Final Fantasy XVI

Yoshi-P sticker ut hakan: "Så länge en meteorit inte faller över Square Enix kontor kommer Final Fantasy XVI inte försenas". Känns tryggt, inte minst då Naoki Yoshida (hellre: Yoshi-P) också blivit en trygg hamn för Final Fantasy XIV och lyckades vända fiasko till braksuccé.

"Del sexton har mer skit under naglarna"

Onlineregissören tar klivet offline och är Final Fantasy XVI:s starke man. Inget personligt om Tetsuya Nomura men i hans händer har serien på flera vis blivit en stagnerad historia. Glansig sci-fi med modelejon till huvudpersoner. Del sexton har mer skit under naglarna och riktar blicken bakåt mot den kristallrika fantasy vi såg i begynnelsen.

Det ska omedelbart sägas: det är mycket jag tycker om hos Final Fantasy XVI. Vissa frågetecken finns dock, som kanske eller kanske inte spelar roll i slutändan. Att det är huvudseriens första PEGI 18-titel har fått en del ögonbryn att höjas. Parat med de medeltida influenserna har jag våtdrömt om något Game of Thrones-aktigt. Blodigt, rått, brutalt.

Vad jag får är: "Fuck, fuckely, fuck, fuck, for fuck's sake". Om ni tillåter en hårdragning. Nåja, de säger i alla fall "fuck" på en rad olika vis med brittisk engelska. Det gör det lite bättre. Kanske.

Min andra invändning är vad jag faktiskt får spela. I sitt anförande frestar Yoshi-P med stämningsfulla vyer: skogar med spegelblanka tjärnar, dramatiska ökenlandskap och glittrande berg som i själva verket är mödrakristaller – med rejäl bäring i berättelsen. Riken som styrs via tro och skräck. De politiska konflikterna löper som en röd tråd genom FFXVI. Jag gillar't. Jag gillar också det faktum att spelet inte är en öppen värld på riktigt utan att man punktmarkerar olika platser som får skina. Kvalitet framför kvantitet, om man så vill.

Därför känns det snopet att det jag får spela mestadels är ett jämntjockt, jämngrått slott.

Det känns inte representativt för det jag fått se, och det är dessutom svårt att investera sina känslor i detta när vi kastas in mitt i Clives hämndhistoria. Vi kommer få följa honom i tre olika faser: tonåren, tjugoårsåldern och när han är "trettio-någonting". Oväntat mogen ålder för jrpg-hjältar som ständigt är sexton med blått hår och skostorlek inte av denna värld.

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

Clive är huvudpersonen, den vi styr, och den jag styr genom det ganska dystra slottet. Här och där får han sällskap i striderna av exempelvis Jill, hans närmsta vän, och Cidolfus, vars största dröm är att bygga en plats där det inte spelar någon roll vem eller vad du är. Allt detta – världen, berättelsen, ensemblem – är viktiga grundpelare i Final Fantasy XVI. Här och nu törs jag inte dra några slutsatser, men ansatserna känns fräschare än vad de gjort på länge.

Men att det är kul att spela, det vågar jag lova redan nu. Square Enix har varit på en något skakig resa sedan, tja, egentligen tolvan med att flytta över turordningsstriderna till realtid. Att de lyckats bättre än någonsin framgår av min första hands-on-anteckning: "Så jävla kul!"

"Rätt balans mellan kontroll och fyrverkeri"

Och om vi ska bena ut vad som är "jävla kul" med striderna? Spontant känns det som om Yoshi-P och kompani hittat rätt balans mellan kontroll och fyrverkeri. Clives standard-moves känns relativt grundade: svärdsvingande med fyrkant, enkla magier med trekant, och så undanmanövrar med R1. Men det vore inte Final Fantasy om det inte fanns (mycket) mer.

Det gotiska slottet är, som sagt, ganska trist och trumpet. Den smittande spelglädjen är därför mer än välkommen. Den boostas ytterligare av spelets "Eikons". Det låter som ett nytt påfund och är på sätt och vis det också, men snarare kan man kalla det nygammalt. Espers, Eidolons och summons hör Final Fantasy-serien till. Ifrit, Shiva, Ramuh och så vidare.

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

Square Enix: "Contents shown on the screen are from a special version made for media to
experience, and contents may differ from the final version."

I skedet jag spelar kan Clive växla mellan tre olika Eikons som präglar honom. Phoenix öppnar upp möjligheter att teleportera sig en bit över stridsfältet, och kopplar man samman denna med vanliga attacker blir resultatet läckert. Det finns cyklonlika moves som skadar hela soldatsvärmar medan tyngre varianter kan laddas upp och lämpar sig för ensamma, starkare fiender. Final Fantasy XVI växlar frikostigt mellan de olika varianterna. En ilsk blondin – den största källan till "fuck"-olåt, för övrigt – löper som en röd tråd genom demon.

Hennes ordförråd vägs upp av de kompetenta bossdanser (notera: plural) hon bjuder upp till.

På tal om "fuck" så är "tillgänglighet" faktiskt en fulare svordom i spelvärlden. Det känns dock som om Yoshi-P och gänget hittat en bra lösning du kan dyka i (eller skita i). Clive kan nämligen rusta sig med tingeltangel som låser upp olika stödhjul. Det kan handla om att utföra avancerade kombinationer med ett enda knapptryck eller få varningar när fienden är på väg att få in en träff. Den senare gillades då jag är kroniskt kass på att väja och parera.

Om miljöerna jag först får se är återhållsamma släpps allt loss i demons sista och relativt fristående parti. Eikons roll i Final Fantasy XVI är speciell. De är en slags kärnvapen av kött och blod som kan rasera hela kungadömen. Titan, exempelvis, är 120 meter hög.

"En slags kärnvapen av kött och blod"

Garuda är inte riktigt samma koloss men, damn, hon skapar kaos ändå. Stormen Gudrun har inget att sätta emot stormen Garuda. Striderna mot Eikons kommer återkomma då och då i spelet och kommer med olika slags spelregler. En sak har de gemensamt: det bombastiska. Jag får se glimtar av något som liknar ett klassiskt shoot 'em up och en annan som går i extrem hastighet. Garuda är som sagt ett enda oväder och jag är i stormens öga.

Clive börjar återhållsamt med sin vanliga arsenal men efter en stund vaknar hans Eikon, Ifrit, till liv. Vad som följer är en stormig, eldig duell med enorm tyngd och nya kontrollgrepp. Ifrit kan kasta sig rakt över fältet och grabba tag i Garuda som å sin sida låter missiler regna ner.

Det ska sägas att kontrollen i slutändan får stå tillbaka för fyrverkeriet. Finalen av jättestriden består mestadels av några få knapptryck och desto mer filmsekvens. Det känns lite snopet.

Men. Det är ändå mycket som känns väldigt bra med Final Fantasy XVI. Senast jag kände samma optimistiska längtan var inför Final Fantasy X. Det är inte så konstigt då Nomura-san därefter kört på i liknande fotspår. Fantasin har saknats, och den här gången får vi till råga på allt reell fantasy. Gotisk, medeltida sådan. En klassisk värld och en jag vill förlora mig i.

Fotnot: Final Fantasy XVI släpps 22 juni exklusivt till Playstation 5.