Recension – Catwoman

Fattigt. Det är ett i sammanhanget passande ord för att förklara känslan i EA Games senast utprånglade spel. Man spelar ett tag, funderar på när det ska komma igång, börja hända saker, erbjuda litet mer djup och kvalitet. Men det gör det aldrig. Det är som en utebliven ketchupeffekt, som att dra i ett gummiband och spänna sig inför det man vet skall inträffa; när allt bara släpper. Men icke.

Fattigmans-Prince of Persia

I vintras dök ett formidabelt plattformsäventyr upp Reinkarnationen av det gamla Prince of Persia. Jag själv njöt i fulla drag (4,5 i betyg här på FZ) av ett högkvalitativt äventyr med roliga strider, udda inslag och en bedårande grafik. Catwoman är i mångt och mycket en kopia av prinsen, minus det mesta som var positivt. Hade det här varit 2001 hade jag nog spunnit åt de tjusiga animationerna och den snygga ljussättningen. Men eftersom dessa egenskaper i stort sett är det enda som riktigt står ut i detta dussinspel är det svårt att rycka nämnvärt på morrhåren förlåt, jag menar ögonbrynen, åt detta anno 2004.

En irriterande axelryckning

I korta ordalag skall ni inte införskaffa detta spel på grund av följande:
- Kontroll och styrning är trist och oprecis (och går i mitt fall märkligt nog inte ens att ändra från keyboard till gamepad).
- I samverkan med den stinkande kameran som du inte kan rotera hur du vill utan att hålla ner jakt-läget bildas en irriterande grund. Kamera och kontroll är basala ting och kan ensamma lyfta ett i övrigt darrigt spel. Inte här.

- Striderna är... annorlunda, men tyvärr på ett ointressant sätt. Dusterna är enkla, variationsfattiga och avslutas oftast med att du skall förpassa motståndarna in i soptunnor, skåp eller dörrar för att få kamppoäng du sedan köper tekniker för.
- Miljöerna ser likadana ut. Vad man vinner i snyggt paketerat ljus och hygglig grafik förlorar man i trista och enahanda banor samt ett stelt och segt genomförande överlag. Det finns bättre. Avsevärt bättre plattformsspel, definitivt bättre äventyrsspel och klart bättre hjältespel.

Landar inte på fötterna

Manuset följer i stort filmen som du i höst kan beskåda på din lokala kinematograf. Visserligen kommer varken spelet eller filmen gå till historien, men rullen kan i alla fall stoltsera med en styck levande Halle Berry i tajt skinnkostym samt Sharon Stone. Vad spelet uppvisar? Tja, det visar med all önskvärd tydlighet att det fortfarande är kutym att prångla ut en produkt som med litet mer jobb blivit riktigt bra.

Patience Philips (alltså inte Selina Kyles karaktär som Michelle Pfeiffer gjorde) kommer sin skrupelfria arbetsgivare på kosmetikaföretaget Hedare Beauty på spåren. Hon blir dödad men återuppväcks av en överjordisk egyptisk katt kallad Midnight (jag kunde inte hålla mig från att citera manualen) och beger sig ut på jakt för att hämnas.

Det som är trist är att potentialen finns där. Utrymme finns alltid för en mörk antihjälte speciellt en kvinnlig sådan i läder. Ge oss ett kallt, skitigt och rått manus med filosofiska undertoner (tänk Dark Batman möter Spawn möter Wolverine). Ge oss ett genomarbetat stridssystem, inte ett enkelspårigt lekisartart sådant man tröttnar på efter fem minuter. Visa att ni planerar era spel i tid, satsar lite, och framför allt vågar! Javisst är spelbranschen hård, konkurrensen mördande och visst chansar man inte av rädsla för att kapsejsa sin ekonomi. Men så länge man agerar så här får man acceptera negativa omdömen av spelskribenter. För det här är inte bra, även om det inte är kat(t)astrofalt dåligt. Småsaker här och där (rörelsemönster, animationer och ljus) räddar spelet från totalt haveri. Sammanfattningsvis landar denna tjusiga kisse inte på fötterna.