Min relation till skaparen JJ Abrams pendlar mellan hat och kärlek. Vissa avsnitt känns bara som platsfyllare, hela säsong två kändes svajig och informationssvälten var svår. Många tittare gav säkert upp ungefär där, frekvensen av pusselbitar sjönk och för mycket vikt lades på olika relationsdraman Jag vill ju bara veta hur isbjörnarna kom dit och vad det där svarta molnet är för något. Mysterierna är därför både seriens styrka och svaghet.

Om inte anhängarna redan hade spenderat oräkneliga timmar på att googla efter ledtrådar om vad som egentligen händer på den tropiska ön skulle Lost: Via Domus aldrig haft en marknad. Det är Abrams säkerligen medveten om och jag kan inte låta bli att bli glatt irriterad över att namnet på startfilen inleds med ordet "Yeti". Att spelmotorn som bland annat driver Ghost Recon: Advanced Warfighter heter så köper jag inte som anledning. Ut på internätet igen alltså.

Tillbaka till stranden

- Du har väl packat solkrämen?

Spelet utspelar sig parallellt med den första säsongen där mycket av grunden till storyn cementerades. För att göra det intressant är vinkeln ny, du spelar som fotografen Elliot Marlows och precis som många andra har du en bakgrund som blir allt mer knuten till huvudstoryn ju mer den vaskas fram. När du vaknar i djungeln efter kraschen har du dock tappat minnet och du måste därför börja forska i vem du är samtidigt som du hela tiden försöker få veta mer om ön.

I grund och botten är Lost: Via Domus ett actionäventyr, du styr Elliot i tredjeperson med klassiskt tangentbordsgrepp och mus. Genom att interagera med de andra karaktärerna från serien får du olika uppdrag och ledtrådar till hur du kan ljussätta ditt dunkla minne. Då och då får du svartvita flashbacks och genom att använda din kamera får du veta mer om ditt förflutna. Det gäller att plåta ett speciellt motiv och få fokus för att låsa upp innehållet så det blir som ett pussel i sig. Genom att föreviga andra platser på ön, till exempel den ingraverade nummerföljden i luckan till Pearl-stationen, får du tillgång extramaterial. Det är en smart detalj som säkert kommer att få informationstörstiga spelare att ta kort på det mesta. Du stöter också på andra tankenötter typiska för genren, såsom att koppla om i elskåp för att strömsätta dörrar, bränslepumpar och annat.

När du inte traskar runt i ditt förflutna ränner du runt på ön och oftast måste du passera genom djungeln där det livsfarliga svarta molnet har sina jaktmarker. Det handlar aldrig om en ren transportsträcka. Har du väl besökt en plats kan du dock välja att ta dig direkt dit men det finns gott om hemligheter bland snåren som kan vara värda att utforska. Själva styrningen fungerar skapligt men menyer och kommandon känns väldigt konsolanpassade. Det är främst det röriga upplägget på tangentbordet som stör, att bilden på en "standardkontroll" i menyn visar en Xbox 360-dosa är talande nog. De går förvisso att lägga om tangentfunktionerna men det gör lite skillnad när hela systemet är byggt för något helt annat. En handkontroll gör säkert ditt liv på ön något lättare men pc-spelare lär till exempel irritera sig över att inte kunna ändra grafikinställningar direkt i spelet.

Tätt djungeläventyr

- Men Crysis är inte hotat

Grafiken är skaplig, de tropiska omgivningarna för inte tankarna till Crysis men Ubisoft har lyckats bra med att återskapa huvudpersonernas anleten, vilket är positivt eftersom du spenderar mycket tid i konversationer. Hoppades du på att skådespelarna lånat ut sina röster till sina polygonkloner tror du säkert också att sanningen kommer att avslöjas tidigare än det sista avsnittet i säsong sex, vilket förstås inte lär hända. Jag gillar hur de använt mörkret i de olika grottorna som ett spänningsmoment, är din fackla släckt för länge får du snart otrevligt sällskap och med vattenfall och ettriga fladdermöss får du använda din ljuskälla klokt.

Lost: Via Domus är inte ett dåligt spel men det är heller inget särskilt. Hade det inte rört sig om ett Lost-spel skulle det intresset varit stendött. Den nya vinkeln gör mig tillräckligt nyfiken för att vilja fortsätta spela men samtidigt har jag en gnagande känsla av att spelet inte kommer att ge mig särskilt många pusselbitar i huvudstoryn. Därför är jag säker på att detta är en påse bekant lösgodis för fans snarare än den första dosen som får dig beroende av serien.