inte vet jag. Robotar och fantasi. Ljudet håller även det en hög nivå, inklusive röstskådespelet.

"En pratigare, mindre charmig variant av Duke Nukem"

Även spelmekaniskt påminns jag om Bioshock, men även Dead Space (delvis beroende på att jag har det färskt i minnet, kanske). Jag startar spelet med en yxa – passande nog kallad The Swede – som enda vapen. Arsenalen utökas snart med välbekanta ryska vapen likt en gammal hederlig Kalasjnikov-variant, men även diverse mer futuristiska avarter. Samtliga går att uppgradera under spelets gång. Detta görs hos Nora, en kylskåpsliknande robot med personligheten av en psykiskt labil nymfoman. Sedan försvinner hon plötsligt långa stunder – eller i alla fall personligheten – och ersätts av en vanlig, trött robotröst. Nej, manuset i Atomic Heart är inte heller en slätstruken upplevelse.

P-3 är själv en annorlunda protagonist. Han är aggressiv och självsäker, ofta inte så lite smådum samt har en ytterst märklig catchphrase i form av “crispy critters”. En pratigare, mindre charmig variant av Duke Nukem. Motvikt agerar hans unika AI-handske Charles, som istället är desto mer skärpt och åt det mer fredligt lagda hållet. Likt så mycket annat i Atomic Heart så finns det dock lite mer här än man först anar.

Striderna är en annan av spelets höjdpunkter. Och tur är det, för de finns i överflöd. Merparten av det dussintal vapen jag använt känns och låter rätt, och det finns en ganska hyfsad variation bland fiender även om det dröjer lite väl länge innan många av dessa introduceras. Bossfajter återfinns också, och de är nästan uteslutande både visuellt spektakulära som underhållande att ta sig an.

"Buggar finns i mängder och det är inte uteslutande harmlösa sådana heller"

Tyvärr finns det även smolk i bägaren. Ett potentiellt problem som jag själv är mer ambivalent till är manusets ton. Det återfinns en hel del svart humor i Atomic Heart, men den är inte av exempelvis det torra brittiska slaget utan snarare buskishumor. Ibland träffar det rätt, ibland inte. Det finns även en större sektion där spelet är betydligt mer öppet. Här tappar det en del, då man mest springer fram och tillbaka och den annars så grymma atmosfären tenderar då att evaporera. De mer linjära banorna är där upplevelsen funkar som bäst.

Den stora elefanten i rummet är dock buggarna. Atomic Heart flyter i regel väldigt bra för mig, även på de högsta inställningarna, men buggar finns i mängder och det är inte uteslutande harmlösa sådana heller. De värsta jag stött på är diverse checkpoints i uppdrag som vägrar att uppdateras och där jag då har behövt ladda om.

Problemet är att det bara går att spara manuellt vid specifika platser och att spelet dels inte autosparar jätteofta, dels bara har en viss mängd saveslots. Följden är att jag vid ett tillfälle behövde spela om över två timmar på grund av att ett uppdrag hade låst sig. Hade det inte funkat – om det fortfarande hade varit låst när jag kom fram till samma punkt – så hade robotarna inte behövt bekymra sig över att avliva mig, för då hade jag gjort jobbet själv.

Men är det inte...? Jo, Molotov och andra gamla sovjeter skymtar förbi. (Eller deras lookalikes.)

Om det här är nyuckeln till ditt hjärta kan du ha problem.

Med det sagt så finns det dock som nämnt mycket att gilla med Atomic Heart och i sina bästa stunder blir jag smått hänförd – oavsett om vi pratar visuella spektakel eller de kreativa friheter man tagit sig med manuset. Mundfish har haft en tydlig konstnärlig vision som genomsyrar spelet där det bisarra och vågade står i centrum från början till slut. Det är kantigt och lite ojämnt men en titel med väldigt mycket hjärta, och någonstans under lagret av buggar ligger det en regelrätt diamant och väntar.

Fotnot: Testat på pc. Spelet släpps 21/2 till pc, PS4/5 och Xbox Series/One. Testdator: Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 16 GB RAM.

Atomic Heart
3
Bra
+
Fantastiskt vackert
+
Kompetenta, engagerande strider
+
Minnesvärt manus som är ömsom vin…
-
…ömsom vatten
-
Väldigt buggigt
-
Crispy critters!
Det här betyder betygen på FZ