Recension – Obscure

Spelet Obscure från Microids har marknadsförts som datorspelens svar på detta koncept och storyn skulle lika gärna kunna ha berättats på vita duken, detta är dock inget bevis på hög kvalité. Efter sedvanlig installation, ikonklickande och val av svårighetsgrad slängs spelaren direkt in i handlingen och till tonerna av punkrockarna Sum 41:s låt Still Waiting presenteras spelets fem huvudpersoner kan någon stava till stereotyp? Vi möter mörkhyade Ashley, den starka och snygga kvinnan som utövar kampsport och skjuter snabbast fastän stringtrosorna är halvvägs upp i armhålorna. Hennes pojkvän Kenny är spelets sportkille vars specialattribut är hans vältränade kropp vilken gör att han både springer snabbare och slår hårdare än de andra. Vi har den välklädde och smått töntige amatörjournalisten Josh som aldrig missar en ledtråd, busen Stan som hackar datorer för att höja betygen och som dyrkar lås på ett ögonblick. Sist men inte minst har vi den intelligenta tjejen Shannon, tillika lillasyster till Kenny, som iklädd en kjol som slutar innan den börjar är en hejare på att lägga förband och komma med smarta tips.

Tystnad, tagning pågår.

När en ur denna bekantskapskrets försvinner blir de andra oroliga och solidariska som de är bestämmer de sig för att stanna kvar efter skoltid för att leta. Vad de inte hade räknat med var att bli inlåsta och när vaktmästarens nyckelknippa rasslat till utanför dörren börjar äventyret (läs spelet). Ditt första problem blir inte att ta dig ur det låsta rummet utan att orientera dig bland kontrollerna och här verkar utvecklarna tappat både kompass och karta. Jag anade oråd redan i spelets meny då muspekaren var bortsprungen och tangentbordet var min enda vän. En sur nostalgikick från 90-talet infinner sig när man med båda händerna på tangentbordet börjar flytta runt karaktärerna på skärmen och efter en stund märks nästa problem kameravinklarna. Ni som spelat Resident Evil och Silent Hill känner igen de fasta kamerapositionerna som gör ett tappert försök hålla att hjältarna inom synhåll på skärmen men ibland verkar det som regissören tagit sig en sup. Den största skavanken med systemet är att riktningarna ibland inte är likadana från skärm till skärm vilket gör att du (om inte ett tillräckligt snabbt styrknappsbyte sker) börjar springa åt fel håll, gärna in i något som gör ont. Om den tafatta kontrollen är följden av en dålig portning från konsolversionerna kan jag inte svara på då jag inte testat dem. Klart är dock att en gamepad med fler än fyra knappar är att föredra, om än bara för att matcha styrkorset som illustrerar hur du ger dina kamrater order, något som annars görs med tangentbordets numpad.

Anfall är bästa försvar

Nästan på momangen hittar man sitt första tillhygge och inte långt därefter hittas något att svinga det på. Vapnen i spelet är uppdelade i tre kategorier; närstridsvapen såsom slagträn och järnrör, skjutvapen i form av olika pistoler och hagelbrakare och kanske det viktigaste av dem alla - ljus. Spelets monster är extremt känsliga för ljus och när mörkret faller över Leafmore High är ficklampor ett måste. Dessa portabla ljuskällor kan med fördel fästas på dina skjutvapen för dubbel skada. Förutom eliminerandet av monster måste du ofta lösa pussel för att komma vidare i spelet men har man bara huvudet på skaft och inte missar de ledtrådar som finns i närheten av problemet är dessa inga långvariga hinder.

Om ylande och andra läbbiga saker

I likhet med tidigare nämnda spel i samma genre är rädsla en stor del av spelupplevelsen och i Obscure har man använt de flesta klassiska knepen för att framkalla denna primitiva känsla. Fastän vaktmästaren verkar vara av den ordentliga sorten så är många av dörrarna i spelet hemskt eftersatta vad det gäller oljning, stråkorkestrar dras igång i bästa Hitchcock-anda och självklart kan monstren yla. Släng in lite extra glasskross, väggbankande och flickkörer som sjunger unisont på latin så är spelets ljudbild komplett. Röstskådespelarna får godkänt men inte så mycket mer. Mest trovärdighetskrut har lagts på spelets videosekvenser men kommentarerna karaktärerna yttrar under spelets gång blir ganska snabbt enformiga och inte så engagerande.

Vad är bra då?

Man kan faktiskt hitta några guldkorn efter några timmars malmvaskande i spelets bäck. Har man en extra gamepad och överkommer tangentbordstangon kan man spela igenom Obscure med en kamrat, man styr helt enkelt varsin tonåring. Karaktärernas olika egenskaper tillför en gnutta djup till spelstilen och faktumet att några av ungdomarna helt oscriptad kan köpa en enkelbiljett till de sälla jaktmarkerna efter för mycket stryk är något jag inte sett förut. En persons död brukar annars leda till Game Over och en rask omladdning, istället går spelet vidare och så länge man har någon kvar att lösa Leafmore Highs mysterier med är allt frid och fröjd. Spelets grafik är inget banbrytande men skolan och dess omgivningar är hyfsat välgjorda, man förväntar sig inget visuellt mästerverk när man sätter igång ett sådant här spel och det enda man egentligen kan klaga på är att en del monster kunde ha haft några fler polygoner men de gick kanske åt när man skulle modellera de kvinnliga karaktärernas utstående attribut. Vill man fördriva en grådaskig söndag som den här och allt i filmhyllan redan setts kan man ge Obscure ett försök. Spelets DVD-skiva (ja, spelet finns endast på detta format) kommer nog snurra i min läsare tills den är tömd på överraskningar.