Robin: Det kunde ju förstås ha varit vilken tisdag som helst. En helt vanlig regnig och ruggig novemberkväll som så många andra gånger. Så var det inte. Tisdagen den 16 november 2004 var dagen då Half-Life 2 äntligen, efter alla dessa år, skulle få visa upp sig för världen. Ödets ironi gjorde dock klart att jag var tvungen att jobba över just denna dag, vilket förstås blev en än värre plåga när jag visste vad som låg nedanför brevinkastet hemma. När jag väl kom hem hade jag tänkt gå och lägga mig på en gång men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Efter en stunds installerande och en ännu längre stunds väntade på att Steam skulle låta mig spela fick jag så äntligen starta upp spelet som jag längtat efter så länge.

Egentligen behöver väl spelet ingen större presentation, men det hör ju liksom till att kortfattat förklara vad det går ut på. Half-Life 2 utspelar sig en tid efter originalet (Valve har medvetet inte sagt hur länge) där du än en gång tar på dig rollen som forskaren tillika hobbyhjälten Gordon Freeman. Nu har vi dock lämnat Black Mesa bakom oss och befinner oss i City 17 – en östeuropeiskt inspirerad stad förtryckt av elaka utomjordingar och styrd med järnhand av Black Mesas tidigare chef Dr. Breen. Du får kontakt med Barney, din gamle vapendragare från Black Mesas säkerhetspolis, som hjälper dig förbi City 17:s vakter och säger åt dig att ta kontakt med den civila upprorsstyrkan.

Calle: För mig och säkerligen många andra var det en smått overklig upplevelse att pilla bort den som vanligt inbrottssäkra skyddsplasten kring fodralet samtidigt som Gordons glasögonprydda ögon stirrade på en. Jag tvivlade faktiskt ända tills jag sett själva DVD-skivan (det enda fysiska mediet spelet levereras på i Europa) och det var med extra försiktighet jag lossade skivan. Hypen grep än en gång tag i mina tarmar men det fanns inte tid för höga förväntningarna i form av magont. Det var dags att spela.

Som tur var hade jag ett Steam-konto sedan tidigare vilket gjorde hela upplåsningsprocessen mycket smidigare. Att folk fick vänta i timmar på att få spela är självklart dåligt och motståndare till Valves distributionsvektyg har nu utökat sin arsenal med argument men detta är en recension av själva spelet.

John: En recension av spelet var ordet. Det var med saliven fortfarande droppandes i munnen jag kom hem denna ödesdigra tisdag från releasen av Half-Life 2 som svenska Vivendi höll på Inferno Online i Stockholm. Redan där i den vanligtvis antagligen svettiga lokalen hade det slagit mig att spelet såg förvånansvärt bra ut och ivern att spela lät inte vänta på sig. Det dröjde dock inte länge efter installationen innan jag insåg att jag knappast var den enda som besatt dessa känslor - tvärtom verkade det som att halva planeten satt och försökte aktivera sina Steam-konton på samma gång. Det, eller så har Valve satt fart på en gammal skrivmaskin i Nepal som Steam-server.

Installationsproblemen som omgärdar Half-Life 2 får knappast anses som ringa. Visst är försöket att stävja piratkopiering hedervärt men undertecknad insåg fort att de bekanta som införskaffade spelet på det något mindre lagliga sättet kom igång fortare än jag som satt med en laglig kopia. Antagligen inte Valves syfte i första taget men väl resultatet av deras ansträngningar. I flertalet timmar satt jag således och försökte aktivera men det dröjde till nästa morgon innan Steam så småningom släppte in mig. Jag var tveklöst inte den första att starta spelet, men vad gör då det, för nu var det jag som var Gordon med glasögonen.

Valve Software har valt att inte tillåta spelare att nyttja spelet utan att först registrera ett konto i Steam. Vad detta innebär är att du helt enkelt måste ha en internetanslutning vid installationen, annars kommer du ingenvart. När spelet sedan är installerat, verifierat och upplåst (ja, Steam låser spelfilerna tills du verifierat att du har en laglig kopia) så kan du använda dig av ett offline-läge, förutsatt att du låter Steam komma ihåg ditt lösenord. En uppoffring värd besväret för det nöje du har att vänta förstås men samtidigt synd om de, hur få de än må vara, som inte har tillgång till internet där de spelar.