När Internet låg i sin linda satt jag tillsammans med tjugotalet kurskamrater i USA och diskuterade ämnet. Gemensamt för de flesta av oss var att få insåg vad som höll på att hända. Dansken Thomas var kanske den ende som verkligen förstod, och i begeistrade brandtal upplyste han oss om den ljusnande framtid; att tre bokstäver 10 år senare skulle ha förändrat allt vad gäller elektronik, kommunation och handel. WWW var ett faktum.

Idag är onlinespel och termen MMORPG en lika självklar del av spelklimatet som FPS eller RTS. Man kan tycka att genren stampat vatten ända sedan Everquest och Ultima Online-tiden, med egentligen marginella förändringar. Samtidigt är fler tunga titlar i antågande och flera veteraner får fortsatt förtroende i och med återkommande expansioner.

Final Fantasy är ett kapitel för sig. En historisk serie med flera klassiska episoder på meritlistan, och utgör själva källkoden för det luddiga begreppet spelglädje enligt många. När Square Enix nu tagit steget ut i cyberspace kan man anta att man inte gör det halvhjärtat. Antagandet är korrekt. Final Fantasy XI – Online är enormt på flera sätt.

Struktur, för böveln!

Ovanstående textrad var inte tänkt som rubrik, utan fanns med i mina minnesanteckningar inför själva recensionen. Istället får den nu illustrera ett allt överskuggande faktum i FFXI (och förvisso MMORPG i allmänhet) – att struktur och överskådlighet är svårt i ett sådant här spel. För det första krävs en sak vi återkommer till längre ner, nämligen tid. Tid, tid och åter tid. Här finns få genvägar. Inga enkla knep eller tricks som funkar. Skall du lära känna världen Vana’diel, dess invånare, djup och själ, ja då får du offra saker. För det andra är spelet så stort och har en så pass brant inlärningskurva att du verkligen måste fördjupa dig i det för att kunna bli framgångsrik eller för att inte tröttna. Således behövs någon form av strukturerat spelande, planering rentav.

Upptakt

Men vi börjat med en kort introduktion till spelet i sig. Skillnanden mellan Final Fantasy XI och merparten av konkurrerande MMORPG:s är att man överfört en redan befintlig värld till ett för oss verkligt spel, där vi själva kan axla rollen som hjälte eller äventyrare och utveckla vår karaktär efter tycke och smak. Tillsammans med ett mycket gott utförande var det detta som gjorde Star Wars – Knights of The Republic till ett av fjolårets mest omtyckta spel. Eftersom min kunskap i den tidsmässigt mellersta konsolgeneration är alldeles för liten har jag missat en hel av Final Fantasy-magin. Men jag förstår till fullo hur mysigt det måste vara att kunna rusa runt bland raser och samhällen man tidigare bara tagit del av indirekt. Här är du med och skapar händelseförloppen, om än inte lika tjusigt skriptade och planerade som i de ”riktiga” FF-spelen.

De händelser som ligger till grund för den värld du inträder i ger förstås matnyttig kunskap bra att känna till. Men de spelar egentligen ingen praktiskt roll, precis som det bör vara. Nya spelare måste kunna lotsas in i Vana’diel utan att behöva lägga pannan i plogade fåror av frågetecken. I en tämligen omständlig procedur går du igenom installation, godkännande av diverse avtal och skapandet av din karaktär. Givetvis har alla fem dominerande raser sina för- respektive nackdelar. Som RPG-fan är detta val av största vikt och är så att säga ett angenämt problem. Enkelt uttryckt finns varelser som liknar människor, alver, barnliknande magiker, kattfolk och de maffiga bestar jag själv valt att spela som, galka.

Spelet uppdateras till nuvarande version automatiskt, något som alltid skrämt en innehavare av V92/56kbps-modem. Men vad är väl ett par hundra megabytes nedladdning mot nöjet att få skriva om spel? Intet, mina vänner! Väl inne börjar äventyret, och det är brant, förbryllande men härligt.