Världen är död. Exakt vad som hänt spelar mindre roll – allt som spelar roll är att ingenting växer, ingenting rör sig, ingenting lever. Enda sättet att återställa liv till planeten är med teknologi, men gör man det så blir naturen per definition inte orörd. I Terra Nil är således målet att få en värld att återuppstå och sedan sudda ut alla lämningar av själva processen.

"Har kallas för en omvänd stadsbyggare, men det är inte helt sant"

Jag har sett Terra Nil kallas för en omvänd stadsbyggare, men det är inte helt sant. Målet är fortfarande att bygga, men i detaljerna skiljer det sig från ett typiskt strategispel. I stället för att tjäna pengar eller göra invånare glada, så handlar det helt och hållet om att återställa ekosystem och återinföra båda flora och fauna till döda miljöer. "Omvänd exploatering" är kanske en bättre beskrivning. All inverkan vi har på miljön syftar till att skapa förutsättningar för att vi som spelare ska kunna radera alla spår av påverkan och avlägsna oss.

Det är ett sympatiskt och intressant koncept, och Terra Nil har en avslappnad och rofylld inställning till byggandet som påminner lite om det utmärkta causalspelet Dorfromantik. Det finns ett lätt pusselelement till det hela, men det är inte ett spel du spelar för att bli den bästa byggaren eller smartast i klassen. Tjusningen ligger i stället i att i godan ro försöka omforma ett landskap så att det blir precis så vackert du vill ha det. När du är färdig kan du beundra din skapelse innan du lämnar den för evigt, i vetskapen att livet kommer att fortgå utan dig.

Pusseldelen består i att skapa nog stora sektioner av olika sorters miljöer, samt att planera för att kunna få bort alla dina byggnader när du är färdig. Ingenting får lämnas kvar, allt måste bort. Olika kartor har olika krav och olika byggnader för att ändra temperatur, luftfuktighet och annat för att skapa precis rätt förutsättningar för att liv ska kunna gro igen.

Det är dock simplare än det kanske låter. Kanske väl simpelt, för spelet riskerar att ramla lite mellan två stolar. Det är inte lika direkt och intuitivt som tidigare nämnda Dorfromantik, men det är inte heller ett rejält strategispel. Kampanjen är väldigt kort och klaras av på en handfull timmar, men tanken är att du ska gå tillbaka och skapa så fina miljöer du kan.

Det är nästan som ett slags terapi. En spelmotsvarighet till de där stressbollarna som arga chefer har på sina kontor. Bara man är medveten om detta så kan Terra Nil bjuda på trivsamt pyssel när man vill slappna av en stund och skapa lugna, rofyllda världar utan miljöförstöring, konflikter och jobbigt folk som klagar på skatter och trafikstockningar, som i klassiska stadsbyggare.

"Ett stråk av mörker som ligger där och bubblar i bakgrunden"

Spelet är dock inte bara odelat mysigt, hur mycket det än försöker. Tanken är väl att Terra Nil ska inge hopp, men det faktum att världen är död och måste återuppstå på artificiell väg ger spelet ett stråk av mörker som ligger där och bubblar i bakgrunden, bakom den finstämda musiken och vackert utmejslade pixelmiljöerna.

När jag återställer korallreven och ser valar återvända till vattnet i Terra Nil tänker jag att det är en fin fantasi. Synd att den har väldigt liten bäring på verkligheten.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Terral Nil släpps även till mobila format via Netflix.