"Kanske är det därför jag och Tchia förstår varandra"

Jag växte upp i en tid utan internet och smartphones. Mina vänner och jag lekte i skogar, på förbjudna och övergivna varvsområden, längs rostiga tågrälser, och bland Hisingens berg. Långt upp i den gamla eken i skogen nedanför lågstadieskolan, där dagdrömde jag om att hamna i samma sitsar som Mikey i Goonies, Gordie i Stand By Me eller Bastian från Den oändliga historien. Min uppväxt präglades av såväl äventyrslust som utforskande, och kanske är det därför jag och Tchia förstår varandra.

Tchia (eller som vår eminente Fredrik skrivit flera gånger i vår chatt: "Tisha" eller "Ischias") är ett äventyrsspel som utspelar sig bland tropiska öar där jag tar kontroll över protagonisten med samma namn som speltiteln. Inspirerat av Nya Kaledoniens kultur och miljö utforskar jag öns vackra stränder, höga berg och djungler.

I navet finns utforskning och frihet, och jag använder Tchias unika förmågor för att ta mig fram över hav och land. Till en början känns Tchia som vilket spel som helst och står gärna på axlarna av The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Men efter introduktionen händer något. Tchia börjar bryta sig loss från det förväntade mönstret och utformar en egen stig att vandra längs. Och på denna stig finns både bra och dåliga vägskäl. Allra mest skiner emellertid solen.

Soul jumping, den mest finurliga förmågan Tchia besitter, innebär att hon kan ta kontroll över föremål och djur. Som en delfin sprintar jag genom kristallklart vatten och avslutar med ett elegant hopp över ytan. Att flyga runt som en duva med möjligheten att B-52-droppa en färsk last av duvexkrement får mig att småle – och samtidigt förbanna Göteborgs bevingade terrorister. Tchia kan endast besitta själar (har verkligen kokosnötter en själ?) under en begränsad tid, men överallt finns det nya möjligheter för själahoppande. Tiden för besittning går att förlänga genom att smaska i sig en speciell "själfrukt" och samma princip gäller för uthållighetsmätaren.

Berättelsen kretsar kring att hitta ett sätt att besegra antagonisten Meavora, och är samtidigt en coming of age-story om en ung flicka som försöker hitta sin plats i världen. Som vill övervinna sina osäkerheter och finna sin identitet. Vilket är stadier av livet vi alla passerar genom.

"Berättelsen vågar sticka iväg"

Detta är även ett av spelets starkaste attribut, som får mig att minnas min barndom och mina tvivel över vem jag var, vem skulle jag bli, och min plats på planeten. Under resans gång träffar jag på en brokig skara av karaktärer som tillför ett djup till spelet, vars berättelse vågar sticka iväg i både mörka och humoristiska riktningar

Musik är ett centralt tema i Tchia och möjlighet ges att delta i olika rytmsektioner där jag spelar på instrument hämtade från kulturen i Nya Kaledonien. Ett högst oväntat drag är att dessa går att skippa utan någon form av bestraffning. Brännpunkten för utvecklaren Awaceb är att inte agera bromskloss för spelaren, utan låta upptäckarglädjen och öarnas kulturliv i stället ta plats. Att spela ukulele är en annan central spelmekanik som kan ändra tiden på dygnet, eller bara utgöra en stund av stillsamt plinkande i den blodröda kvällssolen.

Tchia är en upplevelse som genomsyras av glädje och utforskning. Konceptet att erbjuda en interaktiv sandlåda är inget nytt, men lyckas ändå kännas fräscht. Det som solkar den övergripande upplevelsen är striderna och stadsdelarna som känns platta och oinspirerande jämfört med övriga inslag. Kanske hade det varit så enkelt att striderna borde skippats till förmån för något annat? Ärligt talat: jag vet inte.

Tchias solmogna övärld erbjuder en befriande upplevelse där jag susar runt på en virtuell lekplats fri från begräsningar i form av låsta områden och liknande. Inramningen, musiken och Tchias förmågor samverkar för att skapa en upplevelse som är en tillbakablick till en ung och oskyldig spelbransch som inte alltid strävade efter att uppfinna hjulet – utan endast ville få det att snurra bra. Och är det något Awaceb bevisar med Tchia, så är det att ett spel kommer långt med ambition och hjärta, även om resultatet kanske inte på alla plan når riktigt hela vägen.

"Katarsis i spelform"

Jag kan sakna utmaning, men på samma gång är det världen som lockar till att fortsätta upptäcktsfärden. Tchia ett vackert och charmigt verk som fångar essensen av glädje och äventyr nästan hela tiden under de 12 timmar jag tillbringar med det. Det är en raritet i form av frestelsen att vilja stanna kvar och njuta av stillsam stund på den spartanska pontonbåten. Och även om spelet definitivt dras med brister, så är det katarsis i spelform. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att Tchia framkallar känslor hos mig. Kanske är det minnet av en liten pojkes dröm om den vida världen utanför betongens gråa fasader.

Eller helt enkelt en vuxen mans önskan om ett enklare liv.

Fotnot: Tchia släpptes den 21/3 till pc, PS5 och PS4. Testat på PS5.