Att The Legend of Zelda är en serie med en hysteriskt hög lägstanivå vet vi, och i FZ-läsarnas formkurva cementeras detta faktum. Att stöta och blöta vilket, eller vilka, som är seriens allra mesta legendarer kan göras i evighet. På sätt och vis pågår ett ständigt lågintensivt krig i mitt huvud. "Det är bäst! Nä, det...! Absolut inte, utan så här ligger det till..."

Men jag ska göra mitt bästa för att lösa min inneboende konflikt, och dela med mig av personliga topp 10. Du kommer antagligen tycka att jag har jättefel. Du kommer skrika av raseri. Och det är okej. Varför inte rätta till mina snedsteg genom en egen topplista i kommentarsfältet?

Med detta sagt: låt legenden börja.

10. The Legend of Zelda (NES, 1987)

Originalet är inte längre bäst, såklart. Det har det inte varit på 30 år. Men äventyret från 1987 har ändå en frihet som egentligen inte överträffades förrän i 2017 års Breath of the Wild. Ett öppet Hyrule du kastas in i med skogar, sjöar, kyrkogårdar och – förstås – dungeons.

9. The Legend of Zelda: The Minish Cap (Game Boy Advance, 2005)

Nintendo var inte pigga på att producera Zelda-titlar till Game Boy Advance. Lyckligtvis fanns Capcom och Flagship, vars The Minish Cap är traditionell 2d-Zelda uti de spetsiga hylian-öronen. En övervärld, flertalet dungeons. Men också: mini-Link och ett par verktyg (Gust Jar, Mole Mitts) som blev så bra att Nintendo stal idéerna för framtiden.

8. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass (Nintendo DS, 2007)

"Sådana här Zelda-spel görs inte längre. Det är dumt"

Att styra med stylusen tog sin tid att vänja sig vid för egen del, men det är svårt att föreställa sig en bättre DS-ambassadör än Phantom Hourglass. Wind Waker-känslan är intakt och faktiskt delvis boostad tack vare chansen att kunna rita på skärmen; göra egna kartor, lösa pussel, skriva anteckningar, sikta med kanonen. Finurligt och fyndigt. Sådana här Zelda-spel görs inte längre. Det är dumt, tycker jag.

7. The Legend of Zelda: Skyward Sword (2011)

Nog är nog. När vi hunnit till 2011 var Wii-viftandet något vi hunnit tröttna på. Men Nintendo gav sig inte. Trots en katastrofal E3-demonstration (stackars Shigeru) gjorde man det klart: Wiimoten är ditt svärd. Efter ett ganska ängsligt Twilight Princess var Skyward Sword (recension) välkommet. En värld bland molnen (Tears of the Kingdom är definitivt inte först) och enormt kreativa dungeons – där också fienderna är Wiimote-pussel. Vilken grej.

6. The Legend of Zelda: Majora's Mask (2000)

"Under ytan bultade dock ett mörkare hjärta"

Det var förståeligt att Nintendo inte ville släppa taget om Ocarina of Time-motorn, så två år efter det fick vi ett bedrägligt likt äventyr: Majora's Mask (3DS-recension). Under ytan bultade dock ett mörkare hjärta. En värld på randen till undergång, en Måndag hela veckan-loop. Tick, tack.

5. The Legend of Zelda: A Link to the Past (1992)

Jag kan riktigt känna förskalven inför det faktum att jag placerar heliga(ste?) Zelda-graalen "bara" på plats fem. Å andra sidan: detta är min lista, och det vore dumt att fara med osanning. Dessutom är åtminstone de sex spelen i topp rena mästerverk. A Link to the Past till SNES är verkligen "super-Zelda". Det bygger vidare på originalet, med djupare story, bombastiska bossar och en mörkervärld till den ljusa. Super-Zelda, som sagt.

4. The Legend of Zelda: Breath of the Wild (2017)

"1987 var det kanske det här Miyamoto föreställde sig"

"Det bästa Zelda-spelet", säger någon. "Inte längre Zelda", säger en annan. Den definitiva visionen av det första Zelda, säger jag. Nej, seriens patenterade dungeons lyser med sin frånvaro (saknar dem) i Breath of the Wild (recension) men Hyrule som värld har aldrig varit pampigare eller mer vidsträckt. 1987 var det kanske det här Shigeru Miyamoto föreställde sig. 2017 blev drömmen verklighet.

3. The Legend of Zelda: Link's Awakening (1993)

Sällan eller aldrig når The Legend of Zelda särskilt djupa storybottnar. Link's Awakening är undantaget. Koholint Island är inte Hyrule men i Game Boy-spelet (vars ton känns mer rätt än Switch-remaken, om du frågar mig) blir det mitt hem. Som jag älskade den här ön! Udda och underbara figurer, som jag inte ville skiljas ifrån. Berättelsen byggs med små medel men svallvågorna känner jag fortfarande av. Hur allt detta kunde rymmas i en Game Boy-kasett är overkligt.

2. The Legend of Zelda: Ocarina of Time (1998)

På många sätt är Ocarina of Time den definitiva 3d-remaken av A Link to the Past, och således har dessa två blivit den cementerade bilden av hur Zelda ska se ut. Det är synd, för de största äventyren ska inte följa mallar. De ska kännas gränslösa och oväntade – precis som detta gjorde där och då. Visst, arvet från A Link to the Past är tydligt, men det gör också vad Super Mario 64 gjorde för 2d-Mario. Nintendo försökte senare göra Ocarina of Time igen med Twilight Princess. Det misstaget har de inte gjort om.

1. The Legend of Zelda: The Wind Waker (2003)

Grejen med Zelda är att de ska bryta ny mark. Ta oss genom tiden, till mörkervärldar, eller... varför inte ut på det stora havet? Kravet på Nintendo var Ocarina of Time (igen). Så dumt. Nintendo visste bättre och gav oss ett sjörövaräventyr med vinden i Links halmgula kalufs och doften av saltvatten – våga inte påstå att jag inte förnimmer den! The Wind Waker (Wii U-recension) är det vackraste spelet och för en gångs skull mådde jag bättre i världen ovanför än i spelets, ändå, smarta dungeons. Varje ö är en ny saga och varje soluppgång ett löfte om äventyr.

Vilken är DIN topplista?

Du har läst. Kanske håller du med? Kanske knyter du näven i fickan? Hur som helst är det hög tid att du också vandrar längs minnenas allé och sätter samman till personliga topplista av The Legend of Zelda-spel. Klipp ut den enkla mallen och klistra in i kommentarsfältet.

Lägg till fler spel om du vill. Motivera eller låt titlarna tala för sig själva.


[b]Min topplista över Zelda-serien[/b]

[b]1.[/b]
[b]2.[/b]
[b]3.[/b]